-
Milan 0-2 Fiorentina: Matchanalys och Spelarbetyg
Fiorentina besegrade Milan med 2-0 borta och försatte Milan i en ännu djupare kris än den man redan anses vara i. Två slumpartade mål avgjorde i en match som visade italiensk fotbolls sämsta sida med chansfattigt spel, usla filmningar och onödigt tjat på domaren.
Inför matchen
Fiorentina ställde upp med det 4-3-1-2, en formation jag vid en tidigare matchrapport kritiserat för sin avsaknad av bredd och följdaktligen avsaknad av riktigt bra anfallsspel. På topp fick något förvånande unge Ryder Matos förtroendet tillsammans med Rossi, och bakom dem huserade som vanligt Borja Valero. Juan Manuel Vargas fick starta som central mittfältare bredvid Ambrosini och Aquilani i en överraskande startelva för Fiorentina.
Det skulle emellertid visa sig att matchen egentligen handlade mer om vad Milan gjorde och Fiorentinas insats hamnade på sätt och vis i skymundan. Den här matchen skulle vinnas eller förloras av Milan, Fiorentina var bara laget som för tillfället var på besök. Därför kommer också denna analys främst ha fokus på Milan och deras insats.
Ett Milan som står och faller med Balotelli
Hur många gånger har man inte sett Milan vinna eller ta poäng efter ett sent mål av Balotelli? Egentligen är det inte så märkligt. Dagens Milan är otroligt beroende av att Balotelli har en bra dag på jobbet. Med ett ytterst destruktivt mittfält där man har lirare som Muntari, De Jong, Nocerino att tillgå medan de mer kreativa krafterna, såsom Montolivo och Poli, även de till stor del är lagda åt ett bollvinande håll, läggs ett stort ansvar på att anfallarna tar vara på de lägen man får att skapa chanser. Detta är ett lag som är perfekt balanserat för enskilda matcher mot skickligare lag, såsom Barcelona, men över en hel säsong känns det tveksamt om man kan förlita sig på en eller två spelare så mycket som man gör, speciellt inte om den viktigaste pjäsen av dem alla är att betrakta som ganska instabil rent psykiskt. Mot Fiorentina hade Balotelli inte alls en bra dag på jobbet och där försvann egentligen allt Milan hade att erbjuda på den sista tredjedelen. Man skapade någon chans här och där, men som en helhet lyckades man inte alls med anfallsspelet.
Egentligen är det i det avseendet, trots alla uppenbara olikheter, inte så stor skillnad på dagens Milan och Zdenek Zemans Roma. Medan Zemans filosofi till synes var att genom att låta båda lagen skapa ändlösa mängder med chanser sätta anfallarnas förmåga att förvalta dem som den avgörande faktorn i matchen, tycks Allegri resonera både exakt likadant och tvärtemot. Genom motsatt metod - att drastiskt försvåra lagens möjligheter att skapa chanser - sätter han också anfallarnas förmåga att ta vara på sina chanser i centrum. Får man bara tre chanser på per match är betydelsen enorm om man lyckas hantera den väl. Det funkar väldigt bra så länge anfallarna faktiskt håller den individuella skicklighet som man förväntar sig, men hamnar man i en formsvacka som den Balotelli är just nu kan det bli tungt. Riktigt tungt.
Motivation på kort och lång sikt
När det går dåligt finns det många olika sätt att reagera på och hantera besvikelsen. Eller att inte hantera den, för den delen. Ett av många sätt för att slippa känna sig värdelös är att förlägga skulden på andra. Milan har utåt sett, åtminstone inte såvitt jag vet, inte försökt skylla på varken domaren eller något annat än möjligen otur, men när man tittar på spelarnas agerande på planen, ilskan över till synes självklara domslut och frustrationen gentemot motspelarna är känslan ändå någonstans att spelarna i Milan försöker hitta en utväg, att ta bort ansvar från sig själva. Mot Fiorentina är man egentligen från minut 1 arga på allt och alla och visar vid flertalet tillfällen prov på en aggresion som inte hade känts helt naturlig för ett lag i framgång. Det är Milan mot världen. På kort sikt kan detta vara en mycket stark motivationsfaktor, en "vi-ska-visa-dem"-attityd. När Italien vann VM 2006 var säkert detta en av många förklaringar till hur man kunde spela så bra. Men det uppstår problem när resultaten inte kommer, när förlusterna och poängtappen fortsätter radas upp. Då förvandlas denna känsla sakta men säkert till någon form av övertygelse att resultaten ligger utanför ens kontroll. Att vad man än gör så kommer det ändå gå åt helvete. Då börjar den från början kanske delvis positiva frustrationen bli allt mer och mer dysfunktionell och jag tycker Milan nått detta stadie. När Muntari sätter i en stenhård tackling ser man trots den yttre fasad han försöker bygga upp en form av uppgivenhet, och övertygelse om att saker och ting inte kommer sluta som han vill. För att Milan ska kunna återhämta sig från den fiaskoartade säsongsinledning man haft skulle det desperat behövas tro på det man gör, en form av ny entusiasm. Jag vill mena på att Allegri är en fantastisk tränare, få hade kunnat göra det bättre än han gjort det i Milan de senaste säsongerna, men frågan är om inte Milan börjar närma sig en punkt där ett tränarbyte är en absolut nödvändighet, bara för att få in nytt blod och nytt tänk i föreningen. Kanske hoppas man istället på att någon spelare ska återvända från skada och frälsa laget och ge dem ny tro på så sätt istället. Oavsett vilket ser Milan allt mer och mer knäckta ut för var match som går.
Avgörande mål
Utan Vargas turliga frisparksmål i första halvlek kanske matchen hade sett helt annorlunda ut. Men det faktum att Fiorentina tar ledningen sätter matchen i ett helt annat ljus än om det varit oavgjort i paus. För när Fiorentina leder betyder plötsligt varje minut som går en vunnen minut för det lila laget. Fiorentina skapar egentligen knappt en målchans under hela matchen, och som tidigare nämnts gör inte heller Milan det, men eftersom Fiorentina leder är det en matchbild som passar laget perfekt. Minut efter minut går och till slut blåser domaren av matchen. Hade man inte haft 1-0 att gå på hade man tvingats fram i banan, tvingats ta beslut, och med ett någorlunda skadedrabbat lag utan riktigt högklassiga reserver att ta in när lirare som Gomez, Pizarro och Ambrosini inte kan delta hade detta kunnat ge Milan precis de ytor de behövt för att börja skapa farligare chanser. Därför kan Fiorentina tacka fru fortuna att man fick göra det där ytterst slumpartade 1-0-målet som satte sin prägel på resten av matchen. Mål förändrar matcher, det är bara att konstatera.
Spelarbetyg
Neto - 6 - Håller nollan och mycket mer kan man inte begära när man möter Milan på bortaplan.
Tomovic - 6,5 - Högerbackspositionen var delvis ifrågasatt inför säsongen men Tomovic/Roncaglia har helt klart hållt måttet så här långt. Så även denna match
Gonzalo - 6 - Stabil matchen igenom och släpper sällan till något
Savic - 6 - Fortsätter även han sin goda form och bidrar med säkerhet där bak.
Pasqual - 5,5 - Gör egentligen ingen dålig match men kommer inte upp i den hög kvalitet vi är vana att se vår kapten i. Slarvar ibland på ett sätt han ej brukar.
Aquilani - 5,5 - Borde varit utvisad. Saknar den där extra nivån i sitt spel som man väntat på i över ett år nu.
Ambrosini - 6 - Hinner inte spela särskilt mycket men bidrar under den korta tid han är på planen med precis det man förväntar sig av Ambrosini.
Vargas - 6 - Drar sig ibland för mycket ut på kanten men gör ur ett helhetsperspektiv en förvånansvärt bra insats.
Borja Valero - 6 - Inte särskilt delaktig i spelet men målskytt och väldigt få misstag.
Matos - 6 - Ofta ganska ensam där uppe och får en otacksam uppgift som gör hans betyg svårbedömt. Gör det för det mesta ganska helt okej.
Rossi - 5,5 - Jag vet knappt var Rossi befann sig under matchen, osynlig stora delar av matchen. Blixtrar dock till så smått ibland.
---
Vecino - 5,5 - Hoppar in när Ambrosini tvingas kliva av. Kämpar mycket men har ännu inte kommit riktigt in i laget.
Joaquin - 6,5 - Fortsätter imponera. En riktig joker som både kan starta eller hoppa in. Viktig för Fiorentina trots att han inte är helt ordinarie.
