Analys av Fiorentinas anfallsspel 2013/2014 - (Del 1 - Bollinnehavet)
33 gjorda mål på 17 matcher, alltså nästan två mål i snitt per match. Hur har Fiorentinas offensiv fungerat hittills under säsongen? Vad har varit bra och vad har varit dåligt? I den första i ett okänt antal analyser tar vi en extra titt på en avgörande skillnad i anfallsspelet från förra säsongen.
Dags att slå hål på en myt
Fiorentina anses vara ett lag med en sprudlande offensiv med mycket individuell skicklighet, blandat med ett svajigt försvar som gör att man ständigt är nära succé men aldrig riktigt når hela vägen. Den synen har folk haft på Fiorentina så länge jag kan minnas. Och inte är väl det konstigt med tanke på alla år med Kröldrup % co i backlinjen. Slutsatsen man drar för denna säsongen likt alla andra följer således samma invanda tankemönster som alltid - Fiorentina spelar en offensiv bra fotboll men faller ihop där bak.
Man kan inte ha mer fel.
Fiorentinas offensiv under säsongen 2013/2014 har varit högst dysfunktionell. Man har skapat få chanser, tappat boll i onödiga lägen och inte fått till lagspelet med boll. Målen har sällan gjorts efter ett väl uppbyggt anfall utan allt som oftast har det handlat om individuella prestationer. Vill man se offensivt sprundlande fotboll har Fiorentina inte varit rätt lag att titta på hittills under säsongen. Dags att inse det, och börja fundera på vad som inte fungerat jämfört med förra säsongen.
Bollinnehavet
En viktig faktor i Fiorentinas anfallsspel är som de flesta vet bollinnehavet. Förra säsongen byggde man mycket av sitt spel på ett passningsspel som delvis påminde om Barcelonas. Hittills under 2013/2014 har man haft ungefär lika mycket boll. Ändå finns det väsentliga skillnader. Främst i var man håller bollen. För att kunna analysera pågående säsong behöver vi först ta en titt på förra.
Förra säsongen hittade man ofta in mellan motståndarnas backlinje och mittfält (spelyta 2). Man lyckades sedan hålla bollen under kontroll på ungefär samma del av planen även under press vilket innebar att när motståndarnas mittfält hittat rätt igen var de tryckta lång tillbaks i banan, ofta nere i närheten av eget straffområde. Valde de att inte falla så långt ner med med mittfältet fick Fiorentina enorma ytor att trä in bollar på och detta var därför sällan ett alternativ. Med en god kontroll på bollen och ständig rörelse hotade Fiorentina därför konstant med att skapa en målchans. Anfallsspelet fungerade väldigt bra (Låt oss för tillfället förbise avslutsfasen där man ibland saknade en spelare som skulle göra målen).
Nu har vi snart spelat halva säsongen 2013/2014 och Fiorentina har väldigt sällan lyckats trä i bollen i denna yta. Istället har man rullat mycket boll mellan motståndarnas mittfält och anfall (spelyta 1). Man har alltså flyttat bollinnehav ner i banan, högst troligt ofrivilligt. Detta betyder att man inte längre hotar att skapa en målchans under en stor del av anfallet. Dessutom tvingas man på sätt och vis spela med betydligt mindre risk i sitt spel - missar man en passning nära motståndarnas mål i försök att skapa målchans är det inte hela världen, men blir man av med den i speluppbyggnaden på mittplan kan det blir rejäla kontringslägen för motståndarna. Detta har lett till att man mer sällan chockar motståndarna med en plötsligt passnings, och man passar oftare i sidled eller bakåt. Lyckas Fiorentina trots allt spela in bollen i spelyta 2 blir tvingas man ofta snabbt tillbaks ner i banan igen, alternativt att bli av med bollen. Vi har sett Borja Valero bli av med bollen och ge motståndarna farliga kontringslägen i nästan varenda match, ofta flera gånger per match. Laget hinner helt enkelt inte etablera ett spel högre upp i banan vilket gör ibland gör honom isolerad. Självklart passar inte detta en spelare som bygger hela sitt spel på sina passningar och förmåga att värdera vem bollen ska levereras till.
Vad kan då detta bero på? Självklart finns det flera anledningar. Jag kommer ta upp de punkter jag anser vara mest relevanta.
Andra anfallare
Ljajic - Jovetic - Cuadrado. Så såg anfallet oftast ut förra säsongen. Ljajic gillade att flytta in i banan och kombinera sig fram. Jovetic gillade att droppa ner och göra detsamma. Två anfallare som hjälper till med bollinnehavet i spelyta 2 (Som blir spelyta 1 när motståndarnas mittfält hunnit flytta hem, men det handlar fortfarande om ungefär samma del av planen). Cuadrado gav även Fiorentina en möjlighet att dra isär motståndarlaget med sin bredd vilket gav mer yta i mitten men det gör han fortfarande ifall Fiorentina inte spelar 4-3-1-2 utan kantspelare. Denna säsong har man varierat rätt så rejält vem som spelat bredvid Rossi, men vare sig det är Joaquin, Vargas eller Matos har det handlat om andra spelartyper än Ljajic som föredrar andra ytor. Joaquin gillar att utmana från kanten, Vargas gillar att slå inlägg, och Matos verkar gilla att löpa lite överallt. Ingen av dem liknar Ljajic. Med andra ord: En spelare mindre att ta hjälp av i mitten relativt högt upp i banan
Giuseppe Rossi droppar ner ibland, men spelar betydligt mer direkt än Jovetic. Får han bollen söker han direkt en målchans vid möjlighet att kunna göra mål. Detta är förstås en stor anledning till att han också leder skytteligan i Serie A så man kan alltid diskutera fördelar och nackdelar (mer om avslutsfasen i en senare analys), men när det gäller just min tes att Fiorentinas bollinnehav har flyttats längre ner i banan då man inte lyckas hålla den högre upp i banan leder Rossis direkthet till fler förlorade bollar än med Jovetic som i princip ville spela sig ändå fram till mållinjen innan han gick mot mål. Kanske påminner Rossi ur den synvinkeln mer om Toni än Jovetic om man ska jämföra med förra säsongens anfallare.
Allting handlar alltid om Pizarro
Det går knappt att göra en analys av Fiorentina i något sammanhang utan att förr eller senare diskuera Pizarro. Så beroende Fiorentina var av honom förra säsongen är det kanske inte så konstigt heller. Även i denna fråga har han en avgörande roll. Denna gång tyvärr i negativ bemärkelse. Han har ju knappt spelat. Kontinuiteten har varit obefintlig, och när han väl har spelat har det märks att han inte har varit i matchtempo. Skador, avstängningar, skador och ännu fler skador har ställt till det rejält för Fiorentina.
När Fiorentina byggde upp sitt bollinnehav 2012/2013 gick man nästan alltid genom Pizarro. Eftersom han nästan alltid lyckades behålla bollen, och dessutom göra det utan att behöva backa i banan allt för ofta, gav han laget tid att flytta upp etablera spel högt upp. Hans finter sker inte blixtsnabbt, men när han vänder upp för att spela ut bollen på ena kanten för att sedan gå mot andra lurar han ofta flera motståndare på samma gång och skapar enorma ytor till laget. Finns det då dessutom flera spelare att rulla bollen till i spelyta 2 hinner han själv med sin lunkande stil upp till samma yta och gör att man har ännu fler spelbara högt upp i banan. Bollinnehavet kan börja.
2013/2014 har emellertid Pizarro som tidigare nämnts sällan spelat, och när han väl har spelat har det inte sett helt perfekt ut. Utan matchtempo i en redan ganska långsam kropp har det gått segt och blivit fler bolltapp än vad som känns godkänt. Därför har Fiorentina förlorat sitt tidigare kanske allra viktigaste anfallsvapen. Men även om han gör misstag på misstag är det frågan om han ändå inte tillför mer än han tar bort från laget. Matchen mot Sassuolo igår blir det perfekta beviset på hans betydelse. Fiorentina skapar knappt en målchans på 65 minuter, tills Pizarro gör comeback efter sin skada. Han inleder med att snubbla två gånger och att slå två felpassar. En katastrofal inledning. När matchen väl är slut står dock Fiorentina som segrare med 1-0, ett resultat som är i underkant efter att Pegolo storspelat i Sassuolos mål, och den stora kreatören heter just David Pizarro. Han är iblandad i allt som skapas och vänder matchen mer eller mindre på egen hand. Han får Fiorentina att flytta upp spelet och lyckas behålla bollen inom laget högre upp i banan än vad som annars sker. Och kanske allra viktigast: Han ger Borja Valero alternativ att spela bollen och gör honom till en bättre spelare. Borja Valero utan Pizarro är en bra spelare. Borja Valero med Pizarro är en världsklassspelare.
Ska Fiorentina ta en plats i Champions League måste Pizarro hålla sig skadefri och i form. Försvaret kommer inte rädda laget hur länge som felst.
Härnäst väntar en analys av avslutsfasen i anfallsspelet, där Giuseppe Rossis comeback har varit avgörande för Fiorentina. Jag lämnar kommentarfältet öppet så varsågoda att ge era synpunkter på Fiorentinas anfallsspelet när det gäller bollinnehavet tills dess. God jul.
