Kärlekens match
Firenze lever för den här matchen som för ingen annan match, staden som lever för sitt lag som ingen annan. Och nu är stunden kommen att älska mer än någonsin.
Jag ska börja med att berätta något personligt.
Något enkelt, som kan tyckas obetydligt, men som ändå får inleda denna sista artikel i uppladdningen inför säsongens match.
Jag hade varit i Italien ganska många gånger innan jag bestämde mig för att ta med mig kappsäcken och dra så långt söderut man kan komma. "Där de till och med rånar dig på dina kalsonger", som en vän från Bologna avrådde mig.
Men jag åkte ändå och allt jag hade hittat tidigare i detta fantastiska land blev till en annorlunda nyans när jag en dag fann mig letandes efter en almanacka och gick in i en oansenlig liten butik i ett slitet kvarter få personer rädda om sina kalsonger skulle vågat sätta sin fot i. Där fanns just den almanacka jag sökte och när jag frågade om priset svarade den nästan tandlöse mannen bakom disken bara med orden "Benvenuto in Italia" och räckte mig gåvan till mig som besökare i hans Italien.
För äkta kärlek finns inget pris. Och för er som delar samma kärlek, Fiorentina, som jag vill så här timmarna innan Matchen säga att vi tillsammans är rika.
Oavsett om det för dig som läser de här enkla raderna hoppade till lite extra i hjärtat när du såg Miccoli jubla i den lila tröjan, för inte länge sedan, eller om du som jag grät den 1 augusti 2002 när det gamla Fiorentina inte fanns mer. Vi har något gemensamt och med tidens lopp och medan vindarna blåser oss framåt kommer Fiorentina att ge oss det vi båda söker; den platoniska kärleken i lila färger.
De som minns senast det svartvita laget från Turin senast besökte Florens och gick poänglösa och skamsna ut från Stadio Artemio Franchi kommer att uppleva lördagens match på sitt sätt. Vi som såg mörkret falla fördunklande under Den Tragiska Säsongen, när det slutade 1-1, det senaste mötet, har våra känslor kvar. Om än inte speciellt signifikativa.
Ni som kort tid därefter såg på oss "från ovan" och undrade varför det plötsligt var så, kommer att få uppleva matchen på erat sätt. Jag hoppas ni får en trevlig kväll.
Den stora dagen är kommen. Jag hade väntat på den sedan en tid. Vi hade väntat på den sedan alltför länge. Savona kommer till Franchi. Det enda resultatet som räknas är vinst. DET MÅSTE bli vinst.
Faktum är att vi leder serien med sju poängs försprång till Rimini med tre matcher kvar att spela. Genom att ta tre poäng idag, skulle vi matematiskt sett ha nått vårt mål med två omgångar till godo. Det slutar med att vi slår de med 3-0. Vi är uppflyttade, vi ska till C1.
Riganò öppnar målskyttet efter 38 minuter med ett mästerverk för att visa de som säger att han bara är bra på huvudet, att han även begåvats med två inte alltför dåliga fötter. Andreotti utökar med en frisparkskanon. Ripa, vår skyttekung i försvaret, gör 3-0. I mittförsvaret hade vi en del problem, framförallt på grund av en gammal bekanting från Curva Fiesole: Nappi. Marco är ungefär lika gammal som jag och precis som jag vill han inte sluta. På egen hand håller han hela vår defensiva linje sysselsatt. Han sticker iväg och slinker undan som en ål, han är fortfarande giftig. Men tack vare högre makter skjuter han mitt på målvakten vid ett par frilägen, och i ett annat läge hindrar Ivan honom att göra mål med ett storartat ingripande. Men idag skulle inte ens en Pelé i bästa form kunna stoppa oss. Idag måste vi vinna, bara vinna.
Jag genomlever hela matchen från sidlinjen. Jag är inte läktartypen, jag måste känna doften av gräset, starkt känna bollens ljud, ha supportrarnas andedräkt i nacken. Bänken har aldrig fallit mig i smaken, tänk er då läktaren. För en passionerad spelare som jag är det lika med fängelse.
Jag hade velat spela en liten del av matchen, även bara att slå några några halvinlägg, men, för att vara objektiv, är det för tidigt. Tiden och chansen kommer att komma, kanske i den sista omgången på hemmaplan. Man ska inte ha bråttom här i livet. En av mina hemligheter har alltid varit att kunna ha tålamod, att inte vilja gå för fort fram, att låta de rätta tillfällena mogna fram. Som frukten på ett träd, för att sedan smaka dessa när de är vackra och mogna.
Ni har lärt känna mig: Angelo Di Livio viker aldrig ner sig. Och sedan är jag närvarande på planen, hursomhelst. Även om det är bakom ett mål känner jag mig mitt bland mina lagkamrater. Jag skriker, jag lever ut min ilska, jag kanske även ställer till besvär, till slut ger jag några goda råd. Grabbarna lyssnar på mig. Jag ser de springa med glädje i ögonen och i benen. Jag är stolt över att vara deras kapten.
Så snart jag kommit in på planen är den ögonens fägring stadion bjuder på imponerande. Allt annat än C2! Det här tycks mig vara en skiljematch om scudetton. 40000 åskådare! Arenan är ett jättelångt täcke av lila. De har kommit hit från hela Italien. De har kommit med fru och barn. Det är den här fotbollen jag vill ha. En fotboll utan hysteri, där man går till stadion hållandes i handen en liten grabb för att förklara för honom vad fotboll går ut på. Vad en match är för något. Detta är tillfället för att få honom att förstå, för att få honom att älska detta spel. Fantastisk reklam för fotbollsvärlden.
- Angelo Di Livio. Översatt utdrag ur hans självbiografi "Io resto qui".
Låt oss inte vara långsinta. Det som varit har varit och vi har gått igenom det mesta de senaste åren, som supportrar för Fiorentina. Och om det någon gång var fråga om att finna den verkliga djävulens hemvist, var det aldrig i Turin utan i Rom där det italienska fotbollsförbundet har sina diaboliska sammanträden. Fiorentina föll en gång under bilan, flera andra borde gjort det. Men "tiden läker alla sår".
Som supportrar är vi väl bekanta med framförallt två begrepp; hat och kärlek. Den ständiga frågan om det ena är nödvändigt för att uppnå det andra känns inte relevant just idag.
Idag är en dag då vi ska fira Fiorentina. Vi ska känna i varje cell att vårt lidande inte var förgäves, och, oavsett vilka spelare som finns på planen och hur dåligt dessa än må spela framför våra kritiska ögon så kommer vi att känna att vi är i serie A.
Nu om någonsin. Ärkerivaler växer sannerligen inte på träd, låt oss hoppas och låt oss njuta.
Vi önskar nog alla att vi varit där, bland de över fyrtio tusen, men du och jag växer inte på träd. Detta är kärlekens match, inte hatets och inte någon annans. För en supporter finns ett lag, för oss finns Fiorentina. Vi har hemmaplan, vart i världen du än befinner dig.
Verkligheten kan få ledigt en lördagskväll, en dag av 365. Och jag tänker på första gången jag blev kär i en tös och faktiskt när jag stapplade ut ur den där butiken. Känslan är lite av densamma. Samma känsla som kommer att infinna sig punktlig, när de där (för att använda det minst hängivna uttryck i denna artikel) kommer på besök för första gången på tre år.
Jag älskar de inte, men hat känns inte som ett ord som är värt att använda.
När Fiorentina ska välkomna världen till Stadio Artemio Franchi, Firenze.
Benvenuti in Italia.
