Reseskildring: 35 korvar på calcio-resa
Första helgen i december begav sig ett stort gäng il calcio-vurmare till Italien för att se på fotboll, äta god mat och ha det bra. Det blev en upplevelserik resa på många sätt.
Il presidente Thomas Wilbacher och VCS-räven "Somaliern" (Event Tours) anordnade en gruppresa till Florens mellan 2 och 5 december där det centrala handlade om il calcio, med Serie B-matchen Livorno–Hellas Verona och Fiorentina–Roma på huvudschemat. Varken Odysseus eller jag, Fredrik Tillberg, från Fiorentina-redaktionen kunde låta bli att haka på resan. Jag ska försöka bidra med min berättelse.
Förvänta er ingen ordinär reseberättelse där fokus ligger på en massa gulgullanden med staden, klubben, påträffade spelare eller andra människor. Ni förstår er säkert på min kärlek till Firenze och Fiorentina och att resan var helt fantastisk ändå. Förvänta er istället en personlig upplevelseskildring fylld av sköna anekdoter och andra småskandalösa händelser. Matchhändelser från Livorno-Hellas Verona och Fiorentina-Roma kan ni läsa om på annat håll här på SvenskaFans. Med den här reseåterblicken vill jag försöka ge er en bild av vad som hände runtomkring.
Med förbehåll för att mitt minne av olika skäl sviker mig i vissa situationer uppmanar jag er som var med att meddela eventuella felaktigheter via kommenteringsfältet. Eller om det är något annat väsentligt jag har missat. Typ restaurangnamn – sådant är jag värdelös på att minnas. Hoppas att ingen tar illa upp av de smeknamn jag nämner er vid, de är alla enbart av kärlek.
Stannade av polisen i Livorno... Foto: Johan Andreasson
Fredagsmorgonen inleddes med uppstigning 04.00 för avfärd mot Landvetter. Två timmar hade jag hunnit sova. Ögonlocken gjorde allt för att försöka ge mig mer sömn. Kanske tyckte de att mina ögon behövde vila ut för att kunna göra hjärnan klarare på att den faktiskt skulle besöka Florens igen. Jag höll egentligen med.
Jag mötte upp mina reskamrater på flygplatsen, två romanisti från Borås, och vi hann snacka en del calcio på vår väg mot Florens. Mer än vad vi hade räknat med. Mellanlandningen i Paris försenades och trots en formtoppad rusch genom terminalen missade vi boarding till Florens-flighten med ett par minuter. "Bergans" geniala snabbdrag i kön till säkerhetskontrollen hade blivit en klassiker om vi hade hunnit med planet. Istället blev det två timmars vouchermacka–tuggande och mer calcio–surr innan nästa flight avgick.
När vi landade på Florens flygplats Amerigo Vespucci tog vi en taxi till Piazza Pitti (20 euro), mötte upp Thomas och "det sena" Stockholmsgänget ("det tidiga" hade landat redan på morgonen) och tittade till vårt hotell, beläget mittemot renässanspalatset Palazzo Pitti. Innan samling för nyckelutdelning och senare gemensam middag fick vi ett par timmar för valfri aktivitet. Några valde att gå på sitt första pubbesök direkt, jag och mina två Göteborgsvänner tog en promenad genom stadens centrum. Det var skjortväder när vi kom ner.
På väg ut genom hotellporten mötte vi Odysseus som nyss hade anlänt. Det var jag inte förberedd på. Det var första gången vi sågs på riktigt efter många samtalsturer i textform via nätet. När reaktionen borde ha varit "fan vad kul att äntligen ses!" fick jag bara fram ett platt "trevligt att träffas". Patetiskt. Jag tog aldrig upp det med dig sedan Ody, men jag tänkte på hur märkligt det måste ha uppfattats. Jag är ingen överentusiastisk WOW!-människa till personligheten, men här handlade det mer om att jag överraskades när tankarna låg på annat. Dessutom var du kortare än vad jag hade föreställt mig...
Varken Axel eller "Bergan" hade besökt Florens tidigare, så jag fick agera någon sorts guide förbi stadens grundläggande turistsevärdheter - som samtliga ligger inom behändigt gångavstånd till varandra - med mitt helgbesök för ett och ett halvt år sedan som enda understöd. Santa Croce, kyrkan där historiska Florens-profiler som Michelangelo, Machiavelli och Galileo Galilei ligger begravda, och utsiktsplatsen Piazzale Michelangelo hann vi inte med, men berömda medeltidsbron Ponte Vecchio, katedralen Santa Maria del Fiore (Il Duomo), Palazzo Vecchio och Uffizierna passerade vi. Il Duomo imponerade mest på mitt sällskap.
På hotellet bodde bara vi. Hela stället var bokat. 35 korvar ensamma på ett eget hotell. Mysigt, tänker ni. Och jodå, det var det. Lite sjaskigt, men mysigt. Rumsantalet varierade mellan tre och fyra personer. I mitt rum var vi fyra stycken som delade på två dubbelsängar. Jag, Odysseus och Uppsala-borna från västkusten, Johan och Kristofer. Så där låg vi och myste, jag och min redaktionskamrat. Vi bodde i rummet allra längst upp i byggnaden, så långt in i korridoren som möjligt. Det kom att ha sina hygieniska nackdelar. Efter ett par dagar blev duschens vattenstrålar väldigt slappa. Vattnet bara rann, nästan droppade. Det tog typ en halvtimme att ens bli blöt. Att det var svinkallt däruppe i loftrummet hade egentligen ringa betydelse. Vi spenderade väldigt lite tid på hotellet.
Första kvällen inleddes på en liten gemytlig vinbar där vi bjöds på toskanska viner och bröd, prosciutto, någon ost och framför allt toskansk fänkålssalami. Thomas och Somaliern gav oss en snabbkurs i toskanska viner. Hela sällskapet försökte bekanta sig med varandra, och stämningen blev lättsammare allt eftersom. När vi fick rapporterat för oss om de nylottade EM-grupperna blev det en självklar snackis. Efter någon dryg timme på vinbaren begav vi oss till en restaurang för att äta fyra-rättersmiddag. Jag minns inte alla rätterna - allra minst minns jag namnet på dem - men samtliga smakade förträffligt. Den informationen har ni ganska lite nytta av, men så var det. Tiramisu på riktigt, istället för den slaskiga som man kan få tag på hemma i Sverige, är alltid en helt magisk efterrätt på plats. Här var det bra sting på diskussionerna. Tyvärr hade jag oturen att omringas av romanisti vid bordet. Tre till antalet. Så illa var det inte. Visst höggs det hejvilt, men samtliga kunde hålla det på en hyfsat objektiv nivå och det blev skönt tugg middagen igenom.
Foto: Johan Andreasson
När hela gänget var belåtet efter ett par timmar behövde restaurangen mer plats för övriga gäster (35 pers tar ju upp lite plats liksom) så vi ombads vänligt att förflytta oss till restaurangens uteplats där vi bjöds på ett par flaskor grappa att mingla på. Sällskapets spjuver, ”Chippen”, fick nu för sig att det hade varit en höjdare att få åtnjuta den här grappan även lite senare under kvällen. Ingen övervakning från restaurangmedarbetares håll syntes till. En smugglingsprocess inleddes. Till sin hjälp hade Chippen en kompanjon och tillsammans gjorde de allt för att få ner den ena grappa–flaskan innanför Chippens jacka. Till slut lyckades de och sken upp i nöjda ansiktsuttryck. Så långt allt gott. Planen höll. Men efter den gemytliga mingelstunden utanför restaurangen begav sig ett 15-tal av oss tillbaka till vinbaren. Det blev några glas rött till, några koppar corretto till och en trevlig, högljudd nyvistelse med sång och ramsor. Men efter en stund hördes det ett *klirr*. På golvet låg en sprucken grappa–flaska. När vinbarens föreståndare undrade var sjutton den där flaskan kom ifrån slingrade sig Chippen med att ”den skyldige hade gått”. Geni.
Vi hängde kvar på vinbaren tills att de stängde runt ett- eller tvåtiden. De flesta av oss lät sig sedan guidas till nattklubben "Blub". En riktig håla. Trång som trappgångarna upp i Kampanilen (det smala tornet intill Il Duomo). Men speciell. På Blubs lilla dansgolv befann sig många amerikanska studenter, ett par tyskor, ett fåtal italienare, en mycket gammal farbror, men framför allt - en tokig homosexuell man. Han var amerikan och stod på en plattform längs väggen som var upphöjd med ett par decimeter. Några donnor brydde han sig inte om, även om de stod på samma plattform. Han vidrörde bara män. Oss svenskar tyckte han särskilt om. Han rufsade oss i håret, kramade om oss på ett mycket läskigt sätt, stal någons glasögon och tvingade på oss sin vidriga hatt. Oddsen är låga på att det var denne man som sedermera fick oss att lämna dansgolvet. Kombinerat med ett dåligt "utbud".
Runt fyratiden lämnade de flesta Blub. En dusch senare (här fungerade den fortfarande som den skulle) lade jag mig för att sova i några timmar. Det var inte svårt att falla i sömn med bara två timmar i sömnbagaget från natten innan. Desto tuffare var det att ta sig upp fem timmar senare.
Ett par sköna nattöden mötte oss vid uppstigning på lördagsförmiddagen. Någon hade däckat redan på restaurangen och lämnats kvar där tills han vaknade av några städares aktivitet på morgonen. En annan hade spenderat sina sovtimmar på en cafébänk utanför hotellets port eftersom han inte hade haft någon nyckel (vi fick två nycklar/rum). Kontokortet var borta, men däremot hittade han någon typ av kort till ett annat hotell i fickan. På något vis, utan att minnas det, hade han alltså tagit in på ett annat hotell under natten. "Hotellmannen" fick han heta resten av resan.
Den speciella utflykten till Livorno på lördagen var resans höjdpunkt. Efter några få timmars halvdan sömn var det många trötta själar som satte sig på tåget ut mot västkusten. Några hade såpass svårt att ta sig ur bingen att de fick ta ett senare tåg. Vi som lyckades ta oss upp var i Livorno runt 12-tiden. Vi tog en lokalbuss och hoppade av en hållplats efter arenaområdet för att få i oss lite käk innan matchen. Restaurangen låg alldeles vid havet, längs strandremsan, och måltidens tema var så klart hav.
På väg från restaurangen kom vi inte många meter innan en polisbil stannade oss. Vi utfrågades om vilka vi var. ”Svedesi”, svenskar, klargjorde vi och fick promenera vidare. Allt lugnt, tänkte vi. Men efter bara några meter återvände polisbilen, som nu hade en civilpolisbil med sig. Sällskapets italienska–talare fick klart för sig att risken var stor att vi skulle stöta på en falang Livorno-ultras. I vår blå-/svartinspirerade casualklädsel var det ingen omöjlighet att vi skulle misstas för Hellas-supportrar. Ingen bar något vinrött. Och en grupp om 25 personer väcker uppmärksamhet. Mycket riktigt. Snart skymtades en stor grupp Livorno-ultras spatserandes mot oss på andra sidan vägen, många med halsdukar och luvor över ansiktet. Ytterligare tre polisbilar hade nu anlänt och bildade en futtig mur mellan oss och ultrasgruppen. Falangens tre, fyra ledare gick över för att kolla läget medan några hetlevrade ynglingar, uppenbarligen på jakt, gjorde sig redo på andra sidan vägen. Några i de bakre leden gick över vägen tidigare för att ta "bakvägen". Det skandinaviska sällskapets nivå av kaxighet var vid det här tillfället sänkt mot botten. Det går förstås att krydda den här storyn och fundera på vad som hade hänt om poliserna inte hade anlänt före ultrasgruppen, men sanningen är att de mest verkade nyfikna på vilka vi var. Någon smäll var aldrig i närheten, även om stämningen kändes hotfull. Men det var en väldigt speciell upplevelse. Mer och bättre kring den här händelsen har Odysseus redan gett er.
Foto: Johan Andreasson
Efter en stund fortsatte ultrasgruppen åt motsatt håll, bort från arenaområdet, och vi mot arenan. Av säkerhetsskäl tvingades vi gå runt hela området och blev en kvart sena till matchstart. Armando Picchi var ett utslitet ruckel, men en väldigt charmig fotbollsarena, redan utifrån. Den enda sidan som var någorlunda modernt rustad var huvudläktarens långsida, som till och med hade tak. Dess fasad hade vi bara fått se skymten av på avstånd innan vi leddes runt hela området. Långsidan som vi skulle sitta på hade ingen brytt sig om att sköta om på många år. Vilken utsprungsfärgen var på utsidan gick inte att urskilja. Inte på insidan heller, för den delen.
Armando Picchi. Foto: Johan Andreasson
Vi satt ganska nära Livorno-klacken, på en sektion som inte var i närheten av fylld med åskådare. Sällskapet bredde ut sig i olika grupperingar. Överallt ifrån hörde man farbröder och gummor som gastade instruktioner och skällsord mot spelarna på planen, och mot Hellas Verona-supportarna. Ett par rader nedanför oss satt en passionerad man. Hans käft hördes mest av alla. Ytterligare några rader ner satt Degerfors-killarna, tre sköna och festglada killar. Det dröjde inte många minuter innan de upptäckte baren under läktaren och beställde in dagens första shot. En av dem var "Hotellmannen". När Hellas tog ledningen ställde sig "Hotellmannen" upp och började applådera. Det fick den passionerade Livorno-mannen att gå i taket. Han pekade mot "Hotellmannen" med hela handen och upprepade högljutt ett ord som jag inte kunde uttyda, men som lät mer otrevligt än trevligt. Mannen var inte långt ifrån att ta några steg ner mot Degerfors-gänget.
Sektionens eldsjäl var en äldre kvinna i 50-, 60-årsåldern. Hon satt där helt ensam och skrek matchen i ända. När det började ösregna i andra halvlek drog hon jackluvan över huvudet och fortsatte att skrika. Hjältinna.
De flesta på läktaren tog klivet ner till baren för att stå under tak och ha något att svepa när regnet började skvala ner. Jag och några till följde den skränande kvinnans exempel, drog upp våra luvor och lät jackorna ta smällen. Däremot kom vår ljudnivå inte närheten av kvinnans.
Hellas Veronas bortaklack imponerade. Omkring 1 000 Hellas-supportrar hade gjort resan till Livorno och även om det tog en stund tills alla strömmade in på bortasektionen så höll de storligen igång matchen igenom - kanske framför allt till följd av en positiv matchbild. Livorno-klacken täckte upp i stort sett hela sin curva under första halvlek, men den nära på tömdes mot slutet av andra halvlek, troligen på grund av regnet och många motgångar i själva matchen.
Hellas-klacken. Foto: Fredrik Tillberg
Vi lämnade Armando Picchi med positiva känslor och ett positivt resultat (även om några icke-fiorentini kände mer för Livorno i matchen). Att se Serie B-fotboll på plats var en speciell upplevelse. Arenans passionerade atmosfär satte sig djupt och var svårt att släppa. På tåget tillbaka till Florens kändes uttrycket som Kristofer myntade, "Andra åker till Camp Nou - vi åker till Armando Picchi", väldigt rätt. Ingen i sällskapet kunde ångra det valet.
Kvällens middag gick i det florentinska köttets tecken. Det vill säga väldigt blodigt. Och vad gott det var. Jag tror aldrig att jag har ätit kött så rött, men det var en höjdare. I Florens gör man inte köttet välstekt, kocken ser det som att förstöra köttet, fick vi lära oss. Efter den mustiga och trevliga middagen på restaurangen i stadsdelen San Frediano blev det ett par timmars häng på en trivsam bar i närheten. Här var jurist-Johan i högform vad gäller bjudandet. Betalade jag någon bira/drink alls på det här stället? Tror inte det. Hjälte.
Foto: Fredrik Tillberg
Senare sökte vi oss vidare. Ett 15-tal av oss hamnade på ett ställe som hade dispens för att hålla öppet till klockan 08.00. För det krävdes att gästerna skrev under på ett årslångt medlemskap som kostade 15 euro. Låt mig presentera för er: Montecarla Club! Ett mer ogreppbart ställe är svårfunnet. Det första som hände var att en kvinnlig dj slog en dildo mot min axel. Hon ville att jag skulle dansa med henne, nu när hon hade rotat fram den gamla fina dängan "It's raining men". Jag ville köpa en bärs och ta in det som just hade hänt. Jag hade inte ens hunnit få av mig ytterjackan.
Någon befäste uttrycket: "What happens on Montecarla stays..." och så vidare, så jag ska inte gå för nära inpå någonting (det låter mer dramatiskt än det är). Roligt och trevligt hade vi i alla fall. Gott snack och många sköna historier signerade Somaliern från tidigare VCS-resor. Men för att förklara närmare; Montecarla var ingen typ av erotisk klubb. Leopardutsmyckningen och den suspekta atmosfären hintade om att det lika gärna hade kunnat vara det, men det var bara en väldigt ovanlig, vanlig klubb med bra utrymme för trivsamt umgänge.
Några stannade längre, men de flesta av oss vandrade hemåt runt fyra-, halv fem-tiden.
Natten till söndag innehöll någon timmes mer sömn än natten tidigare. Det var inte lätt att stiga upp, men det var lättare. Matchdag. Jag gick upp strax efter klockan 11 för att få i mig lite frukost och satte mig i fiket Bar Pitti intill Odysseus och Åhus-gänget, som hade tagit sig upp någon halvtimme tidigare. En stund senare anlände några till. Runt 12-tiden samlade hela 35-mannagänget ihop sig och inledde marschen mot Artemio Franchi. Från Piazza Pitti till Artemio Franchi är det omkring fyra kilometer, så den regniga promenaden tog ungefär trekvart. Med två timmar till matchstart hade vi god tid att kika i supporterbutiker och få i oss lampredotto (saftig smörgås med komage som huvudsaklig ingrediens, en florentinsk specialitet).
En timme innan avspark gick vi in på Franchi och ställde oss under de vågiga regnskydden på Parterre Maradona. Parterre Maradona är läktarlångsidan utan tak. Den med tornet. Vi diskuterade igenom banderollerna på andra långsidan och toppade stämningen med ett par bärs. Efter en stund dök ledare och spelare upp för att värma upp. Curva Fiesole var redan välbefolkad och gjorde sitt bästa för att psyka även Romas målvaktstränare, som var allra först in på planen. Under de där plexiglas-regnskydden har handikappade företräde så vi gick ner och satte oss på vår sektion, den allra längst ner, centralt på Parterre Maradona. Roma-supportern Felicetti på min vänstra sida och Odysseus på min högra delade på en fredscigarr. Fina scener.
Ännu finare scener var det när nyligen avlidne storspelaren Sócrates, "Il dottore", hyllades under den tysta minuten (som numera är ett nära på stående inslag i Serie A) inför matchen. Sócrates, som främst är känd för sina mästerskapsinsatser i det brasilianska landslaget och sin doktorstitel, gjorde en säsong i Fiorentina 1984-85.
Foto: Fredrik Tillberg
Lyckoscenerna när Jojo öppnade målskyttet var fina och förhållandevis kontrollerade, ända tills att det skandinaviska Viola-sällskapets egna "Il Dottore" någonstans i glädjeyran tog det något ogenomtänkta beslutet att hiva in sina solglasögon mot planen, varpå han åkte på en tillrättavisning från bakre håll. ”I Firenze kastar vi inte in våra solglasögon” fick han veta och höll naturligtvis med trots att glajjorna inte nådde ända in på planen. I efterhand var doktorn ångerfull över denna impulsiva hetshandling, det ska understrykas. Eller som han själv uttryckte det: "Jag vet inte vad jag tänkte".
Foto: Johan Andreasson
I inledningen av matchen hade regnet avtagit, men det tog inte lång tid innan det hällde ner igen. Många fyllde på bakom de rullstolsbundna under regntaken. När andra halvlek började var den längan helt uppbokad. Vi fyllde på våra ölmuggar, drog luvorna över våra hjässor och satt kvar.
Kurvan var närmast fulltalig och öste på bra, precis som regnet. Roma-klacken däremot, som vi satt närmare än Fiesole, gjorde inte mycket väsen av sig. Jag missade att kolla upp det i efterhand, men vi spekulerade i om det var någon sorts tyst aktion mot José Enrique eller liknande. En skön grej var att när någon av Romas anfallare rörde bollen, så skanderade många Fiorentina-fans "Osvaldo, Osvaldo, Osvaldo". Anfallaren var avstängd av Roma efter lavetten på Lamela helgen tidigare. Osvaldo är för alltid en hjälte i Firenze.
Bortsett från solglasögon-incidenten var det ont om skandaler från sällskapets sida. Pinsamheterna stod Romas snedtända spelare för istället. Chippen gjorde sitt bästa för att hetsa Roma-klacken efter slutsignalen, men det var ju helt i linje med många av läktarens övriga fiorentini.
Foto: Fredrik Tillberg
Det blev en trevlig promenad från Franchi mot hotellet. Jag började med att undra till mig en snabbanalys av oraklet Kristian Borell. "Sönderryckt av utvisningarna, Roma rullar boll fint men kommer ingenvart", löd den i kortform. Sedan såg jag till att ta rygg på glädjespridarna Somaliern och Ody. Med all respekt, att gå invid någon av resesällskapets trevliga romanisti och känna ödmjukt medlidande kände jag inte för just nu. Nu ville jag njuta med likasinnade Viola-hjärtan. Tillsammans med insiktsfulle "Palermo-finländaren" tog vi en omväg genom stadens juldekorerade centrum, trots vätan.
På resans sista gemensamma middag, "avslutningskvällen", åt vi pizza på ett ställe bara några meter nedanför hotellet, för att sedan fortsätta mot en sportpub och se Parma-Palermo. Några av oss tröttnade i paus och gick till hotellet för att få i oss lite mer sömn innan måndagens avresa. Vi som skulle till Landvetter, fortfarande tre till antalet, skulle ta ett senare flyg än de flesta så vi bestämde oss för att hinna med en sväng på stan innan avfärd.
Jag gick upp en stund i förväg, gick ner till tidningsståndet på Piazza Pitti och köpte regionala La Nazione, för att sätta mig med en espresso och panini på Bar Pitti. När jag gick upp till hotellet för stämd träff med Axel och Bergan så ville de också ha frukost. Det blev ett besök till på Bar Pitti som slutade i en cappuccino. Vi gick ner mot ett blött centrum och traskade runt, innan vi tröttnade på skyfallet och satte oss på en restaurang. Så fick vi i oss lite pasta också.
Vi hoppade in i en taxi och ankom till flygplatsen i god tid. Där stötte vi på Thomas som hade haft strul med sin flight och fått betala 500 euro för en ny biljett, till en senare flight via Wien. Det kom att kosta ännu mer än väntat. Vädret över Florens var uselt så inkommande flyg kunde inte landa (de kan bara landa åt ett håll på lilla Vespucci). Planet från Paris som skulle ta oss till Paris lite senare tvingades därför landa i Bologna. Detsamma gällde Thomas flyg till Wien samt ett till Stockholmsgängs flyg till Zürich. Alla resenärer fick glatt sätta sig på en buss till Bologna för att ta sina flyg därifrån. Vilken buss man tog fördelades efter flyg så vi hamnade inte på samma buss som Thomas eller Roma-Johan och gänget. Vi hade trevligt ändå och hann med många återberättelser från resan, samtidigt som bergslandskapet (Apenninerna) utanför fönstret var väldigt vackert.
Om planet hade gått som det skulle från Bologna hade vi haft stor chans att hinna med vårt flyg från Paris till Göteborg, men det blev strul även här. Det som skulle bli en lugn mellanlandning i Paris blev istället en övernattning i Paris. Air France löste det smidigt med att ge oss en voucher till ett av flygplatsens närliggande hotell, inklusive fri middagsbuffé och frukost. Vi passade på att spendera ett par timmar i hotellbaren också. Den extra natten i Paris blev en bra avrundning på resan.
Stort tack till samtliga medresenärer för en upplevelserik helg fylld av gemenskap. Särskilt tack, återigen, till fixarna Thomas och Somaliern för ett världsklassupplägg, samt till Johan Andreasson för att jag fick låna några av dina bilder.
Foto: Johan Andreasson
Ta hand om varandra nu och god jul på er allesammans!
/Fredrik Tillberg
