Sammanfattning av gårdagens match
Det blev inte den där oförglömliga kvällen som, mot alla odds, skulle ta oss till Europa. Det skulle mycket till efter plattmatchen senast men det kändes ändå inte omöjligt. Milan kunde varken klättra eller falla, Cagliari hade kniven mot strupen och Atalanta är ingen garant i år. Sedan Viola som likt en saga samlat trupperna efter vår kaptens tragiska öde. Stor vinst för oss samt det motsatta för Bergamo-gänget så hade vårt nykomponerade bygge gjort det ingen trodde var möjligt.
På ett regnigt San Siro med nyblivna förbundskaptenen Mancini på läktaren blåste domare Michael Fabbri igång matchen efter en inmarsch i Astoris ära. Kidsen bar hans namn och nummer både på Milan-, hans första seniorklubb, och Fiorentinatröjor.
I Rossoneri, för dagen utan viktiga Susu,var dem som reagerade starkast på visslan och trampade igång matchen i högt tempo. Som om att det var dem som spelade för en Europa League-plats. Milan tog kommando främst genom deras vänsterkant där två av matchens lirare Rodríguez och Çalhanoglu hittade varandra fint. Även Kessié skall ha en klapp på axeln som han rev och slet på mitten samt kom fram till flera farliga avslut.
Men inte skall jag strö salt i såren och skriva en kärlekssonat om Milanspelarna. Hur spelade Fio?
Ja vi hade svårt att bryta igenom det rödsvarta mittfältet. Våra mittbackar turades om i uppspelen med blandade resultat. Chiesa och Saponara visade ändå kreativitet och den senare skickade efter 9 minuter en fin macka till Simeone som med en något längre tånagel skulle kunnat ordna ett riktigt farligt läge. Men som sagt, Milan håller i taktpinnen, pressar, stressar och tappar inte mycket boll. Kessié och Kalinic provar skott och genom de inledande 20 minuterna så tycker jag Sportiello är vår bästa spelare.
Sen, som från ingenstans, presenterar sig för dagen firma Fede-Cholito som växt som duo under hela säsongen. Chiesa slår en fin boll, Simeone håller sig kallt onside och chippar läckert in 0-1 över Donnarumma. Så fick en vara glad i sisådär 90 sekunder innan Pezzella tar en hård men nödvändig brytning, frispark och Çalhanoglu med sin högerfot i ett typiskt vänsterläge placerar vackert in kvitteringen. Kort efter åker Sportiello på en smäll mot huvudet samtidigt som Vitor Hugo linkandes vinkar för byte. Maxi Oliviera kommer in som mittback och här hade jag kanske hellre sett att Milenkovic klivit in i bana och Gaspar tagit högerspaden.
Nu skall jag hålla mig kort då kvällen sakta går utför:
41, Çalhanoglu lurar upp Maxi på läktaren och slår in mot Cutrone som nickar in 2-1. Försvaret täcker yta istället för gubbe. Inte första gången och att Pioli inte styr upp detta kan göra mig tokig.
48, Gol dell'ex. Samme Çalhanoglu lyfter fint mot samme Cutrone, Biraghi kunde ligga tätare där, vars nick inbytte Dragowski räddar. Returen prickar Kalinic in efter att Maxi slutat markera.
Där någonstans gick väl ridån ned. Sen fixar radarparet Çalhanoglu-Cutrone 4-1 och med kvarten kvar genomför Bonaventura en soloride med tillhörande klassavslut och fastställer slutresultatet.
Benassi avlossade några halvfarliga skott, Fede och Ricky försökte lirka in i det sista, Cholito sprang och sprang men vi spelar inte Europacup nästa år.
Igår saknades Jordan och Badelj mycket i skapandet av olika uppspelsvägar, vi blev lättlästa och jag ser heller ingen matchcoachning med försök att ändra detta.
Jag ser bitvis stora hål i försvaret och ostruktur vid defensiva fasta. Milan har en fin högstanivå som dem bestämde sig för att visa upp igår, vilket dem inte alltid gör. Det var faktiskt klasskillnad.
Men jag tycker att en 8e plats är något att vara stolt över med tanke på förutsättningarna. Vi hade utan att behöva skämmas kunnat landa plats 12-13 och skylta med ”Ursäkta rörar vi bygger om”, men vi reser oss framförallt för vår kapten Astori och knyter ihop säcker över förväntan.
Det finns mycket gott att ta med sig in i nästa säsong.
Jag längtar redan.