Del 2: 2010 – ett år av lila bedrövelser

För Fiorentina är det nya året väl kommet. När det är dags att blicka tillbaka mot det förra dyker det upp få ljusglimtar – men desto fler negativa lågpunkter. På ett år har Viola förvandlats till något som inte går att känna igen. Välkommen till en melankolisk sammanfattning av ett lila, men i många avseenden becksvart 2010.

Ordstäven säger att man ska blicka framåt. I likhet med annat ordspråkligt pladder går det att finna en del gott i det uttrycket. Sällan har det träffat lika pricksäkert som när det gäller Fiorentinas rådande situation och fjolår. Men ibland kan det vara nyttigt att se tillbaka och lära sig av misstag man har gjort också. Vad som bör gälla i Fiorentinas fall är jag osäker på. Så här veckorna efter årsskiftet har jag ännu svårt att sätta fingret på vad som gick fel 2010. Kanske kan den här sammanfattningen hjälpa mig – och er – att förstå bättre.

Det här är den andra delen av två. Del 1 återläses här.

Nackdelaktiga förutsättningar inför säsongen
Stevan Jovetic var en nyckelspelare inför säsongen 2010/11. Med Mutu otillgänglig låg de offensivförande förhoppningarna på den 21-årige montenegrinen, som hade gjort sitt första genombrott in i startelvan året tidigare. Jojo skulle ta ytterligare ett utvecklingssteg från att vara en av Europas mest lovande talanger till någonting mer. Till steget under de allra största. Veckorna innan säsongen skulle börja rök Jovetic korsband i en duell med Bolatti på träning. Borta nio månader. Hjärteskärande. På lagnivå en föraning om säsongens fortlidanden.

Corvinos klipp under sommarmercaton imponerade inte. Vi har blivit mer bortskämda tidigare än vad som blev sommarens övergångsfacit. Positivt, och mer storartat än vad jag antagligen förstår, var att han lyckades behålla samtliga nyckelspelare. Men inför transferfönstret var det, likt de två-tre senaste åren, en högklassig försvarsvärvning som var främsta fokus. Som vanligt kunde Corvino inte hålla sig borta från offensiva (givetvis även nödvändiga) förstärkningar – om än knapphänta den här sommaren – och vi fick uppleva en nyfödd målvaktsfetisch hos den bredmagade Lecce-sonen. Kom det in någon försvarsspelare? Bortsett från en målvakt: Nej.

En mittfältskugge i Gaetano D’Agostino hade Fiorentina fått, och en Artur Boruc som överbetald, överkvalificerad reserv till Frey. Dessutom anslöt vänsterfotade yttern Alessio Cerci från Roma dagarna innan premiären. Cerci själv påstod att han hade ”valt Fiorentina före Mancinis Manchester City”. Mihajlovic och Corvino hade gett honom ett gott intryck av att tro på honom. För att lyckas var det precis vad Cerci behövde enligt sin erfarenhet; tränarnas fulla förtroende.

Cerci inledde premiären mot Napoli på bänken, men när han väl kom in med halvtimmen kvar gav han direkt ett hungrigt intryck. Mina ”super-sub”-vibbar när värvningen blev klar lät sig verifieras, även om det inte blev någon balja direkt. Balja direkt blev det däremot för Corvinos andra utespelarförvärv, mittfältaren D’Agostino. I sin helt nya trequartistaroll i Mutu och Jojos frånvaro var han en av planens piggaste och gjorde Fiorentinas enda mål på ett vackert direktskott utanför straffområdet. Premiären slutade 1-1. Godkänt. Laget levererade intensitet och kämpade för sin pinne, två varor som skulle komma att saknas under långa höststunder.

Fiorentinas italienska VM-apostlar Montolivo och Gilardino kom tillbaka halvknäckta och slitna från Italiens fiasko i världsturneringen. Inte direkt uttryckt, men det märktes på planen under hösten. Inledningsvis var det okej. De två hade fått sin extralånga vila efter sommarslutspelet och såg förhållandevis fräscha och förståeligt revanschsugna ut de första veckorna. I EM-kvalet mot Färöarna veckan efter ligastarten startade dem båda. Prandelli hade gett Florens landskampen på sin gamla hemmaarena Artemio Franchi. Gilardino öppnade målskyttet i 5-0-vinsten och Montolivo hade en promenadmatch på mitten. I ligapremiären mot Napoli gjorde Gila assist och Montolivo var mer än godkänd. Men på ett par månaders sikt gjorde sig däremot Sydafrika-äventyret påtagligt. Både i formväg och i skadeväg.

Fiorentina 2010/11 – ett mittenlag
Det märktes att Fiorentinas nyckelspelare inte fungerade som de skulle. Matcherna efter Napoli-premiären fortsatte i moll. En oinspirerad bortaförlust mot nykomlingen Lecce där den där viljeglöden var som bortrövad följdes upp av nederlag hemma mot höstöverraskningen Lazio. En poäng de inledande tre matcherna var ingen start nytillsatte Mihajlovic hade hoppats på.

Redan från början saknades en inetsad spelidé hos Mihajlovic tränarskap. Det experimenterades med olika formationer och inriktningen såg ut att vara att kämpa sig till poängen. När inte det funkade, när viljeinställningen saknades, då fanns det inget inpräntat spel att förlita sig på. Det är inget karaktärsdrag för ett övre halvan–lag. Inställningen är vanligare i bottenträsket. På vissa punkter visade Sinisa potential i sitt ledarskap, men redan i säsongsinledningen gick det med en nykter tankeverksamhet att urskilja Fiorentina som ett mittenlag – högst.

Rösterna var inte många, men efter tredje matchen utan seger med Miha vid rodret dök frågan upp. Redan ifrågasattes Mihajlovic och redan ställdes den seriösa frågan om serben var rätt man i Florens. Men fansen ställde sig bakom tränaren. Spelarna och klubbledningen fick motta glåpordsramsor och kritik, men Mihajlovic besparades något sådant.

Fyra dagar efter Lazio-förlusten visade spelarna sken av den där inställningen igen. Borta mot Genoa togs säsongens andra pinne, med ett lyckat 4-3-3-test av Mihajlovic. När kämpainställningen var tillbaka fick fansen anledning att se positivt på en insats igen. Den främsta anledningen var Sebastien Frey. Målvakten dominerade Marassi den kvällen och gjorde en av sina monstermatcher som egentligen bara han kan upprepa.

Frey var den enda nyckelspelaren som levererade enligt förväntningarna så långt. En skadad Gamberini saknades i backlinjen, Montolivo levde inte upp till sin kaptensbindel och Gilardinos uteblivna målskörd fick epitetet torka, även om han mot Genoa var precis lika nyttig i Violas ”spel” som han ska vara. Förutom Frey och talangen Adem Ljajic, som tog chansen i Jojo/Mutu-rollen, var det rivjärnet Marco Donadel som utropstecknade sig. Mittfältaren fick gå i bräschen när viljeglöden var i främsta rummet och han kompenserade de ledaregenskaper som centralkompanjonen, kapten Montolivo saknade.

Men på fyra matcher utan viktoria stannade det. Helgen efter Genoa-poängen kom säsongens första seger. Sinisa Mihajlovic första i Fiorentina–kavaj. Via Ljajic andra straffmål för säsongen och De Silvestris andra ligamål någonsin besegrades Parma på Artemio Franchi och Fiorentina avancerade från nedflyttningsplats. Andrum.

Vinsten mot Parma borde ha gett laget styrka och självförtroende. Men Palermo-talangerna Ilicic och Pastore sänkte tillsammans laget i andra raka hemmamatchen. Positivt var att målansvarige Alberto Gilardino bröt sin måltorka. Visst, möjligen var självförtroendet ändå på väg att växa – Gila kanske kunde komma igång med målskyttet nu? – men 81 minuter in i bortamatchen mot Sampdoria rasade allt det gryende hoppet samman. Marchionni hade gett Viola ledningen i första halvlek, men under loppet av en minut vände Samp på steken. 81’ Reto Ziegler, 82’ Antonio Cassano. Första bortavinsten sedan mars hade gått att sikta med bara tio minuter kvar. Istället blev det pannkaka av både det bortahoppet och av allt vad självförtroende hette.

Hemmasviten, återkomsten och knäet
Bortaspelet fortsatte att vara i gungning under oktober och november. Men hemma på Franchi inledde Fiorentina en imponerande – livsnödvändig – ligasvit. Det började mot Bari den 23 oktober. Inför den matchen låg Fiorentina på jumboplats.

Förutom inledningen av en vital hemmastabilitet dök en särskild ljuspunkt upp i slutet av oktober. Adrian Mutu. Fenomenet gjorde comeback i 0-0-matchen mot Catania på Sicilien. Rumänen inledde piggt och frambringade frälsande tankar med sin inspirerade första halvlek. Efter tio minuter hade han två skott på mål, varav ett riktigt giftigt. I andra halvlek tröttnade fenomenet, förståeligt efter nio månaders matchfrånvaro. Men det var en skön känsla – den kanske skönaste av supporterkänslor under hela hösten – att ha Adrian Mutu tillbaka på fotbollsplan.

Dagarna senare försvann alla typer av ”sköna” känslor. Den 2 november kom nästa besked om avklippt korsband på träning. Sebastien Frey skulle bli borta till mars. Frey har tidigare haft stora problem med sitt ena knä, men nu var det andra knäet som hade rykt. Mer skadeproblem på nyckelspelare. Som tur var hade Corvino plockat in Artur Boruc under sommaren. Den bredmagade serben hyllades plötsligt som ett geni för sommarens tidigare ”onödiga målvaktsvärvning”. Målvaktsfetisch blev målvaktsklipp. Oväntade vändningar, omöjliga att förutse, är något som har kommit att karaktärisera det serbiska sportchefgeniet vad gäller värvningar. Tur ibland, vändning å det negativa ibland, men cred ska han ha.

Efter Catania-matchen återstod sju höstmatcher i ligan innan uppehållet. Fyra på bortamark, tre hemma. Samtliga bortamatcher var av det svårare slaget. Det slutade med en poäng på dem fyra. Roma segrade, Milan segrade, Juventus kryssade och Udinese segrade, i den bortaordningen. På hemmaplan såg man till att ta sina nödvändiga poäng för att hålla sig borta från den farligaste bottenstriden. Fiorentina vann alla tre återstående hemmamatcher i ligan. Efter segrarna mot Chievo, Cesena och Cagliari stod lagets hemmafacit på fyra raka ligasegrar. Dessutom slog Fiorentina ut både Empoli (krävdes förlängning dock) och Reggina ur Coppa Italia på Artemio Franchi.

Talande avslutning
2010 års sista match blev signifikativ för hur hela året såg ut. Från hopp – till depression. Samma visa. Sista matchen var Coppa Italia-åttondelsfinalen på Ennio Tardini. Efter 90 mållösa minuter lät reglerna förlängning avgöra. När Mario Santana returnerade in ledningsmålet med sex minuter kvar var den absoluta, överväldigande känslan att Fiorentina skulle få avsluta året med en seger. Spelarnas likartade känslor blev deras fall. För en internationell anfallsikon ville annat. Via tafatt fubbel av tredjekepsen Vlada Avramov volleysköt Hernan Crespo in kvitteringen anfallet efter. Käftsmäll. Man ställde in sig på straffsparkar. Men käftsmällen var inte årets sista. Det kom en till. Återigen var det Hernan Crespo som stod för smällen. Efter nytt retursjabbel av Avramov rakade argentinaren in 2-1 två minuter senare. Fiorentinas stora hopp till europaspel nästa säsong slarvades bort.

På – enligt egna beräkningar – totalt 46 tävlingsmatcher år 2010 vann Fiorentina endast 15 stycken. Tio slutade oavgjort och hela 21 tävlingsmatcher förlorades. Nästan hälften av matcherna.

Tre stjärnor 2010:
*** – Marco Donadel. För sin höst. Mannen bar ett krisande Viola under lockarna.
** – Sebastien Frey. För att han finns. Hjälte till och från, bäst i världen som allra bäst.
* – Stevan Jovetic. För min sympatiska världsbild. Jojo lös under våren.

Tre nyfödda stjärnor 2010:
*** – Khouma Babacar, 17. För sin fräcka ta-för-sig-mentalitet. Löper mycket, rätt och för laget. Talangen är enorm. En framtida capocannoniere om målsinnet utvecklas.
** – Adem Ljajic, 19. För sin oerhörda bolltalang. Valpig och ojämn, men potentialen är omätbar. I vissa matcher visade han verkligen det.
* – Michele Camporese, 18. För sin orädda ”grinta”. Gjorde inte bort sig mot varken Milan, Juve eller Cagliari. Violas framtida ledargestalt i försvaret.

Jag ville avsluta det hela i positiv andning.

Ett sent gott nytt år och god fortsättning på er allesammans. Särskilt er som tog er tiden att läsa hela dubbelromanen. Jag vill inte veta av 2010 mer. Låt bladet vara vänt.

Källa: Svenskafans.com, Violachannel.it