Med Fiorentina i bergen, del 2
Corvino blev utsatt för svensk skjutjärnsjournalistik och Ariatti drömde sig bort till nordens blonda skönheter medan Prandelli införde sin "kvadrat".
- Vi har en massa unga spelare, men det krävs också rutin för att få balans i laget, sa han barskt.
- Pancaro kommer att tillföra rutin och lugn i backlinjen och är en bra värvning, tro mig, fortsatte han.
- Ok, svarade journalisten. Men vi väntar fortfarande på det riktigt stora nyförvärvet, det som får supportrarna att drömma.
- Lugn, detta är en lång process och vi kan inte skynda fram, blev svaret från Corvino som sedan skrattandes viftade bort nästa fråga men en typisk italiensk handrörelse.
- Men en Corvino-värvning då? Jag menar en ung spelare som kostar en spottstyver och som sedan blir en av värdens bästa. När kan vi vänta oss en sådan?, hade han frågat.
Mumlandes svarade Corvino efter en stund: "Ge mig lite tid, för fanken", men alltid med samma leende.
Möte med Riganò och Ariatti
I ögonvrån hade jag redan sett min favoritspelare och bara skymten av honom fick mig att tänka; "efter detta kan jag åka hem belåten".
Den italienska ö-världens förmodligen längsta murare hade kommit ut och poserade med en gammal dam inför mannen hennes som blivit tillfällig fotograf. Jag trängde mig fram, tryckte hans stora näve och presenterade mig. Efter en kort pratstund önskade jag Riganò lycka till i nästa års Serie A - som spelare i Fiorentina. Med ett leende begav han sig sedan till en av minibussarna som skulle ta spelarna till Hotellet.
Som ni förstår hade dagens första träningspass precis avverkats. Alla spelare fanns på plats. Vryzas verkade otålig, Fantini var gladare än vad hans situation i Fiorentina borde göra honom, Brocchi försökte ihärdigt flörta med fansen och Gamberini såg märkbart tagen ut av uppståndelsen som rådde kring spelarna. Den spelare som berörde mig mest var Ariatti. Han såg dyster ut och kände nog på sig att hans tid i Fiorentina snart var förbi. När jag berättade att jag kommit från Sverige för att hälsa på i Folgaria sken han upp och det kändes som att han för ett ögonblick glömde allt som har med fotboll att göra, och han berättade att han alltid velat åka dit. Givetvis lockade våra blonda damer mer än något annat.
"In bocca al lupo, Luha!", var det sista jag sa och han återfick det sorgsna ansiktet, svarade "Crepi, e salutami la Svezia", och begav sig.
Öronprov vägen till resultat?
Sist ut kom Prandelli och givetvis hann jag få ett par ord med honom med. Han hälsade till alla fans i Skandinavien och berättade för mig att Pancaro hade skrivit på för Fiorentina tidigare under dagen (jag hade inte riktigt greppat detta tidigare, trots allt).
Efter att minibussarna tutat och kört iväg försvann de flesta och jag och min följeslagare kunde slå oss ner och svalka oss och invänta eftermiddagens träning. La Pineta hade återfått sitt lugn och vi blev tillsammans med den ensamme försäljaren från souvenirshopen de enda kvarvarande.
Till slut kom spelarna tillbaka och de var nu redo att åter bemästra värmen och den tunna luften för att börja dagens andra träningspass.
De samlades i en ring mitt på planen och blev sedan uppdelade i grupper. Målvakterna bildade en grupp och sattes direkt hårt på prov av den nye stränge målvaktstränaren. De andra grupperna fick springa 15 varv runt planen för att sedan få lämna något slags öronprov till Prandellis medhjälpare. Detta, mycket noggranna, sätt att mäta spelarnas fysik på är något av ett adelsmärke för Prandelli. Om det kommer att ge resultat återstår att se.
En sista fråga till Corvino
Våra förhoppningar om att få se lite fotbollsspel förblev önskningar och istället fick vi se misslyckade, mycket avancerade varianter av "kvadraten". Spelarna stod som frågetecken samtidigt som Prandelli sträckte ut med armarna och undrade om de tappat alla hjärnceller under semestern.
Matta av dagens alla intryck började vi tänka på refrängen då mörkret sakta lade sig över Folgaria. Ett sista besök i "sala stampa" fick avsluta vårt äventyr i de italienska alperna. Lite förvånande fick jag ställa dagens sista fråga till vår nye deäss, Corvino, och jag ställde den i Viola Club Scandinavias namn.
"Tycker du att laget är starkare nu än innan Kuverten?"
"Det är oväsentligt då det fortfarande återstår mycket innan laget är komplett. Det väsentliga är vilken position laget hamnar på efter nästa säsong, inte sant?".
Visst tänkte jag, och blickade ut över den numera tomma planen. Mörkret hade fallit och det var dags att säga adjö och bege sig hemåt. Dagen hade blivit så perfekt som jag hade hoppats och det kändes skönt att så här mitt i denna långa period utan fotboll ha fått träffa alla spelare och på så dämpa suget efter den nya spännande säsongen något.
Men med närmare eftertanke har suget nog ökat och jag längtar oerhört till september.
Då kommer Viola Club Scandinavia ha närmare hundra medlemmar och vår andra resa i oktobers mitt kommer att locka med minst hälften av dem. Fiorentina kommer att ha gjort en stark öppning och ligger på delad första plats i Serie A, Riganò leder skytteligan och man är vidare i cupen... man kan alltid drömma.
