Krönika: Vägen till supporterns hjärta
Fabrizio Miccoli, från Nardò allra längst ner på den italienska klacken, kom till Fiorentina från Juventus i somras. Och han är på väg rakt in i våra hjärtan.
Kärlek. Och när jag skriver det ordet är jag långt ifrån den förste.
Ett ord som fascinerar, skrämmer och när kärleken ges fritt utlopp är den bland det starkaste som finns. Starkare än hat.
"Hat är ett starkt ord" säger man ju lite till vardags, kanske är det här kärleken skiljer sig åt. Kärlek är något exceptionellt, unikt och allt annat än vardagligt. Om hatet kan symboliseras av förruttnelse är kärleken dess raka motsatts; det som ger liv åt ett frö som utvecklas till en vacker blomma.
FIORENTINA, "blommornas lag", spirar nu på våren mycket tack vare en spelare som för inte länge sedan bar den svartvita dressen. Den som många av er som läser den här krönikan förknippar med allt annat än kärlek. Och den stora frågan är: Måste man hata för att kunna älska?
Om så är fallet hittar jag ingen bättre symbol än i Fabrizio Miccoli, från Nardò i Apulien. Och när jag skrivit hans namn klipper jag härmed alla band med ordet "hat", och frågar mig istället om kärlek är ett starkt ord.
Kärlek är ett starkt ord och när kärleken används fel eller inte besvaras kan den ha förödande konsekvenser. Det är klart, håller du dig till måttliga doser av den mår du alltid bra. Som med saffran.
Men den där kalufsen och numera snaggade nummer 11 gör saker på en fotbollsplan som gör risken för överdos överhängande. Och jag skulle vilja se en läkare försöka reglera en Fiorentina-supporters kärlek till sitt lag och spelare som Fabrizio Miccoli.
När man kastar ett öga på de namn på spelare som tagits till violafansens hjärtan snubblar man snart över ord som bandiera, simbolo, mito och giocatore storico.
I ett fåfängt försök att gradera dessa fyra superlativ har jag kommit fram till:
1) Mito (ordagrant "legend")
2) Simbolo (ordagrant "symbol")
3) Bandiera (ordagrant "flagga")
4) Giocatore storico (ordagrant "historisk spelare")
Alla dessa ord förknippas naturligtvis med olika spelare, lite beroende på spelstil och en hel del annat.
Ett exempel på en giocatore storico är Stefan Schwarz.
En spelare som ännu idag minns med stor respekt av fansen som en viktig spelare i Fiorentina och som besjöngs på Artemio Franchi då det begav sig. Han spelade dock inte ens en handfull säsonger i klubben och sägs inte ha varit speciellt omtyckt av fansen utanför planen.
Det finns, många, andra exempel där kriterierna för en sådan spelare ser annorlunda ut - men i stort sett är dessa mycket lika.
EN BANDIERA, å andra sidan, är nästan alltid en lagkapten och inte sällan en spelare som representerat klubben under många säsonger. Det bästa exemplet på en sådan är Giancarlo Antognoni, mittfältare i Fiorentina under 70- och 80-talet.
Spelare som förtjänat att få kallas simbolo är mycket få till antalet och här kan vi ta ett exempel i en ännu idag verksam spelare; Angelo Di Livio.
Ofta krävs här att spelaren spelat en viktig roll i något avgörande skede i klubbens historia och mer än ofta är relationen med fansen något alldeles unikt.
De spelare som kallas mito är inte många. Dock är det inte ovanligt att supportrar överdriver och kallar även "alldagliga" spelare för mitico, utan att egentligen mena det. Men verkliga mito är Kurt Hamrin, Gabriel Batistuta och Giancarlo Antognoni. Till denna graden av beundran hör bara de riktiga stjärnorna, som för evigt kommer att förknippas med Fiorentina och, inte alls sällan, är de även världsstjärnor av högsta dignitet.
Namnet Giancarlo Antognoni är det enda som går att placera framför var och ett av dessa ovanstående ord.
Ni saknade kanske namnet Roberto Baggio? Eller Manuel Rui Costa?
Naturligtvis älskades dessa spelare gränslöst av fansen under deras tid i Fiorentina och gemensamt för bägge är att de både på och utanför planen öppet visade sin kärlek för Fiorentina. Och fansen visade sin kärlek på sätt bara en Fiorentina-supporter kan göra, för glädjen de gav dem om söndagarna.
I söndags, under den andra halvleken i segermatchen mot Parma, sjöngs den första sången till ära för en spelare i Fiorentina denna säsong. Detta är att betrakta som den första kärleksförklaringen. Ungefär som att låta spelaren veta att: "du är något alldeles extra och vi har bestämt oss för att ge dig vårt hjärta."
Som på din första skolbal när du efter en stund som känns bortom all tid frågar om den du spanat in i oändlighet vill dansa med just dig.
Miccoli svarade ja med ett mål. Sedan fick han kramp och dansade på ett ben till arenans förälskade jubel.
Efter matchen log han och sade så här:
"Det var efter den näst sista situationen som jag blev kvar på marken med kramp, jag kände på mig att jag skulle göra mål och jag ville stanna kvar på planen.
Jag vill tacka klubben som alltid varit nära oss, jag vill tacka alla oss själva inkluderade. Laget stängde igen sig i sig självt och visade stort hjärta. Och tack till publiken som applåderade oss från början till slut, jag vet inte hur många andra supporterskaror som hade gjort det.
Att det var många år sedan kurvan sjöng namnet på en spelare? Jag är väldigt glad, en fantastisk känsla. Den mest underbara känslan var när jag gick ut från planen, jag vill verkligen tacka alla.
Jag hoppas att den här feelingen kan hålla så länge som möjligt."
(sagt under presskonferensen)
"Jag är lycklig och jag grät direkt efter målet. Jag tillägnar det min morbror Elio som är halt och som jag imiterade en aning efter att jag gjort mål. Och sedan till min lilla Swami som sedan fyra dagar ligger i sängen med fyrtio graders feber. Efter åtta matcher utan en seger var detta så otroligt viktigt, så otroligt härligt. Tårar, känslor, att förtjäna att vinna därför att laget - hela laget - kämpade till sista blodsdroppen. Vi har alltid våra supportrar att tacka. Aldrig några protester, även om saker och ting gick dåligt. När jag såg att alla var på väg att resa sig upp då jag var på väg från planen, ja, känslan var stark.
Som ett trolleri lät jag till och med raka av allt mitt hår. Vi hade slutat vinna, så jag sade till mig själv: ´det är lika bra att prova´."
(sagt till tidningen STADIO)