Symbolisk match för hela säsongen – som är slut nu?
Säsongens sista egentligt viktiga match gestaltade sig som större delen av säsongen har gjort för Fiorentina. Inte mycket att minnas, ungefär. En riktigt lam icke-tillställning trampades av på ett soligt vår-Franchi mot Juventus. Så, vad händer nu?
Söndagens varma eftermiddagsbilder över Artemio Franchi, ljust och vårgassat av solen, gjorde att jag kunde se framför mig hur hela Florens såg ut i samma ögonblick. Minnesbilder från när jag besökte staden förra våren dök upp i huvudet. Jag mindes de kärleksfulla känslor jag kände för Florens, iklätt vårmundering, då. Det gav mig faktiskt rysningar. Det gav också positiva känslor inför möjligheten att inhösta säsongens skönaste och viktigaste seger den här eftermiddagen. Det var hellila Franchi-läktare, det var ett taggat Curva Fiesole som zoomades in och det var lättklätt bland de drygt 18 000 åskådare som hasat sig till arenan.
Men på gräsplanen var det tamejfanken ingenting.
Fiorentina öppnade piggt och tryckte Juventus tillbaka. Cerci hade en tidig möjlighet där en ganska pigg bröst-till-benskydd-nedtagningsaktion gav honom skottläge. Via Bonucci-täckning letade sig ytterns halvvolleyvänster över ribban. Annars präglades de första 15-20 minuterna av några välkombinerade Viola-anfall som inte ledde till mer än begränsade målmöjligheter. Förutom Cerci försökte Mutu, Gila och Vargas med varsitt avslut av medelmåttig kvalitet. Det dröjde till drygt halva halvleken innan Juventus hade sin första halvchans, när halva Matr… nä – när Matri testade från snäv vinkel och träffade nättakets övre sida. Därefter hände det verkligen ingenting innan paus.
Det fortsatte att hända ingenting efter pausen. När ett par chanser skapades tiotalet minuter in på andra var det Juventus som var framme. Bonucci – som väl var matchens främste i brist på positiva aktioner överhuvudtaget – nickade bollen i famnen på Boruc vid ett ganska bra läge på hörna. Del Piero byttes in och skapade sig omgående en giftig möjlighet, men Boruc parerade vänsterskottet. I matchavslutningen visade Fiorentina mest vilja att gå för seger, men det var inte mycket till vilja det. Några upphetsande målmöjligheter skapade man inte. Jätte-0-0.
Det såg alltså ut som vanligt överlag – om vanligt betyder den här säsongen. Till att börja med fick Juventus inte till något anfallsspel och visade inte mycket till vilja eller engagemang alls. Del Neri har förtroendeproblem hos sina spelare. Fiorentina rullade boll fint emellanåt men skärpan i sista planpartiet var undermålig. Behrami slet som en terrierhund och hans viljeglöd när han vann tillbaka bollen vid ett kontringstillfälle gav mig ett väldigt stort leende och en knuten näve. Schweizarens mentalitet gör sig mer och mer populär bland oss lila. Cerci tog felbeslut efter felbeslut. Vargas prövade långskott utan självförtroende, i fel situationer. Allt gick ganska långsamt. Ungefär så. Som vanligt.
Intressant statistik/fakta? Fiorentina har fortfarande inte vunnit mot Juventus på Artemio Franchi i ligan sedan 1998, då ”Batigol” var ensam att näta. Intressant? Nej, bara sanslöst deprimerande.
Alla nitiska förhoppningar om Europaspel går att djupbegrava nu. Det är nio poäng upp till Juve med fem matcher kvar. Om de inte var det tidigare är mina ögons blickar nu enkom riktade mot säsongen 2011/12. Förändringar – intressanta att följa – kan bli att vänta i sommar.
Så, vad ser vi framemot på nära håll nu då? Går det att finna någon som helst motiverad anledning till att alls bry sig om Fiorentinas säsongsepilog? Ja, det gör det faktiskt. Vadå, undrar ni. Vad har han nu letat fram för oviktighet att överoptimistiskt försöka se framemot, den där jädrans Tillberg? Ja inte är det Sinisas möte med sitt före detta lag, sin första tränarklubb, Bologna i sista omgången iallafall. Jag kunde inte bry mig mindre. Det är inte heller trippen till Milano för bortamötet med Scudetto-avhängda Inter, eller att imponerande Udinese kommer på Franchi-besök. Att för syns skull klättra över Cagliari och Palermo upp till 8:e plats? Nä, för syns skull hetsar jag inte upp mig. Vad är det då? Jojo. Jag ser väldigt mycket fram emot att se montenegrinen i spelskick igen. I 33 omgångar har hans kreativa fötter och spelskickliga fotbollshjärna saknats för Viola. Jovetic kommer att lysa upp min avslutning på säsongen, vare sig han är rehabiliterad nog för tre omgångar eller tio minuter. Han kommer att ge mig ett brett, skönt leende – antagligen bredare än vad någonting den här säsongen har bjudit på – när han kliver in i Violas handling igen efter sin hjärtekrossande försäsongsskada på knäet. 8 maj mot Inter är dagslägets datum för hans comeback, verkar de senaste rapporterna tyda på. Datumet har dock skjutits på ett par gånger tidigare nu. Jag hoppas att han hinner med några minuter innan sommaren åtminstone.
Sedan hoppas jag att Mihajlovic vågar släppa fram ett par talanger för extra speltid. Framförallt jätteintressante 92:an Federico Carraro vill jag se istället för Cerci, Ljajic eller någon annan. Jovetic och Carraro. Det där är den offensiva duo som så småningom kommer att ge Viola sin första Scudetto sedan 1969. Ifrågasätt gärna det påståendet, men efter ett par knäckande lila år kan jag väl åtminstone få leva efter den visionen en stund? Tills det faktiskt händer, alltså.
Fortsatt trevlig påskvecka på er allesammans! Njut av vårvärmen nu, den gör sig faktiskt väldigt väl här hemma i Sverige också.
