Om en vinternatt ett fotbollslag - del 2
I de, det måste erkännas, mycket diffusa förklaringarna som gavs till Fiorentinas uppflyttning direkt från serieseger i serie C2 till serie B, går att läsa "sportsliga orsaker" samt "supportrarnas exemplariska uppträdande". Orden tillhör samma mafiosi som vände bort blicken när det gamla, anrika, AC Fiorentina gick sitt öde till mötes. Samma lismande äldre herrar som nu åter verka vilja använda Fiorentina som ett nystan att leka ett slag med för att sedan överge när det roliga är slut. Det är dessa män, vars namn i Florens ekar högre än stegen i folktomma Uffizier, som en gång utfäste en "belöning" som försoning för deras tidigare brott som idag verkar stå mellan Fiorentina och fortsatt spel i serie A.
Och i mitten hittar vi de supportrar som prisats för sin civila lydnad, men vars tålamod är på väg att rinna ut. Ständiga repressioner i form av böter, domarskandaler i var och var annan match och det värsta av allt är att förklaringarna är lika diffusa som de alltid varit.
Angelo Di Livio, 39 år i juli, går sin sista strid till mötes. Il soldatino (den lille soldaten), vars karriär ger oss ett exempel på att det omöjliga faktiskt är möjligt om bara viljan finns där, spelar sin sista match i karriären mot Brescia. Omständigheterna gör dock att hans adjö till den italienska fotbollen, för vilken han är ambassadör, kommer att komma i skymundan. Det hade kunnat bli så mycket annorlunda, men detta avsked återspeglar också denna unika spelares karriär på ett sätt som redan gjort honom historisk; tron på att det omöjliga är möjligt och energin att kämpa mot allt och alla - mot alla odds.
När vi ser tillbaka på detta Fiorentina av de senaste omskakande årens upplaga, är Angelo den som tagit upp stridsyxan för vad han känt ha varit rätt i sitt hjärta; för Florens, för Fiorentina och för dess supportrar. Nu är stunden kommen för ett sista slag, på liv och död.
Livet som professionell fotbollsspelare är nog hårdare än vad man tror. Vissa föds med guldsked i mun, andra får lära sig spelets hårda skola direkt. Andra aldrig. Gemensamt för spelarna i detta Fiorentina är förhoppningsvis viljan, som måste vara brinnande vid detta läge, att klara den sista examen efter en säsong som blivit så mycket svårare än vad någon hade kunnat föreställa sig. Vissa har stigit fram och visat sig vara värda att bära den lila tröjan, då talar jag om spelare som Tomas Ujfalusi och Luca Ariatti som bägge gjort sina debutsäsonger i serie A och aldrig svikit. Andra har antingen visat Florens framfötterna eller så har de helt enkelt spelat utan ryggrad. I säsongens sista match är det viljan som är A, stoltheten B och hedern C. Livet är ingen dans på rosor, en eller två felpassningar kan räcka.
Ibland kläcker någon ur sig en strof om vårt allt mer stressade samhälle. "Det finns inte längre tid till förspel, det ska gå så fort som möjligt". Alberto Cavasin har sin syn på fotboll och i en av hans mer klassiska uttalanden i La Gazzetta dello Sport meddelade han att det inte fanns anledning att passa runt bollen tio gånger i laget utan att komma till avslut, med en sexuell liknelse ni säkert kan lista ut. Ska han göra som Rui Costa och ta fel avbytarbänk på söndag? Kommer han att titta upp mot den Curva Fiesole han, efter avskedet till Fiorentina i februari 2004, sade sig bestämd att besöka en dag. Även Cavasin är en viktig del detta Fiorentinas historia, vare sig man gillar honom eller inte (han verkar dock ha fans kvar i Florens), och det är en mycket stor ödets nyck att just han står på andra sidan när det spelas om överlevnad i serie A. Han, som en gång var tänkt att följa med hela vägen i Fiorentinas treårsprojekt för att nå serie A på 3 år men blev ett offer för stressen. Inte Fiorentinas, men fotbollens. Det känns tryggt att ha en som Zoff. Eller?
"Alla har rätt att säga vad de vill, problemet är att ingen lyssnar". Nå, i Italien finns det nog allt de som lyssnar men problemet är att även om det du säger är rätt så är risken mycket stor att du får äta upp det du sagt. Om du inte har de bästa korten i din hand, eller om fuskspelaren mittemot dig heter Adriano Galliani. Så Diego Della Valle såg signalerna, släckte cigarren han aldrig ens rökt och avslutade på sitt hedersmässiga sätt diskussionen om en förnyelse av Lega Calcio (den italienska ligaföreningen) med att lägga ner vapen han aldrig ens tänkt använda. Om det var en ungdomssynd att ifrågasätta maktbalansen inom den italienska fotbollen är en fråga som var och en får försöka hitta sina egna svar på, frågan är vad Diego Della Valles ord egentligen fick för konsekvenser för Fiorentina. För att inte bli en god kålsupare är det bäst att inte säga någonting om detta, i hopp om att någon ändå lyssnat.
När AC Fiorentina dränktes i sitt eget blod, knappt 76 år gammalt, var det nog få som trodde att denna dag egentligen skulle komma. Och när vi började tro på serie A igen är det kanske ingen som minns längre, kanske någon vill tillbaka till den oskuldsfulla tid då fotbollen i Florens föddes på nytt. Mycket vatten har runnit under Arnos broar under dessa tre år, ut i det tyrrenska havet i vågorna av nya hopp och drömmar. När vi en gång levde på vatten och bröd, utan att ens ha rätten till namnet Fiorentina måste vi i tider som dessa minnas och uppskatta varför läckra rätter idag står på bordet och Fiorentina på nytt är allas vår bordsdam.
Alla sitter vid bordet, men ingen verkar ha någon aptit. Varför är det så? Har en stad blivit mätt eller har alla ätit för fort? Eller är rätterna som så vackert dukats fram på bordet helt enkelt för fina nog, alldeles för dyra och alldeles för lite tillagade med hjärta.
Vi saltar och pepprar, men smaken är densamma. När den första tallriken åker i golvet är måltiden slut, låt det inte bli på söndag.
Gamla finsmakare förlorar inte smaken för god mat på tre ynka år.
Denna krönika är inspirerad av den bästsäljande boken "Se una notte d´inverno un viaggiatore" från 1979 skriven av Italo Calvino.
Titeln på den svenska översättningen är "Om en vinternatt en resande" och det inledande stycket i kursivt är direkt översatt från den italienska versionen, där vissa enstaka ord har bytts ut (liksom i titeln till denna krönika) för att bättre överensstämma med denna krönikas sammanhang och syfte.
Boken som givit denna krönika sitt namn är uppbyggd av tio fristående berättelser, där var och en saknar slut, med en ramberättelse som är kärleken mellan två personer.
Denna krönika kan tolkas utifrån detta, de tio fristående berättelserna består i olika delar av den säsong som är på väg att avslutas. Ramberättelsen är kärleken till Fiorentina, som hur det än går i ödesmatchen den 29 maj aldrig kommer att dö.
