Om en vinternatt ett fotbollslag
En krönika utöver ungdomens synder, felpassningar och den italienska fotbollsmaffians vendetta.
Du är på väg att börja läsa den nya krönikan "Om en vinternatt ett fotbollslag" skriven av en violasupporter precis som du. Slappna av. Samla dig. Skjut bort alla andra tankar. Låt världen som omger dig tona bort till det obestämda. Det är bäst att stänga dörren, på andra sidan är teven fortfarande på. Säg det direkt, till de andra: "Nej, jag vill inte titta på tv!". Höj rösten, annars hör de dig inte. "Jag läser! Jag vill inte bli störd!". De kanske inte hörde dig, med tanke på allt oväsen; säg det än högre, skrik: "Jag håller på att börja läsa den nya krönikan skriven av en violasupporter precis som jag!"
Om du inte vill, behöver du inte säga det. Vi får hoppas att de lämnar dig ifred. Det är inte det att du förväntar dig något särskilt av just den här krönikan. Du är en sån som av ren princip inte längre väntar dig någonting från någon. Det finns massor, yngre eller mindre yngre än du, som lever i väntan på upplevelser långt utöver det vanliga; från krönikor, från personer, från resor, från händelser, från det som morgondagen har att bjuda på. Men inte du.
Du vet att det bästa man kan vänta sig är att undvika det värsta.
Är det en besvikelse? Låt oss se. Kanske du känner dig en aning vilsen, som när du blir presenterad för en person som du identifierade med ett visst ansikte och du försöker få dragen du ser med dem som du minns att stämma överens - och du får det inte att fungera. Men sedan går du vidare och inser att krönikan går att läsa ändå, oberoende av vad du väntade dig, det är krönikan i sig som gör dig nyfiken eller vid närmare eftertanke föredrar du att ha det så; att befinna dig framför någonting du ännu inte riktigt vet vad det är.
Laget. Ett pussel vars bitar aldrig fallit på plats. Och som nu riskerar att - aldrig löst trots tre herrar som försökt - kastas på soptippen om det blir serie B. Eller?
Vi talar om framtiden, utan att avslöja några namn. Tråkigt men sant, men det har aldrig riktigt varit vår stil att kasta ut flugor till höger och vänster för att ge någon några illusioner.
Må hända att det på morgonen under transfermarknadens sista dag dök upp ett namn på en spelare som kunde varit överraskningen bröderna Della Valle utlovat. En lång, gänglig svensk som hamnade i det andra lägret och blev en ytlig del av vår olycka.
Men med facit i hand blev ändå överraskningen som anlände i allra sista stund den mest lyckade värvningen. Det var resten som inte kanske riktigt passade in. Konstigt, när du lägger ett pussel är det ju oftast mot slutet det blir som knepigast.
Ni märker säkert att det är väldigt svårt att tala om framtiden, när historien fortfarande håller på att skrivas. Men vad är framtiden utan hjältar från historien. Finns där någon framtid?
Finns det hjältar i detta Fiorentina? Hur det än går till slut, är svaret precis som pusslet ofta är för den som försöker: en gåta.
Det känns som det hände för en evighet sedan; dagen alla Fiorentina-supportrar väntat på var här. Vägen tillbaka hade varit lång, även om den blev kortare än många hade trott. Den började i serie C2 där det mycket tack vare en före detta murare från Lipari och en tidigare landslagsspelare blev serieseger och uppflyttning till serie C1, trodde alla. Men det italienska fotbollsförbundet rättfärdigade en smula sitt felbeslut att degradera Fiorentina till serie C2 och gav klubben en plats i serie B. Med Diego Della Valle i spetsen var nu siktet på serie A inställt. Hösten gick inte som man hoppats och man låg inför juluppehållet långt ifrån den åtråvärda femteplatsen. Efter en spektakulär värvningskampanj hade man till vårsäsongen gjort klart med 11 nya spelare och kort därpå även med en ny tränare. Nye mister Mondonico, Fiorentina-supporter sedan barnsben och medlem i violaklubben 7Bello, vände på den negativa trenden och förde upp laget till kvalplats. I kvalet besegrades Perugia och Fiorentina hade åter tagit sig dit man hör hemma, i serie A. Det sägs att tiden går fort när man har roligt.
Som violasupporter är man lite för sig själv. Vi tiotusentals supportrar runtom i världen har våra alldeles egna matchriter, sätt att se på det som varit och det som är. Vi blir lite som laget i våra hjärtan, det är ofrånkomligt om laget finns i ditt hjärta. Ni liksom skrattar och gråter i takt, och ibland behöver man en örfil från verkligheten när passionen blir för stor.
Som violasupportrar delar man historia, minnen och i de allra flesta fall förhoppningar om samma framtid. Utan politiska budskap och med ett enda lag i hjärtat, detta är Fiorentina. Bortom den lila horisonten finns dock supportrar som i viss mån delar samma passion och, om ni skulle träffas på gatan vart som helst i världen med era olika halsdukar, färg. Dessa band kallas tvillingskap och de är mycket starka, naturligtvis talar vi nu om den rena supporterkulturen som är frivillig för alla att ta del av.
Det finns alltid de som har det svårare, det är bra att alltid försöka hålla detta i minnet för att inte låta moralen sjunka till botten eller låta självömkan bli för stor. Några rader därför om supportrarna till US Catanzaro, vilka denna säsong för första gången på 14 år såg fram emot en strimma rampljus med laget uppflyttat till serie B. En mängd spelare köptes in i vansinnigt tempo, nästan ingen lyckades medan tålamodet tröt för klubben som bytte tränare till ingen nytta. Alltmedan dessa gulröda supportrar, varav vissa med lila halsdukar, troget reste med laget tvärs över landet och på en hemmamatch spände ut en banderoll med texten Vår kärlek är en gammal kärlek. Äldre än alla våra år tillsammans. Med fem omgångar kvar att spela blev laget klart för serie C, ensamt längst nere i botten.
Året efter det att AC Fiorentina vunnit sin första himmelska Scudetto utkom en bok skriven av en av Italiens mest uppskattade författare; Italo Calvino.
Boken, "Il barone rampante" (Klätterbaronen), handlar om en liten pojke som gör motstånd mot sin stränge far och klättrar upp i träden i familjens trädgård. Boken utspelar sig i Genua-trakten, exotiska träd och peruker blandat med pojkens alltmer vilda instinkter (han lever resten av sitt liv bland träden) gör den till intressant läsning.
Fiorentina måste komma ner från träden. Politik och fotboll är två skilda saker (tyvärr inte så mycket i Italien) och även om Diego Della Valle för de mindre lagens talan mot elefanterna i frågan om styret i italiensk fotboll, är det vinna som gäller för Fiorentina på planen.
Laget måste vara som en familj, som alltid håller ihop och hjälper varandra. Della Valle kan gärna vara den där trotsiga grabben - baronen - som klättrar upp i träden för att ge nya perspektiv åt italiensk fotboll. Men Fiorentina är ännu kvar på marken, och just nu drömmer vi inte om något annat än att känna oss nöjda där vi är. I serie A. När helvetets sand börjar rämna under våra fötter.
Läs vidare (del 2)
