Fotboll i Italien - den perfekta helgresan
Fotboll i Italien – den perfekta helgresan
Jag älskar italiensk fotboll. Taktiken, klubbarna, arenorna, terminologin, historien, passionen; det finns något speciellt med den italienska fotbollen för mig. För några veckor sedan bestämde jag och min far oss för att besöka vårt andra hemland för att på plats uppleva fotbollen närmast våra hjärtan: il calcio.
Vi inledde resan i Milano, inte långt från vår familjs hemstad Palazzolo sull'Oglio i Lombardiet. Lombardiet är en traditionellt stark fotbollsregion med klubbar som Atalanta, Brescia, Como och så klart superklubbarna AC Milan och Internazionale. Med Milano som Italiens fotbollshuvudstad, trots båda klubbarnas kräftgång de senaste åren, så var det den perfekta staden att påbörja resan i.
Efter att till slut landat på flygplatsen Malpensa i Milano på fredagskvällen, efter flygningar från Luleå, Stockholm och München, tog vi flygbussen in till Fieramilanocity varifrån vi gick sista biten till vårt strålande lilla hotell Nuovo Murillo, passande nog placerat på Viale Murillo. Eftersom klockan hunnit bli tio på kvällen så checkade vi snabbt in på hotellet och begav oss sedan bara ut runt hörnet för att avnjuta varsin risotto på den fantastiska trattorian La Primula.
Lördag var matchdag 1, och matchen i fråga var ett pånyttfött Inter under Stefano Pioli mot jumbon Pescara på San Siro. Matchen började inte förrän 20:45, så dagen bestod av en mastodont promenad genom den vackra staden. Katedralen il Duomo, Europas tredje största, var som alltid ett nöje att beskåda, Parco Sempione var perfekt att flanera runt i bland alla joggare efter att ha beundrat Castello Sforzesco och som nästan överallt i Italien så finns det arkitektur att imponeras av i nästan varje byggnad. Efter ännu en briljant måltid på La Primula, denna gång pizza, var vi redo för San Siro.
Om du inte besökt Italiens största fotbollsarena så vill jag starkt rekommendera att du gör det. Arenan kallas passande nog för fotbollens La Scala efter stadens världskända operahus (också värt ett besök) och det är helt enkelt en fantastisk plats för att titta på fotboll. Arenan tar in över 80 000 åskådare, men denna kväll var den bara halvfull. Trots detta kan Curva Nord fortfarande skapa en nästintill magisk atmosfär med sina flaggor, banderoller och sånger. Sempre Inter-banderollerna hänger överallt, flaggorna svängs fram och tillbaka och när lagen kommer in på planen till hymnen Pazza Inter så är det snudd på gåshud. Det känns verkligen som att man är på plats för något speciellt, så tänk bara hur det skulle varit om det varit fullsatt. Vi satt på andra etaget på ena långsidan, ganska nära Curva Nord, och vår sektion var ganska full vilket medförde en relativt bra ljudnivå matchen igenom.
Pescara inledde matchen som de spelat hela säsongen, genom snabb passningsfotboll med många centrala kombinationer vilket skapade Inter en hel del problem inledningsvis. Valerio Verre hade dessutom en boll inne, men var korrekt avvinkad för offside och målet godkändes inte. Från egentligen ingenstans så tog Inter ledningen när Marcelo Brozovics inlägg från vänster nådde Danilo D'Ambrosio vid bortre stolpen och ytterbacken kunde göra ett sällsynt mål. Jubel på läktarna, och speakern drog sedan igång med att flera gånger om ropa DA-NI-LO varpå publiken skanderade D'AM-BRO-SI-O. En nutida italiensk klassiker.
Efter målet tog Inter över mer och mer, där främst Roberto Gagliardini och Marcelo Brozovic dominerade centralt på mittfältet i Inters 4-2-3-1 formation. Den stora rörligheten på Joao Mario, Antonio Candreva och Ivan Perisic bakom Mauro Icardi bidrog till att Pescara aldrig kunde komma riktigt nära hemmaspelarna. Portugisen Joao Mario ökade även på ledningen strax innan halvlek vilket givetvis medförde hyllningar för MA-RI-O. Den andra halvleken kunde Inter enkelt kontrollera från början till slut, och när den överlägsne Icardi serverade Eder till 3-0 var det spiken i kistan. Speakern körde på:
CITTADIN MARTINS; E-DER
CITTADIN MARTINS; E-DER
CITTADIN MARTINS; E-DER
Personligen tog jag mest med mig vilken extraordinärt bra spelare Mauro Icardi är. Han gjorde inget mål, men stod för en assist och hans allroundspel var väldigt bra. Hans targetspel var extra imponerande, där han gång på gång visade på sin utsökta teknik och utomordentliga första touch. Roberto Gagliardini imponerade återigen på mig med sitt eviga löpande, sina brytningar och sitt enkla men effektiva passningsspel. Pescara spelade mestadels väldigt bra med bollen, men saknar kvalité i båda straffområdena. Deras spelstil är kul att titta på dock, och Massimo Oddo kommer att coacha större lag med bättre spelare inom den närmsta framtiden.
* * *
Efter en väldigt bra lördag var vi uppe tidigt på söndagen när vi tog oss till Milano Centrale för att hinna med Trenitalias 08:18 tåg till Turin. Efter en smidig tågresa på cirka en timme och 50 minuter var vi framme vid Torino Porta Nuova där vi snabbt bytte till spårvagn ut mot Stadio Olimpico Grande Torino för helgens andra match: Torino-Atalanta. Jag var extremt spänd inför denna match; Sinisa Mihajlovics ultra-offensiva Toro mot Gian Piero Gasperinis högintensiva och energiska Atalanta. Jag blev inte besviken.
Arenan är inte jättestor, vilket bidrog till en ganska bra stämning där vi satt på Granata-läktaren mellan de båda kortsidorna. De 16 000 åskådarna på plats enades när hemmafansen sjöng Forza Vecchio Cuore Granata före avspark och den fina inramningen och stämningen höjdes ytterligare av Toros imponerande start. Hemmalaget startade i rasande tempo och pressade Atalanta till misstag över hela planen. Mittfältet med Benassi, Valdifiori och Obi vann omedelbart tillbaka bollen när den förlorades och Atalanta gick inte att känna igen. Den serbiske trollkarlen Adem Ljajic hade matchens första chans när han dribblade förbi vad som kändes som minst fem försvarare innan han skör strax utanför. Toro dominerade totalt och tog välförtjänt ledningen när unge akademi-vänsterbacken Antonio Barreca dribblade sig fram på vänsterkanten och serverade ett strålande inlägg till Iago Falqué som snyggt nickade in ledningsmålet. Precis som i Milano blev speakern galen, och hemmafansen var om möjligt ännu vildare:
IAGO; FAL-QUÈ
IAGO; FAL-QUÈ
IAGO; FAL-QUÈ
Barreca vevade med armarna för att tände publikens eld än mer och arenan var glödhet under några minuter. Curvan sjöng om att Atalanta skulle hem till Bergamo (inte riktigt med lika fina ord), Gasperini kallades "puckelrygg" och mittbacken Emiliano Moreti hyllades som den hjälte han är i Turin.
Efter de inledande problemen Atalanta hade så började de växa in i matchen efter cirka 25 minuter. Toros intensitet gick ned lite och Atalanta började dominera bollinnehavet. Deras system flöt mellan 3-4-1-2 och 3-4-3 beroende på positionerna Jasmin Kurtic plockade upp och man spelade man-man-markering centralt mot Toros mittfältare vilket stoppade hemmalagets spel helt. Remo Freuler fick tag i bollen mer och använde sitt begåvade fotbollshuvud till att dominera matchen vilket gav Alejandro Gomez mer bollkontakter högre upp i plan. Det största hotet kom från wing-backarna Leonardo Spinazzola och Andrea Conti som regelbundet kom runt på kanterna i bra positioner under första halvlekens avslutande del. Ett kvitteringsmål kom dock inte, utan det var fortsatt 1-0 i paus.
Direkt i den andra halvlekens inledning ersatte Franck Kessie den ineffektive Alberto Grassi och Atalanta såg genast mycket farligare ut med ivorianen på planen. De tryckte på för en kvittering där både Kurtic och Andrea Petagna hade strålande lägen att kvittera efter att ha serverats av Gomez respektive Spinazzola men missade. Petagna lyckades till slut kvittera efter förarbete av Spinazzola. Mihajlovic försökte få liv i Toro genom att ta ut Valdifiori och sätta in Juan Iturbe och gick därmed över till ett mer 4-2-4 liknande spel. Detta medgav dock bara att Atalanta dominerade än mer efter att den centrala Toro-duon Baselli (in för Obi) och Benassi nu fick täcka enorma ytor defensivt. Kurtic fick ytterligare två stora chanser att avgöra, missade och matchen slutade oavgjort. Baserat på den här matchen är det enkelt att se varför ett välcoachat och taktiskt förberett Atalanta utmanar toppen medan det mer kaotiska Torino ligger längre ner i tabellens mitt. Duellen mellan Italiens framtida striker och mittback, Andrea Belotti mot Mattia Caldara, var enormt rolig att följa. De 90 minuterna bjöd på brottning, tröjdragningar och high-fives mellan de båda.
Fyllda med intryck från en fantastisk match begav vi oss in till centrum och knallade runt i den snudd på magiska stadskärnan bland kyrkor, slott, torg, shoppinggator och Mole Antonelliana innan vi hoppade på tåget tillbaka till Milano. Dagen efter följde ytterligare tre flygningar för att nå Norrbotten återigen.
Jag rekommenderar alla fotbollsälskare att besöka Italien under en helg för att uppleva fantastisk mat, vackra städer och underbar fotboll. Det är den perfekta blandningen, och du lär dessutom få fint väder. Inter och Torino visade sig vara två fina klubbar att besöka och arenorna var härliga men på olika sätt. Passionen bland fansen på läktarna hos båda klubbarna var ingen överraskning då det varit på samma sätt när jag besökt Fiorentina och Milan tidigare. Om du vill ha supporterkultur på matcherna åker du till Italien. Även om arenorna inte är fulla så kommer du inte ångra dig. Italien lever för fotboll och den passionen är påtaglig på läktarna.
För mig är fotboll Italien, och Italien är fotboll.
Sempre.
