Förbannelsen bröts i Udine
Förbannelsen på bortaplan är äntligen bruten. En mentalt stark vändning tack vare två straffmål bärgade segern på efterlängtat bandit-manér. Redaktionen på plats i Udine.
Uppemot 2000 Romanisti gjorde säsongens längsta inhemska resa till gemellaggio/fratellanza matchen på ombyggda Stadio Friuli i Udine.
Speciell upplevelse eftersom Roma historiskt sett sällan spelat mot sina vänskaper i Serie A.
Palermo och Sambenedettese är, och nog förblir långt bort. Därför känns den återupptagna vänskapen med Udinese välkommet som en del av säsongens höjdpunkter.
Faktumet att du inte behövde ta ner halsduken var du än befann dig runt arenan, kändes minst sagt konstigt som Romanista.
Dessa 2000 Romanisti hade väntat nio månader sedan Roma alltså senast bemödade sig och segra på bortaplan. Symboliskt nog, var det mot just Udinese. Så nu fick vi vidskepliga vårt svar varför det dröjt så pass länge.
Skämt åsido.
Redan vid den tidpunkten var bortaspelet ett känt bekymmer, men vem trodde att nästan ett helt år kunde passera innan det var dags igen.
Såklart helt ofattbart, men problematiken gällande resandet verkar åtminstone inte bottnat i vem som tränat laget.
Under Mourinho var det på tal, och under De Rossi fanns det kvar, och med resterande namn förändrades inget.
Avsaknaden av de grundläggande fundamenten i bortaspelet har aldrig funnits i dagens spelartrupp och sannerligen inte under dessa nio månader. Beslutsamhet, cynism och ”grinta”.
Mourinho pratade om innebörden att vara ”elva banditer” när man spelar bortamatch, De Rossi citerade samma på presskonferensen inför hans första bortamatch med laget.
Men ingen spelare i Roma vet hur bortamatcher ska spelas. Inte då och inte nu.
Idag däremot såg vi äntligen ett lag som trots misstag, trots en blek torsdagsmatch mot Alkmaar och framförallt, trots det tunga bortafacit i ryggsäcken, agerade som banditer i andra halvlek och fixade två straffar som räckte till seger.
Väldigt glädjande, men också högst överraskande.
Därför att i halvtid när ett billigt mål släppts in efter en onödig frispark och missad markering, den påtagliga kylan och regnet i säsongens längsta bortaresa, fanns inget som talade för någon form av vändning i min supporterhjärna på plats bakom målet i Udine.
Men om det var två straffmål och samma motstånd som krävdes för att fälla avgörandet, tar jag det givetvis alla dagar i veckan.
För mig räcker det med att förbannelsen är bruten, frigivningen ifrån bortaseger-fängelset är utropstecknet vi får ta med oss.
Spelet, underhållningen och kvaliteten får tränaren som anställs till sommaren börja ändra på.
Det är den situationen vi befinner oss i. Ranieri gör vad han kan, inte mycket mer vi kan förvänta oss just nu tycker jag.
Alla som var på plats kunde äntligen åka hem igen utan besvikelse.
Ifall detta var en befrielse med elva banditer som uppträdde under andra halvlek, kan man bara hoppas att det förmånliga schemat som nu väntar på bortaplan mot Venezia, Parma, Empoli och Lecce, successivt börja rädda säsongen på riktigt, med befrielsen i Udine som startskott.
Och sist men (idag) inte minst, måste ros delas ut till vår alledels egna uzbekiska anfallare Eldor Shomurodov.
Han må vara den frysta, svårsålda, uzbekiska fiskpinne som tas fram ifall situationen verkligen kräver det. Men idag var han enligt mig bäst på plan under sitt inhopp i andrahalvlek.
Grazie Roma!
