Ett porträtt av en konstnär av sällan skådad karaktär…
Han har gjort det som så många före honom försökt, men inte mäktat med på det florentinska mittfältet. Någon som tar kommandot, styr spelet och som har förmågan att sätta sin prägel på laget. Kreatör utan dess like, inspiratör utan motsvarighet. Inte sedan en vis Rui Costas dagar har Florenspubliken bjudits på ett sådant skönspel. Från den Iberiska halvön sägs det inte komma spelare av kaliber och kvalitet nog för att mäta sig med Apenninska halvön bättre exempel. Och det stämmer nog. Allt som
Han har tagit hela fotbollsitalien och Serie A med storm. Stått för fart och fantasi och fyllt skor som så länge stått tomma på översta hyllan i omklädningsrummet på Artemio Franchi. Han har axlat en roll som ingen vare sig förväntat eller trott. Förvaltat ett förtroende som nu vuxit till förhoppningar. Visat att han är här för att stanna. Gjort skäl för var och en av de 2570 minuterna han hunnit bidra med på fotbollsplaner runtom i Italien i den lila tröjan. Och han är inte klar.
Omöjlig att få tag på kämpar motståndarnas motsvarigheter till löjlighetens yttersta gränser att få tag i honom. Vid det här laget handlar det inte längre om bollen. Hans ynka 72 kg fördelade på 175 cm tycks inte vara mycket för världen att sätta emot då. Hans storhet finns i något annat. För där och då, om någon gång, blir han åter igen mänsklig. För ännu en gång kommer han tillbaka efter att ha lämnat oss för att dansa med Vintergatans stjärnor. För denna gång.
För visst lämnar han oss bakom sig ett par minuter varje söndag eftermiddag för att smita i väg och dansa med vintergatans stjärnor över himlavalvens anlete och han för som en gud. Som om han inte gjort något annat i sitt liv. Han får oss att hoppas. Att önska. Att drömma. Att drömma söta drömmar som smakar det bästa av smaker som människan kan känna. Förmå att förstå. Han bringar tankar och känslor av sällan skådat slag. Han är en konstnär av sällan skådad karaktär...
Borja Valero har visat att spanjorer visst kan spela i Italien. Ett undantag? Visst, kanske det. Men även de finns till för att bekräfta regeln.
Sällan har någon, inhemskt som utländsk, gått från att vara nästintill anonym hos majoriteten till att bli en så pass fundamental kugge att han spelat nästintill samtliga matcher från startminut till slutminut under sin debutsäsong i Fiorentina.
Det sägs att det inte var alls många som sökte honom när Villareal gick sitt tragiska öde tillmötes. Att han inte riktigt visste vad framtiden bar i sitt sköte för honom. En som dock gjorde det och som knappast lär ångra det är Direttore Eduardo Macía, sportschef in secondo i ACF Fiorentina.
”För mig är det förvånande att se att Borja inte har haft möjlighet att spela för en klubb som Real Madrid eller Barcelona. Det är konstigt att ingen har sökt upp honom i Spanien. Personligen tvekade jag inte att erbjuda honom till Vincenzo Montella, som förutom att vara en stor tränare, är person som verkligen vill vinna.”
Nu är han här och han gör det han gör bäst. Nämligen skapar. Med en tanke och blick för spelet av sällan skådat slag för han ACF Fiorentina anno 2012/2013 fram mot en ljus och förväntansfull vår.
En vår som kan få liljorna från Florens att visa hela fotbollsitalien och inte minst den egna staden med de egna supportrarna i första ledet, att även vi kan och har något att vara stolta över. Igen.
