Fortsatt påsk för Juventus den kommande säsongen...?
Hösten 2011 började Juventus återvinna sin identitet, vilket fullbordades på självaste påskafton. Fortsätter påsken för Juventus den kommande säsongen?
Att kalla Juventus säsong 2011-2012 för återuppståndelse är i mitt tycke ingen överdrift. Juventus mest hängivna supportrar försöker ofta måla upp en bilden av en intelligent och målmedveten maskin som ohejdat presterar storfotboll och vinner allt som går att vinna så länge ingen konspirerar mot klubben och tar dess titlar ifrån dem via juridiska processer. Riktigt så är det faktiskt inte. Faktum är att vår idealbild av Juventus under lång tid lyst med sin frånvaro.
För tio år sedan inleddes säsongen 2002-2003 med ett lag som representerade allt vi som supportrar förknippar med det riktiga Juventus:
* Ett ramstarkt försvar i absolut högsta världsklass där spelare som Buffon, Ferrara, Thuram och Montero kombinerade klass, elegans, cynim och taktiskt kunnande enligt bästa tänkbara italienska tradition.
* En samling oglamorösa superproffs som Conte, Pessotto, Tacchinardi och Birindelli som aldrig presterade annat än ett riktigt gediget arbete.
* Några få eleganter som Zambrotta, Camoranesi och Del Piero som gjorde laget sevärt och intressant.
* En pålitlig målskytt i skyttekungsklass i form av Trezeguet.
* ...Och till sist en superstjärna av överjordisk klass i form av Nedved, med potential att praktiskt taget vinna matcher på helt egen hand.
Juventus osade av klass och harmoni, sprang hem ligatiteln och var bara straffsparkar från Champions League-titeln, trots att lagets största stjärna var avstängd i finalen. Laget hade slående likheter med upplagorna som spelade Champions League-final tre år i följd under 90-talet, och motsvarar på pricken det som kännetecknar det "riktiga" Juventus. Men var har det riktiga Juventus hållit hus sedan dess?
2003-2004: Juventus försvarsspel faller i bitar, man släpper in flera tusen mål (känns det som) och tvingar legenden Marcello Lippi avsluta sin tid i klubben som förlorare. Det här var definitivt inte det riktiga Juventus.
2004-2006: Juventus vinner ligan två år i följd, men med en fotboll så tempo- och fantasifattig att knappt ens de egna fansen orkar se matcherna. Framgångarna till trots är tränare Capello konstant förbannad och besvarar praktiskt taget alla frågor från media med aggressiva uppläxningar - i synnerhet om frågorna råkar handla om Zlatan eller Del Piero. Det rapporteras om osämja i omklädningsrummet och det utlyses "silencio stampa". Laget rasar båda säsongerna ihop under våren och uttågen ur Champions League sker på pinsammast tänkbara sätt enligt principen "sämst när det gäller". Trots framgångarna kändes det på något sätt inte som det riktiga Juventus, och när Calciopoli slår till befinner sig Juventus för en tid under upplösning och den sympatiske klubbikonen Pessotto störtar sig ut genom ett fönster i syfte att ta sitt liv.
2006-2009: Efter degraderingen till serie B tvingas Juventus bygga om laget och gör under tre säsonger allt man kan begära som i tur och ordning serie B-lag, serie A-nykomling och utmanare om Champions League-platser. Men det är ju inte i någon av dessa kategorier som vi är vana att tänka på Juventus. Det riktiga juventus kommer aldrig vara något annat än en realistisk utmanare om ligatiteln.
2009-2011: Juventus investerar mycket och dyrt för att skapa ett lag med titelambitioner, men klubbens nykomlingar tappar genomgående i kvalitet så snart de kommer till klubben. Vi får se underpresterande, slarviga, håglösa och rädda spelare som radar upp svaga insatser och helt tycks ha förlikat sig med att förlora. En strid ström av tränarbyten förändrar inte situationen, eftersom ingen tycks veta vad som är fel. Den som bättre än någon annan symboliserar Juventus fiasko är Amauri. Det dyrt inköpta och högt avlönade skyttekungsämnet gör inte ett rätt och slutar till sist helt att engagera i fotbollsspelandet, för att istället sura och gnälla på domare och motspelare. Lagets allra mest bedrövliga insatser genomförs mot Palermo, som besegrar Juventus tämligen problemfritt i alla deras fyra möten. Mest iögonfallande är skillnaden i attityd. Palermos spelare ser ut som vinnare redan när de äntrar planen, medan Juventus tycks ha gett matchen förlorad redan vid avspark.
Åren 2003-2011 går Juventus igenom en häpnadsväckande serie juridiska, ekonomiska, moraliska och mänskliga kriser. Det var en klubb med problematisk självkänsla redan innan 2006, en klubb under kaos och återbyggnad efter Calciopoli och en klubb under konstant sportsligt förfall när den akuta saneringen var klar. Inför säsongen 2011-2012 kan Juventus ganska objektivt beskrivas som en klubb med ett skandaliserat varumärke, ett underpresterande lag, en oerfaren tränare och en för all del ny och fin arena.
Det som sedan utspelar sig under hösten och vintern är inget annat än mirakulöst, och den 8 april - jajamen, på självaste påskafton när den kristna världen firar återuppståndelse och syndernas förlåtelse - då åker Juventus till Sicilien och mosar Palermo i en match där man knappt lånar ut bollen. Samtidigt tar inte Milan sin förväntade lätta seger hemma mot Fiorentina, utan förlorar efter ett mål i slutminutrarna av - Amauri. Juventus tar över ligaledningen och släppper den sedan aldrig.
(Religion är, som ni vet, ett känsligt kapitel. I mina spelarbetyg efter hemmamatchen mot Fiorentina i november 2010 skrev jag att det otagbara målet som Storari släppte in "hade inte Gud fader själv räddat". En av artikelkommenterarna ansåg då att jag nedvärderade Guds kapacitet som fotbollsmålvakt och i tre kärnfulla meningar anklagade han mig för att vara både en kossa, en gris och en h**unge, varpå han förebådade en framtid för mig i helvetet. Kanske borde det för all framtid hindra mig från religiösa liknelser, men jag kan inte låta bli.)
Även för mig som hedning är det omöjligt att inte bli överväldigad av påsksymboliken. Juventus har gått igenom plågor som få andra föreningar de senaste tio åren, men sedan den 8 april har det känts som påskafton varenda dag. När serie A inleds imorgon är Juventus en klubb med tämligen god ekonomi, en utsåld arena och ett obesegrat mästarlag som faktiskt ser starkare ut än förra säsongen. Egentligen är jag ju inte troende, och jag tror under alla förhållanden att Gud lägger ganska lite av sin energi på italiensk ligafotboll. Men efter Juventus återuppståndelse under förra säsongen är det inte utan att man blir sugen på att bli lite religiös. Jag tror på en ny ligatitel och en lång säsong i Champions League. Amen!
