När svartvitt blir till lila
Denna text är tillägnad alla mina vänner, familjemedlemmar och landsmän. Den är tillägnad alla mina underbara fiorentini, grobari och underbara spelare. Denna text är även tillägnad alla mina fiender, juventini och delije. Varför? Jo, för idag fällde jag en tår.
2008 var året, Mouries i Grekland var platsen. I den riktigt heta sommarsolen satt jag i ett dåligt konditionerat internetcafé och scrollade igenom Svenskafans.com. Jag svettades, jag var nervös. När skulle övergången bli officiell? Var det möjligt att min ack så älskade Stevan Jovetic skulle byta från ett hjärtelag till ett annat? Var det möjligt?! Jag hejade, jag svettades och jag
2010 var året, Upplands Väsby i Sverige var platsen. Adem Ljajic var nu namnet på allas läppar. Jag var stolt, ännu en serb och ännu en partizanare som drog ut för att testa lyckan på den gamla kontinenten. Nervositeten var dock inte den samma.
Adem Ljajic ”följde med” Zoran Tosic till Manchester United, paketdealen påstods gynna Sir Alex i många år framöver. Zoran planterades i reservlaget, men ingen Ljajic. Gde je Ljaja? Adem hade fallit offer för den brittiska byråkratin. Ingen övergång och Rubin Kazan påstods vara den nya klubben. Självklart talar Corvino i gåtor i samma veva. ”En råtalang från Balkan” är orden som skjuter ut från munnen. Odysseus ringer mig och ber mig att kartlägga. Vem kunde det vara?
En artikel och någon Corona senare kunde jag faktiskt inte sluta charmeras av tanken; Ljajic till Fiorentina. Skulle ha varit ett under, en dröm och än en lycka som inte skulle beskrivas. Vardagarna blev till helg, helgen blev återigen till vardagar. ”Kaka till Fiorentina” är mina sista ord.
2011 var året, Leskovac i Serbien var platsen. ”Nya Vidic” hit och ”nya Vidic” dit. Matija Nastasic var en av europas bästa spelares arvtagare och det utan något a-lags framträdande för Partizan. Resten känner ni till. Humska broj 1, Stadion Partizana fick aldrig stifta bekantskap med jättetalangen. Florens å andra sidan älskar honom.
Jag skriver detta då matchen fortfarande spelas mellan Novara och Fiorentina. Jovetic har gjort två mål och Adem Ljajic har assisterat. Att sedan se Jovetic omfamna och krama Nastasic extra mycket vid sitt andra mål gör stunden än mer emotionell. Tre Grobari, tre Fiorentini och en tår rinner ner för min kind.
Partizan och Fiorentina har något unikt, något som väldigt få klubbar har. Jag vill inte kalla min kärlek från Belgrad för en farmarklubb till de lila, men likförbannat känner jag att det faktiskt är så. Partizans talanger blir stornamn i Italien, det är ett faktum. Istället för att grubbla över klubbstatus kan jag glädjas åt att Lazar Markovic nämns som näste Jovetic och ett lila nyförvärv likaså. Kul, jag älskar det.
Jag vill tacka det gamla och nya gardet här på SF. Ett extra stort hurra till Il Presidente som har sett Partizan live. Jag kommer alltid att vara en del av er och ni kommer alltid att vara en del av mig.
Forza Fiorentina, Napred Partizan!
