Krönika: No Fantini No party
Om den lila tröjan och tidiga myggor. Om att tycka en massa saker och om korvätande gubbar i källare som hade passat in i landskapsbilden på lördag kväll.
Sporttidningen STADIO ringde nyligen upp en Fiorentina-spelare och ville ha en intervju. Det var inte Miccoli, Maresca eller Chiellini de ringde, utan Enrico Fantini.
Minns ni honom?
Från den pågående säsongen är det kanske svårt att dra sig till minnes, men så har det ju inte varit särskilt mycket "party" heller.
Fantini föddes vid foten av alperna i Cuneo och hade som de flesta ungdomsspelare en svart historia och en vit, tyvärr i en och samma tröja för Enricos del.
Men alla blir vi ju en dag gamla och visa. Eller som Enrico Fantini sa i den där intervjun: "Jag behövs i laget. Det är bara en sak jag saknar: att vara lite mer av en rövslickare". Klockrent.
Det var på övertid i höstas Fantini hade chansen att bli stor hjälte på Delle Alpi, när han frispelad av Jörgensen satte av i full galopp (som vanligt i hans fall, bokstavligt talat) och i höjd med straffpunkten kapades bryskt av Lilian Thuram. Bollen rann ut till "il ragazzino" Portillo som med öppet mål placerade bollen utanför. Ingen straff, inget mål. Det var då.
Nu är nu. Och på lördag kommer de på besök.
Skogshuggartyp i lila tröja
Fantini är en av våra allra käraste reliker från fjolårssäsongen. En kille utan hår men som kan koderna på Stadio Artemio Franchi. En varg i fårakläder, han som fick axla den skadade Riganòs mantel under kvalmatcherna mot Perugia i somras. Som gjorde succé och satte på sig en lila cowboyhatt när han skjutit Fiorentina till serie A den 20 juni ifjol.
Våren är här och krutet blir knappast sämre av att torka lite. Nu ska vi dansa. Och No Fantini No Party!
Det händer att jag ser på dagens Fiorentina och tänker att där spelar bara spelare som passar i lila. Ta en sån som Fantini, hade inte han lika gärna kunnat stanna kvar i Venezias grönsvarta dräkt? En skogshuggartyp i lila tröja, som vore det svensexa varje söndag. Jag ville nämna Riganò, men sen kom jag att tänka på att lila kanske är en av de där färgerna "du ser smalare ut i". Så där får vi ge en tydlig stämpel i baken; OK!
Värre är det med de där spelarna som ska säga "mamma" till den rytande Curva Fiesole, men aldrig tycks lyckas. Det pipande lilla ljudet, och kurvans dova skratt som ekar i betongen tillsammans med stampandet av det senaste paret ur Todskollektionen på La Tribuna. Otåligt, det kliar lite i nacken. Är myggorna så här pass tidiga i år? Är det där Nakata vi ser på planen? Asiens bästa fotbollsspelare?
Korv och fotboll
Om vi lämnar färgerna och globaliserande "romantik" för ett ögonblick och landar vid Po-flodens strand djupt nere i en kall källare, sitter en gubbe och smakar korv.
Nej, det är inte "Pölsemannen" Jörgensen. Vi hade ju lämnat ämnet globalisering, sa jag ju!
Det är ingen annan än Emiliano Mondonico, och han skulle verkligen inte passa i en åtsmitande lila tröja. När det en gång begav sig bar han den vinröda och var ett par kilo lättare.
Men ränderna går aldrig ur, medan de för vissa aldrig går in. Kostymen hans satt alltid perfekt på sin plats, liksom klubbmärket på bröstet. Då, som tränare för det lila laget och för länge sedan som spelare i det vinröda. Som han senare kom att träna och i mötet med de randiga en gång hytte han med sina korvstopparnävar och utbrast: "Bastardi! A casa! (Era jävlar! Hem med er!).
Några sådana uttryck lär knappast den sobre Zoff bjuda på, han som alltid fäller ner toalettlocket efter sig och spolar minst tre gånger. Av gamla minnen vet han att det är säkrast så, man vet ju aldrig hur läkarna i den där klubben valt att göra sig av med bevismaterialet.
Nu är ju inte den risken så stor, om ni tillåter mig att ironisera över skadorna av alla herrans grader som drabbat Fiorentinas spelare denna säsong. Det ska dessutom till bra mycket Ginseng för att en Viali ska ha ögon i nacken och för att en Obodo ska minnas uppritade spelmönster lär behövas ett alldeles speciellt mikrochip som helt enkelt inte finns på marknaden.
Även om den gode Zoff säkert har kontakter, men på lördag är det annat som spelar roll. Och andra spelare.
Hjulbent är bästa försvar
Det spelar inte längre roll om du passar i den lila tröjan eller inte. Om du är bra nog (för Zoff) att bära den på lördag är det den färgen du passar i just då, den kanske skavde lite igår och blir missfärgad i tvätten imorgon men på lördag ska den vara det vackraste du någonsin burit.
Om du inte fattat det än.
Det är ganska skönt att sitta här och tycka en massa saker. Att klaga och kräva och vara säker på sin sak. Kanske allt bara bottnar i osäkerhet.
Osäkerhet som är en känsla man bekämpar med den enkla taktiken att anfall är bästa försvar. Som när Luca Ariatti försvarar bollen, man verkligen ser att han gör det på det bästa sätt han vet. Med all förmåga han har, med all koncentration och med all styrka. Och när han hjulbent, osäkert för det otränade ögat, vinglar framåt vet vi att Fiorentina inte gått in på planen för att försvara.
Det är lite så det måste funka. Och ska man tycka en massa saker, så här i gryningen till säsongens viktigaste match, är det så det funkat lite för lite den här säsongen.
Lite för många har varit alldeles för snygga i den lila tröjan.
Det skulle finnas fler som Enrico Fantini.
Det finns för många rövslickare, men det är kanske så man vinner?
Säg mig du som vet. För jag har ingen aning, men jag hoppas få veta det på lördag.
