Hädiska porträtt
Två runda och kraftigt utstickande ögonlober, beklädda av två svullna ögonlock, iaktar och kalkylerar sin omgivning. "Den otacksammes" styrka ligger mycket i att iakta. Utefter intrycken kan han krafthandla och planera sitt nästa drag, snarare en taktiker än en strateg.
Mitt emot honom sitter Strategen, han som kan förutse dragen, en gulsotig och gråhyad äldre man med en guldslips hårt åtknuten och hakan vällandes över kragen där ett runt slätrakat huvud vilar, med karakteristiskt mörka ögonringar på var sin sida av en kråknäbb. Tillsammans planerar de inför framtiden och framför sig har de sina spelbrickor uppdukade över en vit italiensk duk i bommulssammet som avslöjar omgivningens status och klasstillhörighet. Ett vinglas och en blodig köttbit var. De ljuva livet är till att bli ljuvare.
Ta för dig, å Du otacksamme säger Strategen, känn smaken av det blodröda köttet, lukten av de svarta kolränderna. Hur gott det är att vara rödsvart. Allt detta kan bli ditt inom en inte alltför avlägsen framtid. Allt du behöver göra är att vägra maten du blir serverad hemma, göra det du är allra bäst på. Ignorera och behåll ditt lugn, låt tiden sköta sitt. Var arrogant och härda det år du har kvar på Arnos leriga flodbank.
Den otacksammes stirriga och isiga blick registrerar de diaboliska leendet mitt emot sig för att sedan koncentrera sig på den rödsvarta munsbiten. Han sluter de svällda ögonlocken för att dra in doften genom de utvidgade näsborrarna på den diskret krokiga näsan. Han vilar oxköttet för ett kort ögonblick mot den cirkelrunda munnens fylligare undre läpprand, den övre inte lika markant då två gnagarliknande framtänder vilar bakom den. De hugger in, borrar sig igenom filén så att saften rinner.
Den häftiga tuggan avslöjar glupskhet och omättnad, att hela tiden vilja ha mer. Även i dessa societetskretsar där en liknande inställning skulle kallas för en vinnande inställning, är gesten stötande och motbjudande. Så pass att Den otacksamme märker att de finklädda matgästerna längs grannborden ryggar tillbaks. Snabbt täcker han för sin orala hålighet men bakom tygservetten har smakinstrumentets tungspets fullt upp med att ivrigt slicka vänster mungipa ren. Den kraftiga men ändå runda och saftiga smaken sitter kvar medan han tycks bearbeta tanken.
När tygbiten i nästa stund förs långsamt ner avslöjar det ett grin till svar på det diaboliska leendet mitt emot sig, som utan tvivel uttrycker tillfredsställelse och självbelåtenhet. Belåtenhet. De ljuva livet är till att bli ljuvare.