Med Fiorentina i bergen, del 1
Den skandinaviska viola-fanan färdades uppför serpentinvägar längs branta stup för att välkomna det nya Fiorentina inför den nya säsongen.
Folgaria heter orten där Fiorentina valt att börja sina förberedelser inför kommande säsong. Byn ligger 1500 meter över havet och är ett smultronställe för alla som önskar sig en semester i det gröna. Kring denna sköna alpby finns tuffa vandringsleder såväl som fantastiska golfbanor. De branta backarna gör sig ständigt påminda och sätter konditionen och benstyrkan på prov.
Jag och min entusiastiska följeslagare började klättringen från låglandet kring Vicenza tidigt på morgonen för att inte missa något av dagen. Av vägskyltarna att döma är Folgaria ett populärt resmål, framförallt på vintern då dess skidliftar är igång och utförsåkning står högst upp på turisternas program. Vårt mål hade förstås inget med detta nöje att göra, men det hindrade dock inte tankarna att sväva iväg till vinterhalvåret och snöklädda alptoppar.
I Brolins fotspår
Halvvägs upp ringde telefonen och det verkade som att Viola Club Scandinavia skulle få förstärkning av flera fotbollstörstiga skandinaver. Tyvärr skulle den starkaste av alla krafter komma att omöjliggöra detta och Fiorentina skulle få nöja sig med äran att träffa två av denna fina klubbs medlemmar.
Efter en dramatisk klättring uppför serpentinvägarna, som enbart klarades av tack vare en kraftfull, fransk maskin och en envis chaufför, nåddes Folgaria. Vi möttes av en stor skylt som välkomnade Fiorentina och deras fans, samt massor av violaflaggor. Över den största gatan satt linor uppspända mellan husen och ner för dessa hängde lila banderoller och liljebeprydda fanor. Det gick verkligen inte att ta miste på att vi hamnat rätt.
När vi kört runt i byn utan att hitta några skyltar som visade vägen till fotbollsplanen där laget höll till stannade vi för att fråga lokalbefolkningen om en vägbeskrivning. Jag högg tag i den förste jag såg och han förklarade gladeligen vart vi skulle och berättade även att Parma varit där flera gånger. När jag sedan nämnde att jag var svensk sken han upp och berättade en anekdot om tiden då Brolin spelade i Parma och att han på den tiden jobbade som vaktmästare på fotbollsanläggningen och då talat med den välmående svensken. Han tyckte att det var bra att Parma valt Folgaria med sin höga höjd och branta backar som träningsort, så att den knubbige svensken skulle kunna komma i form inför den tuffa säsongen som väntade.
Bojinov i tanga
Hur som helst fann vi till slut La Pineta och träningsanläggningen. Längs kortsidan av planen stod en stor vit lastbil och vid sidan av den en bod som fungerade som en provisorisk souvenirshop. Lastbilen var journalisternas och bakom den låg "sala stampa", där presskonferenserna hålls. Planen ligger perfekt i förhållande till omgivningen och från den har man en fantastisk vy över det bedårande alplandskapet. Planen omringas av ett grönt staket och jag sökte direkt upp den perfekta platsen för vår banderoll.
På väg dit tittade jag ner på det som jag var säker på var omklädningsrummet. Och, mycket riktigt, där nere stod en vältränad, nyblonderad yngling iförd endast ett par vita tangakalsonger. Av hans överkropp att döma hade han spenderat semestern på en badstrand, då den mörkbruna hyn var på väg att bytas till en något ljusare brun. Bojinov hade precis fått en tröja till sig som han glatt signerade samtidigt som han fraterniserade med de övriga supportrarna på plats. I samma ögonblick som han gav tillbaka tröjan till en överlycklig pojke kom en annan spelare ut från omklädningsrummet.
Ett florentinskt välkomnande
"Du vet att du bara är här på lån va?" - vräkte mannen närmast mig ur sig och jag förstod att det var Brocchi som nyss hade kommit ut.
"Få inte för dig att du är något för än har du inte bevisat något!", var nästa kommentar som föll och den följdes av skratt från både spelaren och resten av anhängarna. Brocchi hade fått smaka på den florentinska sarkasmen och kände nog inom sig att det mannen nyss sagt stämde och att det skulle dröja innan han gjort sig vän med i fiorentini.
Efter detta vällde spelarna ut och jag ryckte med mig min reskamrat för att snabbt få upp vår banderoll. Vi fäste den i mitten av långsidan och till min förvåning märkte jag att vi var en av få supportergrupper på plats. Stolta över att fått bästa plats skyndade vi oss ner till omklädningsrummet.
Nu hade många spelare hittat ut, men mitt mål var ett annat. Vid sidan av folkhorden skymtade jag en kort gråhårig man i svart kostym, Corvino. Han stod och pratade med ett par journalister och när jag precis kommit så nära att jag kunde höra vad de pratade om spände han blicken i den längsta av journalisterna.
>> Läs vidare
