Gästkrönika: Säsongen då jag började hata mitt eget lag
Sanningen är brutal. Jag mår dåligt av att se mitt lag spela fotboll. Jag blir sur, trött och vill bara stängda av streamen. Att se Fiorentina spela är en självtortyr, det finns ingen glädje i det längre. Ändå sitter man där varje vecka och låter sin dag förstöras. Vad är det för mening med att se Fiorentina rada upp 10 man i backlinjen och ändå förlora? Vad är det för meningen med att se Cerci slänga sig utan någon som helst kontakt för tionde gången i rad? Vad är det för mening med att se Boruc göra ännu en tabbe men ändå se ut som att han tror att han äger världen? Nedan kommer jag beskriva känslan när man inser att ens lag inte är riktigt så fantastiskt som man alltid trott.
Förra året såg jag Fiorentina spela Champions League. Alla vet hur det slutade. Tom Henning Övrebö tog saken i egna händer och gjorde inte en, inte två, inte tre utan minst fyra enorma misstag i första mötet. Fiorentina var moraliskt vidare, men efter att Bayern Munchen fått göra mål ifrån flera meters offside kunde Fiorentina se sig utslagna. Säsongen avslutades med idel förluster i ligan, och man slutade 11 i tabellen, den sämsta placeringen på flera år. Ändå kändes allting någorlunda positivt. Laget spelade bra trots resultaten, spelarna var glada och man kunde se fram emot en ny säsong med försiktig optimism. Visst fanns det stora, ja till och med enorma frågetecken, men allting kunde lösas. Det finns inget Prandelii inte kan lösa.
Sedan dess har allt gått utför. Det hade redan börjat innan, men när Mihajlovic anställdes som ny tränare istället för en avgående Prandelli blev det definitiva slutet på Fiorentinas tid i rampljuset. Ett lag som alldeles nyligen spelade åttondelsfinal i CL valde att anställa en manager som bl a är känd för att ha spottat Adrian Mutu i ansiktet.
”Som tränare har jag haft förmånen att ha lyckats i både Bologna och Catania” uttrycker Mihajlovic själv det när han blir intervjuad som ny tränare för Fiorentina.
Han blev sparkad i det Bologna han ansett sig lyckas med efter enbart fem månader. Laget låg då på nedflyttningsplats och hade inte vunnit på 10 omgångar...
Det dröjde inte länge innan Fiorentinas spel var fullständigt uddlöst, dåligt, tråkigt och utan tanke. Men det har skett något mer än så. Det har börjat uppstå konflikter. Spelare har börjat bråka. Spelare har börjat filma. Och än värre, spelare har börjat längta bort.
Den sympatiske klubb jag minns där spelarna älskar att spela i klubben, där tränaren brukade skämta med fansen, där alla var glada och såg utan att trivas, är som bortblåst. När man kollar på matcherna möts man istället av ett filmande, inställningslöst och osympatiskt lag. Spelare som blir utbytta gnäller som små snorungar, de som spelar verkar inte vara villiga att ta ett enda steg extra för laget, och på bänken sitter Cerci, Marchionni och de andra och ser ut som små pojkar som blivit av med sina slickepinnar. Ibland gör en spelare något slumpmål. Ingen verkar bry sig. Möjligen utbrister Mihajlovic ”vad bra, vinner vi så är det ett bra resultat för Lazio!” som han gjorde efter segern mot Udinese. I slutändan kommer matchen ändå bara sluta i katastrof vet man. Kanske blir det femte raka matchen utan förlust, Fiorentina har haft många sådana under säsongen. Men det är inget positivt. Det handlar om 0-0 matcher där man med målvirkets hjälp klarat sig undan anstormningen från diverse bottenlag som spelat ut Fiorentina på våran egen hemmaplan. Eller så har Cerci filmat till sig en straff som låtit oss kvittera i slutminuterna. Det är i sådana lägen jag skäms över mitt lag. Det lag jag en gång älskade, njöt av att se spela fotboll, var stolt över, har omvandlats till en skugga av sitt forna jag. Mycket beror på Mihajlovic, men hela truppen, hela klubben, hela staden hjälps åt för att kväva Fiorentina. Det finns ingen själ kvar längre, bara ett fullständigt livlöst, mekaniskt skal kvar av klubben.
En av mina gamla favoriter och en av de få som faktiskt gett allt han har under säsonger, Mario Santana, är enligt någon i forumet klar för en annan klubb. Jag orkar inte ens bry mig. Det finns ingen mening med det. Spelare som han förtjänar något bättre. De ska inte tvingas spela i en klubb som inte ens försöker, som har gett upp för länge sedan. Santana ska inte behöva gå in på plan varje match och göra tjurrusning på tjurrusning bara för att upptäcka att ingen hjälper honom. Då ska man få spela i en ordentlig klubb.
Jag har inte haft det så jäkla kul det senaste året och det har inte precis blivit bättre av att det ständigt gnager en känsla av att ju mer tiden går, desto mer äts Fiorentina upp inifrån. För varje minut som går blir allt värre och värre. Jag kan bara hoppas att jag inte sitter här om två år, lika trött och lika besviken på Fiorentina. För en sak är saker. Jag kommer aldrig bryta banden med Fiorentina. Jag är inte stark nog.
