Krönika: Röda kort, jämrande damer och bluffbiljetter - en reserapport från Florens
I vissa filmer börjar man berättelsen med början till slutet. Om det här skulle var en sån film skulle det börja i den 73:e minuten mellan Fiorentina och Lazio. Det skulle börja med damen i 60-årsåldern på raden nedanför som tog sin lila sittkudde under armen och gick hem, skakandes på huvudet och jämrandes något om ”Alberto, något på italienska, italienska, Alberto, Alberto..” Men precis som i början på en film så kommer vi dit i slutet igen.
Florens
Wow... Florens.
Just nu sitter jag och skriver på terrassen till Biblioteca della Oblate, en stenbyggnad med utsikt över ikoniska katedralen Santa Maria del Fiore. 140 år tog det från att det första spadtaget träffade marken till att att katedraltoppen träffade himlen 1436. Det blåser kraftig historia genom hela staden här. Det känns som att Leonardo da Vinci lika gärna skulle kunna skissat upp sin helikopterfarkost just precis där jag sitter, minus plaststol och plastbord. Jag väljer att tro det. Och jag är inte den enda som tappar andan av historien i Florens.
Utanför katedralen rör sig ett halv hav av turister. Jag har inte varit på myllrande Times Square i New York men jag har aldrig varit med om något liknande som här. Här är grupper och åter grupper med kameror och solbrillor och trasiga "Grazies" och "Pregos". Runt dem, oss, springer karikatyrtecknare och inkastare och armbandsförsäljare som tar i hand först och sen tar i hand igen - då med ett dolt armband i muta-dörrvaktsläge.
Ni känner väl igen känslan, som säkert de flesta andra här nere - man är turist men man är ju inte LIKA mycket turist som de andra därnere. Så, kort sammanfattat är Florens en fantastisk stad, och just därför överfylls den av oss som inte gör den riktigt lika fantastisk. Men värt ett besök, mest definitivt.
Fotboll
Såklart, fotboll. Det är därför vi främst är här, jag och brorsan. Vi satt och spelade Fifa en kväll i Linköping och mötte Carpi i en träningsmatch och tänkte att man borde ju fan åka till Italien och kolla fotboll. Någon öl senare - Hallå, vi åker till Italien och kollar på fotboll. Biljetterna bokades och turen blir Bologna, Florens, Pisa, Ajaccio.
Första matchen var i söndags mellan Bologna - Verona. Bologna förövrigt en riktigt skön stad. Rött tegel, fet mat och massa kultur. Och fotbollen. Bologna vann matchen med 1-0 efter en fin frispark av Simone Verdi. En ganska lugn tillställning med mysfaktor på läktarna och grå himmel ovanför. Temperaturen vreds upp några grader i Florens och Artemio Franchi-arenan.
Åttan Fiorentina skulle ta emot fjärdeplacerade Lazio i en riktig formdrabbning. Lazio kom till matchen med fem förlustfria i ryggen. Fiorentina hade sex vinster och två oavgjorda på deras åtta senaste. De hade dessutom bara tappat poäng i en match, förra hemmatchen mot SPAL, sedan stadens kapten, Davide Astori, tragiskt gått bort den 4 mars tidigare i år.
Utanför arenan var ett tiotal meter staket draperade med lila flaggor, blommor, brev och matchtröjor som hyllade spelaren. En vacker syn. Men för att gå från det största till det lilla, tillbaka till mig och bror, så var det en ödmjuk syn i stressen.
Vi började uppladdningen på vår Airbnb med Peroni, prosciutto och Tutto Balutto. Tanken var att vi skulle vidare till nån lokal bar för att känna in de viola vibbarna, men det blev lite tajt med tid. Så 45 minuter innan matchen hade vi 23 minuter promenad till arenan. Vi skulle bara köpa cigaretter först så man kunde bomba av några Kristian Borell-bloss inne på en Serie A-arena. (Förlåt mormor...).
Men första hindret kom på vägen mot arenan när det första stället - en finare bar/tabaccheria - inte tog kort. Några meter senare hittade vi en tiosedel i fickan, ”men det kommer fler ställen”. Flera stängda ställen senare verkade det inte komma fler ställen. Det kom dock ett ställe utanför ingången till arenan (heja Italien!).
Nästa hinder kom vid insläppet. Jag visade fram min utprintade Viagogo-biljett för tjejen i grinden. Hon tittade på biljetten och sen förvånat skeptiskt på mig — ”Natali Fabrizzio?” Trots min gravt begränsade italienska förstod jag nog att hon inte ville småprata. Den personliga biljetten hade namnet Natali Fabrizzio på sig. Brorsan hette Lucio Morrone. Tjejen i grinden vinkade till sig en kille med högre auktoritet som ledde oss till en man med ännu högre auktoritet. Mannen med högst auktoritet viftade ”eh, kör bara” i luften och killen log och pekade mot arenan (heja Italien igen!).
Inte lika heja heja var att vi var tvungna att lämna tändaren i en soptunna på vägen in på grund av inkastningsrisken. I Bologna var det samma sak med våra paraplyer - som hade för spetsig spets. Men väl inne på Artemio Franchi blev allt rätt. Vi hittade våra säten som försökte konkurrera ut Ryan Air i tajt benutrymme och gubben framför fick känna på ett par väl menande knäskålar mellan skulderbladen då och då. En annan rutinerad gubbe bjöd på tändstickor så vi fick det italienska blosset.
Matchen
Vilket sjuhelsikes fyrverkeri. Det började med kaos redan efter sju minuter när hemmalagets målvakt Sportiello yrade bort sig utanför straffområdet och försökte rädda upp situationen, med händerna. Rött kort direkt. Busvisslingarnas mamma runt arenan och åtta grabbar i skinnfrisyr flockades på läktaren bakom linjedomaren som tagit beslutet samtidigt som hemmaklacken skanderade ”Insensibile, Insensibile” - ett gliring mot Buffons uttalande efter straffen mot Real.
Men han var inte den enda domaren som skulle stå i centrum under kvällen. Huvuddomaren Antonio Damato vaknade säkert med träningsvärk i kort-armen dagen efter. Bara sju minuter efter det första röda kortet var det dags igen. Lazios defensiva mittfältare Alessandro Murgia drog ner hemmalagets Simeone i en duell om friläge och visades ut. Ett hårt slag för Lazio som snart skulle drabbas av en ännu hårdare spark.
Fiorentinas fransman Jordan Veretout hade skruvat in siktet rejält och smällde dit den efterföljande frisparken i vänsterkrysset. Jubelexplosion på Franchi. Kvarten senare skulle samme Veretout sopa in en straff lågt i högra. 2-0 Fiorentina. Och jag ska vara helt ärlig att jag inte vet vad som hände, men det såg ut som att Laziotränaren Simone Inzaghi fick rött kort för protester då domaren, efter videogranskning, inte blåst straff till Lazio några minuter senare. Han lämnade iallafall i spelartunneln i samband med det. Men trots en säker känsla hos hemmafansen var matchen långt ifrån över.
Nu skulle orsaken till damens jämrande och början till slutet kliva fram - Lazios Luis Alberto.
Spanjoren smekte in reduceringen på frispark i den 39:e minuten och precis innan halvtid måttade han en hörna på Martin Caceres panna till kvitteringen 2-2. Alla, inklusive inbytte målvakten Dragowski själv, hade nog hoppats på ett säkrare målvaktsingripande.
Andra halvlek. Började trevande och kännande. Sen trevade en känslig Jordan Veretout förbi två försvarare och smällde in sitt och Fiorentinas tredje mål för kvällen. 3-2 i 55:e.
Fyra minuter senare var domare Damato i fokus igen. Han blåste straff till Lazio efter en neddragning, men efter konversation med linjedomaren blåstes den av för offside. Fiorentina behöll ett visst övertag efter det men sen, som en blixt från babyblå himmel, avstämde inbytte Felipe Anderson ett hårt skott i närmsta hörnet. 3-3. Och så - början till slutet. Lazio får kontring på högerkanten, ett lågt inlägg kommer och en Laziospelare får sista foten på bollen och rullar in ledningen för gästerna, 3-4. Vem då? Jo, såklart:
— ”Alberto, nånting på italienska..., Alberto, Alberto...”.
Damen trängde sig förbi de kvarsittande supportrarna och försvann genom utgången. Hon kanske kände på sig att det var över, och det var det. Trots stor press på slutet och några halvlägen lyckades inte Fiorentina hitta kvitteringen. Första förlusten i minnet av Astori var ett faktum. Busvisslingar och ord som man nog inte ska natta barn med slängdes omkring på läktarna. Men efter det - en stadig applåd åt sina egna:
— ”Olé Olé Viola”
Efter matchen klungade vi oss bland de tiotusentals andra. Vissa farbröder diskuterade intensivt med karatehänder om varför det gick som det gick. Andra farbröder diskuterade leende som att det alltid kommer en ny match nästa match. Ett tjejgäng framför sjöng en hemmaramsa och några av de massvis och massvis av amerikaner i Florens pratade om ”What a Big Game it was!” Allt som allt, en sjungande, gungande, minnesvärd kväll i smältformen Florens.
Grrazchie?//Natali
