Del 1: 2010 - ett år av lila bedrövelser

För Fiorentina är det nya året väl kommet. När det är dags att blicka tillbaka mot det förra dyker det upp få ljusglimtar – men desto fler negativa lågpunkter. På ett år har Viola förvandlats till något som inte går att känna igen. Välkommen till en melankolisk sammanfattning av ett lila, men i många avseenden becksvart 2010.

Ordstäven säger att man ska blicka framåt. I likhet med annat ordspråkligt pladder går det att finna en del gott i det uttrycket. Sällan har det träffat lika pricksäkert som när det gäller Fiorentinas rådande situation och fjolår. Men ibland kan det vara nyttigt att se tillbaka och lära sig av misstag man har gjort också. Vad som bör gälla i Fiorentinas fall är jag osäker på. Så här veckorna efter årsskiftet har jag ännu svårt att sätta fingret på vad som gick fel 2010. Kanske kan den här sammanfattningen hjälpa mig – och er – att förstå bättre.

Det här är den första delen av två.

Tre raka vinster inledde
Det började bra. Det började helt fantastiskt faktiskt. Årets första match var en knappt fem mil lång resa söderut. Efter 45 minuter ledde ett övertygande Fiorentina med tre mål mot noll och när 90 minuters glädjefotboll var över hade Fiorentina vunnit provinsderbyt mot Siena med 5-1. En drömstart på 2010 – det nypåbörjade året lovade gott. I efterhand, ganska exakt ett år efter den där imponerande derbysegern mot Siena, är det en match som gör en fiorentino gott att erinra sig om. I efterhand, med årets helpåfyllda facit i hand, kan 2010 års första match gå att utnämna till Violas kanske bästa för året.

Fiorentina fortsatte trots flera skadeavbräck att staka vidare längs segerspåret och i årets andra match mot säsongens dittills positiva överraskning, smarta Bari, spelade truppens dåvarande och kritiserade ”vice-Gila” en uppmärksammad roll. 34-årige José Ignacio Castillo, ”Nacho Man”, hoppade in och gjorde avgörande 2-1. Det var argentinarens första mål för klubben, men Castillo lät bli att fira målet. Mindre än tio minuter därefter vansinnestacklade han till sig ett rött kort på Baris planhalva. Fem dagar senare lämnade Castillo Fiorentina. För Bari.

Försäljningen av Castillo öppnade upp för en annan anfallare som med drygt ett år i klubben ännu inte hade debuterat för Fiorentina – men av hälften så unga mått. I Coppa Italia-åttondelen mot Chievo gjorde 16-åriga superlöftet Khouma Babacar sina första minuter i a-laget – och från start. Den storväxta senegalesen hjälpte laget till kvartsfinal och skarvade in 2-2-målet i matchen som tack vare en Mutu-uppvisning slutade 3-2. I sin första match gjorde Babacar lika många mål som sommarfloppvärvningen Castillo hade gjort på en halv säsong i klubben. Det var Fiorentinas tredje raka vinst på lika många försök sedan årets början.

Matchen efter förlorade man hemma mot Bologna, och senare i månaden även med käftsmällresultatet 3-0 på Sicilien mot Palermo. Det var början på en minst sagt nödställd ligasvit.

Stormig januarimånad
Det hände mycket på mercatofronten i januari 2010. Alla de fyra nyförvärv som Pantaleo Corvino knöt till klubben var av positiv bemärkelse. Då. Gänglige mittbacken Felipe från Udinese hyllades som en av hela vintermercatons bästa värvningar. Argentinske mittfältaren Mario Bolatti som hade skjutit Argentina till VM månaderna tidigare troddes vara redo för sitt riktiga genombrott i Europa efter en misslyckad period i Porto. Den lovande brasseanfallaren Keirrison långlånades in från Barcelona och skulle stå på utveckling i Florens. Av de fyra nyförvärven (tänkta för direkt a-lagsmatchande – Seferovic borträknad alltså) är det en spelare som idag alltjämt ser ut att ha en lyckad Fiorentina-karriär framför sig. Bolltalangen Adem Ljajic är fortfarande en av italiensk fotbolls mest lovande.

Den 12 januari blev Fiorentina av med sin kapten. Dario Dainelli, som sedan ikonen Christian Riganós flytt 2006 hade varit klubbens ”Capitano”, skrev på för Genoa. Det var inte oväntat, Dainelli var inte av internationella högmått på slutet och rykten om en flytt hade florerat i ett par raka mercatoperioder, men laget blev av med en ledare i gruppen, och en styrgestalt i försvarslinjen. Förlusten av kaptenen kan ha varit en av de grundläggande faktorerna till Fiorentina–årets fortsättningsvis nedgångna öde.

Danske ytterfläkten Martin Jörgensen utsågs till ny kapten av Prandelli innan han dagarna senare flyttade hem till sin danska hemklubb Århus. Prandellis gullgosse Riccardo Montolivo hade i truppens omröstning om vicekaptensrollen kammat hem 23 röster mot tvåan Marco Donadels 22. Att Jörgensens nyärvda bindel hamnade på Montolivos arm när dansken tog avsked innebar ett nytt ansvar för mittfältaren. Hans utveckling året innan hade lett till en nyckelroll i Fiorentina och landslagschanser. Kaptensrollen kom som en ny, ytterligare utmaning att ta ett steg till. Montolivo spelade skadad hela hösten, så det känns orättvist att påstå att utmaningen istället ledde ett steg tillbaka, men kaptenen har inte haft ett lätt år. Inte fel man för bindeln, men fel tillfälle.

Avstängningen
Adrian Mutu var spelsugen efter en del skadefrånvaro under hösten och inledde året strålande. På sju matcher i januari gjorde han fem mål och tog ensam laget vidare till semifinal i Coppa Italia, via två mål mot Chievo och två mot Parma. Il Fenomeno var tillbaka formtoppad, i lagom tid till den stundande Champions League-åttondelen mot Bayern München i februari och för att avancera Fiorentina i det under hösten åsidosatta och misslyckade ligaspelet. I slutet av månaden kom beskedet om det värsta tänkbara. Rumänen hade testats positivt för det dopinglistade bantningspreparatet sibutramina i en kontroll den 10 januari. Det hade blivit för mycket julmat under uppehållet för Adrian, som har lätt för att gå upp i vikt. På bantningspillrens förpackning nämndes dock ingenting om att medlet klassades som idrottslig dopning. Mutu stängdes av tillsvidare i väntan på rättegång och beslut om längd på avstängningen. En avstängning som till en början bedömdes bli ett par, tre månader lång av presidenten för den italienska antidopningskommissionen, kanske säsongen ut. Till slut, efter månadsuppskjutningar av beslut och annat blev Mutus avstängningsfrånvaro nio månader lång och anfallaren missade även de två inledande höstmånaderna av nästa säsong.

En turbulent januarimånad slutade katastrofalt.

Viktiga matcher i februari
Det var i februari det gällde. Spel på tre fronter. Men det var också i februari som den verkliga säsongspulvriseringen skulle komma att inledas. Första dubbelmötet i cupsemifinalen mot Inter slutade med en 1-0-förlust på Giuseppe Meazza. En svårtagen tvåmålsseger skulle vara nödvändig på hemmaplan i april. Två raka ligaförluster mot Roma och Sampdoria i månadens inledning betydde en negativ svit på fem ligamatcher utan seger, varav fyra av matcherna var nollpoängare. Fiorentinas form fick beteckningen “kris”. Inklusive cupnederlaget mot Inter hade laget förlorat tre raka matcher inför bortamötet i München. Det var inte med idealiska förutsättningar Fiorentina gick in i Champions League-åttondelen.

Champions League var prioritet ett. Även om prestationerna i Europaspelet redan hade överträffat förväntningarna var det här chansen att återupprätta formen och säsongen. Vid seger i dubbelmötet mot Bayern hade Fiorentina berättigat kunnat stoltsera bland Europas åtta bästa klubbar. En stor tanke. Avancemang till kvartsfinalen hade varit en höjdpunkt och ett fint kvitto på den utveckling klubben gjort under de senaste åren – under genistämplade Cesare Prandelli. På något sätt gick det att hitta en motivation och en förhoppning, trots att all typ av positiv form var nedgrävd i en grop inför matchen på Allianz Arena. Jag minns att jag skrev en krönika där jag försökte visa optimism, försökte belysa att det var Viola som var gruppetta i mötet och uppmanade till att catenaccio-fokus skulle bygga grunden inför returen.

Fiorentina försvarade sig välordnat under hårt tryck och gjorde en fantastisk match inställnings- och viljemässigt den onsdagen. Samtliga spelare gav sitt hjärta och lade ned hela själen och alla sina krafter på att Fiorentina skulle stå upp mot stora, formstarka Bayern München. Hade jag till exempel ifrågasatt Montolivos kaptenskap den kvällen hade jag varit en man för giljotinen. 6 000 lila supportrar hade tagit sig till södra Tyskland för att stödja laget och fick i gengäld se spelarna visa kurage, viljestyrka och klubbhjärta, med en föredömlig ”capitan coraggio” i spetsen. Tyvärr åkte både spelarna och fansen hem blåslagna i ansiktet av en annan anledning än sitt mod. Av en käftsmäll som kom från matchens tredje part. När Miroslav Klose nickade in 2-1 i 88:e matchminuten stod han minst en meter offside. Assisterande domaren stod perfekt i linje, men varken han eller huvuddomaren tyckte sig se någon offside. 1-1 hade varit ett fantastiskt resultat att ta med sig tillbaka till Italien, en stadig grund. Att man trots allt hade med sitt gynnsamma bortamål överskuggades av att det borde ha varit ännu bättre, att spelarnas inställning förtjänade mer. 1-2 var på förhand en utgång som gick att köpa, men den ofattbara slutmissen var vad som etsade sig fast efteråt och reflekterades i negativa efterkänslor.

Violas dåvarande president Diego Della Valle menade skämtsamt att ”linjedomaren skulle ta en sväng förbi sin optiker” och utbytta Montolivo följde på supporterspåret med att kalla beslutet ”pinsamt, jag såg till och med offsiden från bänken”. Men det var mister Prandelli som hade den klokaste inställningen direkt efter matchen när han redan såg framemot returen; ”Spelar vi så här tar vi oss vidare”. Det var bara att blicka framåt i det läget. Först den 9 mars skulle allting avgöras.

Den fyra matcher långa förlustsviten bröts med en derbyklump i halsgropen hemma mot ett decimerat Livorno. Det blev februarimånadens enda seger, även om krysspoängen när Keirrison premiärmålade i 90:e minuten på Olimpico mot Lazio avslutade misärmånaden med visst nyanserat jubel.

Cupreturer och placeringsjakt i ligan
Två viktiga matcher inledde sedan mars månad. Tre dagar efter antagonistförlusten mot Juventus var det dags för hemmaretur mot Bayern München. Ett allvarligt försök skulle göras. Det blev en hjärteklappande blåsmatch, i två avseenden. I Florens var vinden kraftig och bollen hade svårt att inte plockas in i andra vindbanor än sin egen. I det andra blåsavseendet spelade nio minuter huvudrollen. Nio minuter känslostorm i andra halvlek. Fyra scenarion – varav två lika hoppfulla – under nio, ynka minuter. Ett intensivt klappande hjärta och svett över hela kroppen. Vargas 1-0-mål från första halvlek räckte för avancemang, men Fiorentina fortsatte att elda på. När Jovetic rullade in 2-0 efter 54 minuter gick glädjeyran inte att mäta, men vi kunde inte ana vad vi skulle få uppleva de kommande nio minuterna. Innan andan var tillbakahämtad pressade Mark Van Bommel in reduceringen. Förlängning i det läget. Men Jovetic, med gudabenådad bolltalang, gudabenådad vinnarskalle och gudabenådad frilla, frälste igen. Fyra minuter och en känslig Gila–nednick senare tryckte Jojo undan reslige Van Buyten och gjorde 3-1 under Hans-Jörg Butt. Vidare. TV-puckhög bakom mål. En minut senare, direkt efter avspark, bokstavligen tilläts vänsterdojan Arjen Robben avancera in i banan från sin högerkant. Sekunderna senare hade holländaren gjort turneringens mål. Luften sögs ur de lila och kom aldrig tillbaka. Fyra scenarion: In, förlängning, in igen och till slut ut. Tack för föreställningen, men tyvärr var Fiorentina ute. Ett storvulet Europaäventyr var över.

Men i mars dök ändå ett par ljusglimtar upp. Efter två inledande ligamatcher utan seger besegrades både Napoli borta med 3-1 samt Genoa med hemmakrossen 3-0, under loppet av åtta dagar. De raka segrarna mot två fjärdeplatskonkurrenter gjorde att en Champions League-placering fortfarande var möjlig att nå, mot höga odds. När dessutom Udinese besegrades två veckor senare låg Viola på åttonde plats, sju poäng från fjärdeplatsen och fyra från sjätteplatsen.

Då inleddes en dag av kaos på ledningsnivå. Rykten på förmiddagen den 30 mars sade att familjen Della Valle skulle meddela klubben till försäljning efter oenigheter kring bland annat Prandellis framtid. Efter flera timmars väntan, styrelsemöten och supporterförsamlande utanför klubbhuset kom Diego Della Valle med ett pressmeddelande. Klubben var inte till försäljning, dessbättre, men han själv skulle lämna posten som president. Hans bror, Andrea Della Valle, som bara halvåret tidigare hade avgått från posten och som fortfarande var mest insatt i klubben, tog över rollen som Fiorentinas president.

I april kom årets personliga höjdpunkt. Jag var på plats och såg 2-2-matchen mot Inter i ligan. Keirrison och Kröldrup blev målhjältar mot ett framångande Inter med guldmannen Wesley Sneijder i sin kulmen. Ett Viola som vågade. Ett lila, nästan fullsatt Franchi. En vacker kväll var det. Vi flög hem två dagar innan cupreturen, på grund av åberopande studier här hemma. Det skar, men jag tog med mig känslan från ett hellila, kokande Franchi hem och lät den påminna mig när jag dagarna efter följde samma möte från tv-soffan.

Fiorentina hade alltså nollats på Giuseppe Meazza inför returen. Ändå var det på Coppa Italia och andra mötet mot Inter som förhoppningarna låg. Bara ett mål upp, men vid ett baklängesmål på Franchi skulle det bli svårt. Inte oväntat kom det där baklängesmålet. Det kom inte tidigt, men när det väl kom var ridån neddragen. I första halvlek låg Fiorentina på Inters låga försvarsspel och förde spelet, men hade svårt att komma igenom Inter-muren, som passade på att kontra vid tillfälle. Knappa kvarten in i andra stod Kröldrup och Natali för seklets sämsta offsidefälla. Eto’o fick flera meter på sig att hitta nättaket. Tre mål på 30 minuter utan självförtroende mot ett försvarseffektivt Inter? Inte en möjlighet. 2-0 över två matcher till Inter. Fiorentina var ute på två fronter av tre.

Fjärdeplatsen i ligan var fortfarande åtkomlig, men för att nå den skulle det krävas segrar i så gott som samtliga fem återstående matcher. Det realistiska hoppet om att det skulle ske låg avlägset, men utgången blev ännu värre än det realistiska hoppet. Väldigt mycket värre. Måstematchen mot Atalanta förlorades. Hemmamatchen mot Chievo 0-2-förnedrades, varpå en offentlig truppursäkt utfärdades. Från Curva Fiesole-håll hade Artemio Franchi fått höra ett skanderande ”Fate ridere”, ”Skrattretande” ungefär, för första gången sedan Serie B-tiden. Inte en vunnen match under april månad. På San Siro uddamålsvann Milan. Hemmaderbyt mot Siena kryssades. I sista omgången nere i Bari fanns en liten chans att återta minsta lilla heder genom att kämpa sig upp på 8:e plats. Istället förlorade Fiorentina med 2-0 – ett talande slut på en katastrofal vår. 4-1-vinsten mot Udinese den 28 mars blev säsongens sista. Åtta matcher utan seger. Allt vad nytt Europaspel nästa säsong hette kunde glömmas. Fiorentina slutade 11:a.

Slutet på Prandelli-eran – Mihajlovic in
Det hade redan spekulerats om det. Till en följd av Lippis uttalade avgång efter VM hade Cesare Prandelli varit en av favoriterna till posten. Den 30 maj presenterades kungen av Florens som nästa italienska förbundskapten. För Fiorentina som klubb var det givetvis ett hårt slag att tvingas släppa taget om Prandelli, men samtidigt var det en hedrande utnämning. En kvittens på Violas utveckling de senaste åren. För Cesare var det en dröm som gick i uppfyllelse. Fiorentina kunde inte stå i vägen för den drömmen.

Under sina fem år som tränare i Fiorentina bjöd Prandelli på många fina stunder för oss fiorentini. Prandelli-eran är en av Fiorentinas finaste perioder. Den vackra epoken är en av anledningarna till att mitt lila hjärta fortsatte att växa, yngling som jag får erkänna mig. Gentlemannen Cesare är en av mina två hjältar på tränarnivå.

Cesare Prandelli kommer alltid att ha sitt hjärta i Florens. Florens kommer alltid att ha Cesare Prandelli i sitt hjärta.

Vinnarskallen Sinisa Mihajlovic utsågs till efterträdare. Det var inte ens på förhand någon enkel uppgift, även om det var tätt efter Prandellis sämsta halvår i klubben. Mihajlovic tog från sin spelarkarriär och sin tränartid i Bologna och Catania med sig ett rykte om att vara smått galen. Skulle det verkligen passa in i harmoniska Florens och Fiorentina? Under sin första presskonferens där han officiellt kungjordes som ny tränare visade serben direkt upp spontan briljans.

”Ni fiorentini tror att ni är störst, vackrast och bäst. Jag med. Där har vi en gemensam väg att börja gå på”.

Parallellen var dragen.

Del 2 följer upp i dagarna.

Källa: Svenskafans.com, Violachannel.it