Fotbollens chefstrateger
Bakom varje framgångsrik fotbollsklubb står en sliten och kedjerökande sportchef och fattar alla de viktiga besluten.
Vi börjar sakteliga närma oss den perioden av året då respekterade journalister tvingas agera som glorifierade paparazzi och gömma sig i buskarna. Där hemliga möten sker på diffusa caféer. Det är snart dags för ytterligare en mercatosommar och jag tänkte ära detta med en snabb artikel om Serie A:s främsta sportchefer och starke män. Så håll till godo och så vidare.
Capo di tutti i capi - The Godfather
Giuseppe "Beppe" Marotta
Den sportchefen med överlägset störst status inom den italienska fotbollen idag är sportchefsundret från Varese, yrkesgruppens självlysande maestro. De flesta vet nog redan det mesta om Marotta som för typ ett decennium sedan valdes in i italienska fotbollens hall of fame för sina imponerande bedrifter. Sagan om Marotta är inte sagan om en man som under resans gång lärde sig värdefulla läxor och växte i visdom. Nej, Beppe Marotta föddes som supergeni. Redan i tidig 20-års ålder klev han in som sportchef i sin hemklubb Varese och under hans guidande hand avancerade dem i seriesystemet och tog sig till Serie B. Detta var alltså innan Marotta ens hade skägg på hakan. Hans verkligt stora genombrott kom dock när han blev handplockad av Maurizio Zamparini för att vägleda hans Venezia i mitten på 1990-talet. Marotta kom, såg och segrade i vanlig ordning och tog Venezia upp i Serie A. Zamparini var dock en av de första presidenterna att få smaka på konsekvenserna av att ha en gubbe med Marottas omdöme att förlita sig på. För direkt efter att Beppe lämnade Zamparinis sida så åkte Venezia ur Serie A. Detta har kommit att bli ett återkommande mönster under Marottas karriär.
Riccardo Garrone ger tummen upp till sin vän Beppe Marotta.
När entreprenören från Genua, Riccardo Garrone klev in i Sampdoria med visionen att återställa dem som en maktfaktor inom den italienska fotbollen så vände han sig till Marotta. Och under ett årtioende byggde Marotta upp två olika upplagor av Sampdoria som kom att strida med storklubbarna om de statusbelagda Europaplatserna i Serie A. Den första upplagan har ett stort kultfölje av förklarliga skäl. Spelare som Sergio Volpi, Francesco Flachi, Fabio Bazzani, Cristiano Doni, Max Tonetto med flera värmer ens Calcio-hjärta. Den andra upplagan var inte mycket sämre ur det perspektivet. Men det var en upplaga där mycket kretsade kring anfallsduon Fantantonio Cassano och Giampaolo Pazzini som passade varandra som handen i handsken. Det mest intressanta med dessa två lag är att de coachades av Walter Novellino och Luigi Delneri. Inget ont om denna duo men det är två ganska mediokra tränare i mitt tycke, inte de typerna man ser framför sig när man tänker på Sampdorias framgång under dessa år. Det är nästan som att det inte är särskilt nödvändigt att vara en fantastisk tränare om man har Marotta ovanför sig. Marotta lämnade Sampdoria 2010 med sin vän Riccardo Garrones godkännande. Frågan är dock om Garrone verkligen hade släppt iväg Marotta med den glädjen och uppskattningen som han gjorde om han hade förstått sig på konsekvenserna utav detta. För precis som fallet med Zamparini och dennes Venezia så föll klubben sönder och samman utan Marotta vid rodret. Sampdoria stod för vad som förmodligen är den största kollapsen i den italienska fotbollshistorien. Man gick alltså från att sluta 4:a till att säsongen därpå faktiskt åka ur Serie A. I Juventus så byggde Marotta upp vad som kom att bli till ett ostoppbart fotbollsimperium som ingen annan klubb eller konkurrent kunde mäta sig med. Och efter två CL-finaler och cirka 7000 ligatitlar lämnade Beppe Marotta klubben efter vad som ryktats varit en långvarig konflikt med presidenten Andrea Agnelli. Och precis som tidigare gick det inte lång tid förrän Juventus hade tappat mark i den italienska fotbollshierarkin. Inte samma extrema fall som för Sampdoria men man gick från att vara odiskutabla mästare av Italien till att behöva kämpa för att ens ta sig till Champions League. Och sedan blev det Inter och även där har Marotta levt upp till de högt ställda förväntningarna och återställt klubbens ära och status. Nerazzurri har återigen fått stoltsera som mästare av Italien, någonting de inte har fått gjort sedan José Mourinho coachade klubben. Marotta är den främsta sportchefen i modern tid och en av de främsta genom alla tider.
We'll always have Paris.
Capomandamento - The Don
Giovanni Sartori
Där Marotta är en gubbe som syns och hörs mycket så är Sartori det raka omvända, ett anonymt sportchefsgeni som verkar i skuggorna. Sartoris karriär har i mångt och mycket kretsat kring Chievo Verona, det var där han landade efter spelarkarriären. I slutet på 1980-talet satt han som assisterande tränare för klubben som då befann sig i Serie C1. Men det skulle inte dröja länge förrän han hade avancerat i klubbhierarkin. Sartori etablerade sig som en favorit hos den gamle klubbpatriarken och leksakskungen Luigi Campedelli. Det är oklart vilken roll Sartori hade vid tidpunkten av Luigis död 1992, det enda jag kan hitta är den diffusa beskrivningen "personlig rådgivare". Efter att den starka klubbpresidenten tragiskt hade avlidit till mångas stora sorg så tog hans blott 23-åriga son Luca Campedelli över som ny president i klubben. Ett av Lucas första beslut var att utse Giovanni Sartori till sin nya parhäst och bricka att luta sig emot. Och vad som sedan kom att hända under de nästkommande tjugo åren överträffar vad som borde anses vara rimligt.
Luca Campedelli, Mister Chievo Verona.
I början på 2000-talet tog lilla Chievo det historiska klivet upp i Serie A och sällan har en klubb introducerat sig på det sättet som Chievo förmådde. Man kom till Serie A bestående av okända spelare från de nedre regionerna, kryddade med utdömda veteraner som Eugenio Corini och Oliver Bierhoff. Och man tog hela serien med storm och försatte folk i chocktillstånd när man lyckades med bedriften att toppa serien under hösten. Man tappade visserligen sedan under våren men slutade på en otroligt imponerande 5:e plats med blott en poäng från en CL-plats och fick smeknamnet "de flygande åsnorna". Som en extra bonus åkte den direkta rivalen och regionens storklubb Hellas Verona ur Serie A den säsongen. Man hade vid tillfället seriens minsta budget men Sartori var aldrig duktig på att förhålla sig till verkligheten, han spelar efter sina egna regler. Det följande decenniet var Chievo en permanent del i Serie A:s kretslopp, man blev en klubb som många associerade till serien. Sartori blev mästaren på att se oförlöst potential hos spelare, Chievo plundrade jämt direkta konkurrenters överskottslager på antingen talanger som inte ansågs tillräckligt begåvade eller veteraner som hade blivit stämplade som föredettingar och samtliga lyfte i Chievo Verona. Chievo blev också till någon slags frihetsoas för misslyckade tränare i Serie A. Till exempel så fann Milans nuvarande mästartränare Stefano Pioli sin räddning i Chievo efter det stora misslyckandet i Parma. Men med tiden började Luca Campedellis skattkista att sina vilket krävde ett allt mer krävande jobb för Sartori. År 2010 återtog Percassi-familjen i Bergamo med patriarken Antonio vid rodret ägandet och kontrollen över stadens stolthet Atalanta. Några år senare hade sonen Gianluca(kallad "Luca") tillträtt som president och på många sätt återupprepar sig historien här lite grann. Den unga Luca tog kontakt med Sartori och ville att han skulle vara chefsingenjören bakom deras kommande satsning att ta Atalanta ut i Europa. Och detta var ett erbjudande Sartori inte kunde tacka nej till. Och resten är ju modern fotbollshistoria där Sartori gått från att vara Chievos mirakelman till att bli känd som Atalantas mirakelman. Ett fantastiskt jobb där Sartori med små resurser har tagit Atalanta till fantastiska topplaceringar. Ingen sportchef har visat samma otroliga fingertoppkänsla gällande värvningar som Giovanni gjort under den här perioden. Men efter 8 år vid rodret i Bergamo tackar nu Sartori för sig vilket innebär slutet för kanske den mest ikoniska eran i klubbens historia, Sartori-eran. Men även om Sartoris äventyr i Atalanta har nått sitt slut så betyder det inte att 65-åringen är färdig på den stora scenen, tvärtom så rapporteras det om att Sartori kommer kliva in i Bologna härnäst med syfte att återskapa sin magi där. Och jag kan inte komma på någon annan klubb som är i lika stort behov av den inspiration som Sartori alltid för med sig än klubben från Emilia-Romagnas huvudstad.
The Consigliere - The Advisor
Walter Sabatini
Det finns få sportchefer som har samma kultfölje som 67-åringen från Perugia. Och det beror på att han känns som en vandrande symbolpelare för den italienska fotbollen, han är "sportchefsmallen". Jag blir alltid förvånad över hans ålder för jag får alltid för mig att Sabatini är äldre än vad han är. Och detta beror nog på att han känns förevigad på något sätt, att han egentligen är en slags vålnad som alltid har existerat inom den italienska fotbollen och att detta bara råkar vara den nuvarande fysiska form han antagit. Efter en spelarkarriär där Sabatini mestadels höll till i de lägre elitdivisionerna(bland annat en säsong i Parma på 1980-talet) klev han in som ungdomschef i Lazio under 1990-talets början. Det var väl här Sabatinis rykte om att vara en gubbe med gott öga för talang fick sin början. Det var trots under den här tiden som Lazio fick fram supertalanger och framtida storspelare som Alessandro Nesta. Sedan klev han in som sportchef på allvar och spenderade ett decennium i den rollen i diverse klubbarna utanför Serie A:s gränser. Och det var framförallt i Arezzo där han såg till att hamna på större klubbars radar. Han tog Arezzo från de lägre divisionerna till toppen av Serie B men det var framförallt tillvågagångssättet som var lockande snarare än resultaten i sig. Sabatini värvade flera spelare från amatördivisionerna som gick rakt in i Serie B och levererade och detta vittnade om hans förmåga att lägga märke till talang på platser som inte kan anses som konventionella. Och det var nog den bakgrunden som ledde till att han hamnade i Lazio sommaren 2004. Lazio gick igenom en tung tid, de befann sig i en finansiell baksmälla efter åren med mjölkkejsaren Cragnotti där man hade spenderat över sina faktiska tillgångar och nu gick man igenom lite av en ekonomisk sanering. Man var med andra ord i behov av en sportchef som besatt förmågan att kunna fynda billigt. Sabatini fyllde den här rollen på ett utmärkt sätt och under hans tid där så gick Lazio från att sluta på nedre halvan till att helt plötsligt strida om de prestigefyllda CL-platserna. Sabatini fortsatte också att etablera sig som en sportchef vars stora styrka låg i att upptäcka lovande talanger då flera av spelarna som värvades under den här perioden kom att utgöra stommen och kärnan i framtida Lazio-upplagor. Sedan bar äventyret vidare mot Sicilien och Palermo där Sabatini skulle para ihop sig med mytomspunna presidenten Maurizio Zamparini. Jag var på väg att skriva utförligt om vilket fantastiskt nätverk Sabatini etablerade i Sydamerika som lade grunden till värvningar som Edinson Cavani, Paolo Dybala och Franco Vazquez med flera enbart för att komma på att detta inte alls gifte sig med tidslinjen. Givetvis hade jag blandat ihop Sabatini med Rino Foschi, en synd jag inte tror att jag är ensam om att ha begått. För som jag skrev längre upp så är Sabatini en unik karaktär samtidigt som han också upplevs som en vandrande stereotyp vilket gör det enkelt att förväxla hans bedrifter med andra aktörers. 2011 blev året då Sabatini övergav sin status som kungen för nördarna och älskarna av det som anses som nisch. Han klev in som sportchef för Roma, en klubb som hade hamnat på sniskan efter ett ägarbyte. Man hade gått från den mångåriga ägarfamiljen Sensi till den nye, pratglada amerikanen James Pallotta. Pallotta hade tågat in i den italienska fotbollen på samma sätt som utländska ägare har haft som vana att göra, utan någon helst förståelse för hur det fungerar. Men Pallotta hade berikats med visdomen att han behövde en expert på den italienska fotbollen som kunde guida och tillrättavisa hans brist på omdöme. Valet föll på Sabatini och det var ett sunt val. Walter kom till klubben med en beredskapsplan som påminde om den som Sartori haft i Atalanta. Det vill säga att man ska köpa talanger och spelare med oförlöst potential, förädla dem för att sedan sälja vidare dyrt och pengarna från försäljningarna återinvesteras i klubben. Är man tillräckligt kompetent är detta en väldigt bra modell för lite mindre klubbar att ta till för att växa och bygga sig en starkare grund. Sabatini var tillräckligt kompetent och hans jobb i Romklubben framstår som lite underskattad såhär i efterhand även om han faktiskt vann utmärkelsen som den främsta sportchefen i Italien under tiden där. Roma avslutade varje mercato med plusresultat på kontot samtidigt som man närmade sig toppen av serien och till slut hade man etablerat sig som den främsta utmanaren till Marottas ostoppbara Juventus. Flera andraplatser följde med Rudi Garcia och senare Luciano Spalletti på tränarbänken men efter fem år i Rom lämnade Sabatini efter konflikt med ägargruppen om man ska tro på ryktena.
- "Vad fan Walter, jag försökte kopiera din övning i Roma men misslyckades!
Tiden i Italiens huvudstad var Sabatinis höjdpunkt i karriären och känslan har varit att han inte har samma förmåga längre. Jag har inte koll på vad han uträttat i Sampdoria och Bologna senaste åren, hans tillvaro i dem klubbarna har varit mer anonym än den vanligtvis brukar vara. Sedan kom nyheten att Sabatini blev tvingad till ett halvårs uppehåll på grund av hälsoskäl då han led av seriösa problem med sina lungor. Detta förvånade få då det närmast är ett omöjligt uppdrag att hitta bilder på Sabatini utan en cigarett i munnen eller mellan fingrarna. Och när han officiellt lämnade Bologna i höstas så trodde jag att det var över för en av de mest kultförklarade sportcheferna. Men ack så fel jag hade på den fronten. Salernitana var tippade inför den här säsongen att bli seriens slagpåse. Detta var i mångt och mycket kopplat till att Lazios Claudio Lotito ägde klubben och det är emot reglerna att äga två klubbar i samma division. Och detta försatte klubben i ett slags limbo där det blev svårt att operera utan en riktig ägare vid tyglarna. Den 14 januari rider Walter Sabatini in i klubben på en metaforisk hingst när klubben låg parkerad sist i tabellen och vad vi bjuds på under den resterande delen av vintermercaton är en snabblektion i sportcheferi, pure masterclass. Sabatini hämtar in veterantrion Federico Fazio, Diego Perotti och Ivan Radovanovic på fri transfer och lånevärvningar så som Luigi Sepe, Lys Mousset, Radu Dragusin och Simone Verdi. Och sedan utnyttjar han sina kontakter i sydamerika och kryddar med brassarna Ederson och Mikael. Och när vintermercaton är avslutad så har Sabatini med knappt några pengar alls att tillgå lyckats förstärkt Salernitana i samtliga lagdelar. Och sedan lyckas Salernitana med en "great escape" som många kommer minnas i flera år framöver. Det är tränaren Davide Nicola som redan innan den här säsongen etablerat sig som en "mästare av salvezza" som fått majoriteten av hyllningarna i media kring detta mirakel men utan Sabatinis agerande i vintras finns det inte en chans på jorden att klubben hade löst nytt kontrakt.
Capo bastone - The Underboss
Paolo Maldini
Maldini har inte samma långa och spektakulära resa som sportchef genom den italienska fotbollshierarkin som firma Marotta och Sartori har haft. Detta är såklart kopplat till hans långa spelarkarriär som pågick i över två decennier där han först lade sina gyllene skor på hyllan när han nått medelålder. 2019 klev Maldini in i rollen som teknisk direktör för Milan och har under åren som följt demonstrerat en otrolig fingertoppkänsla på transfermarknaden samt en fin förmåga för strategiskt tänkande. Teknisk direktör är för övrigt bara en av många alternativa namn för sportchef som italienarna kör med. Ricky Massara sitter officiellt i rollen hos Milan men är ingenting annat än Maldinis förlängda arm. Om vi spolar tillbaka klockan till 2019 just så hade Milan vid det tillfället inte slutat topp fyra i Serie A på över sex säsonger och i flertalet utav dessa säsonger misslyckades de även med att kvalificera sig för europeisk fotboll. De var en storklubb på dekis i dess sannaste bemärkelse. Många skämtade om då att Milan hade blivit en klubb dit spelare och tränare gick för att få sina karriär förstörda. Det fanns en dold sanning inbäddat i dessa rader, de allra flesta aktörerna vare sig de var spelare, tränare eller sportchefer underpresterade när de väl kom till Milan. Detta var kopplat till den röra som rådde på klubbens topp. Milan hade bytt ägare flertalet gånger och bristen på trygghet hade spridit sig ut på planen. Man hade heller inte någon gemenskap inom klubben, det fanns ingen kollektiv anda eller röd tråd i arbetet. Milans strategi tidigare hade kretsat kring förhoppningen att någon specifik tränare skulle kunna lyfta klubben ur sin dvala och när detta inte fungerarade skiftade fokuset till att försöka köpa sig ut ur krisen. Nya spelare anlände inför varje säsong och flertalet utav dessa spelare lämnade sedan säsongerna därpå med självkänslan och hedern numera tillhörandes på den djupaste bottnen. Maldini kom till Milan med en plan på hur han skulle lotsa klubben ur sin mångåriga dvala. En tydlig rekryteringsmodell med fokus på unga spelare och med en tränare vars egenskaper gifte sig väl med klubbens nämnda rekryteringsmodell. Och här har vi en nyckel i Maldinis tänk, det vill säga att Milan skulle inte bry sig särskilt mycket om tränares status. Det är inte relevant hur känd eller framgångsrik en tränare har varit utan fokuset bör enbart ligga på att hitta en tränare med rätt sorts egenskaper sett till hur klubben numera hade som avsikt att arbeta. Maldinis val föll på Marco Giampaolo och detta är ett bevis på att alla kan fela. Giampaolo är en tränare som är duktig på att utveckla unga spelare och som i Empoli & Sampdoria predikade en progressiv fotboll ute på planen. Baserat på dessa meningar lät han som en bra anställning för Milan men tyvärr råkade Maldini missa en sida i boken om Marco Giampaolo och det var kanske den viktigaste sidan. För den sidan gick igenom Giampaolos fullständiga oförmåga att hantera minsta antydan till press och kritik. 54-åringen från Bellinzona har avgått från klubbar i Serie B för att pressen blev för stor och då är man ju inte en tränare som är särskilt väl lämpad för en storklubb som Milan. Och mycket riktigt övergav Giampaolo sina idéer med bara några matcher in på säsongen och började framstå som en förvirrad höna längs sidlinjen i takt med att kritiken blev allt högre. Giampaolos misslyckande höll på att ställa till det ordentligt för Milan eftersom det hade varit Maldinis anställning så ansåg man att hans förtroendekapital var förbrukat. Man var väldigt nära på att skjuta sig själva i huvudet. Jag har skrivit mer utförligt om denna period tidigare så jag skippar det den här gången men för att summera så blev Maldini som tur var kvar och Giampaolo ersättare i Stefano Pioli har stått för exakt det jobbet som Maldini hoppades att Giampaolo skulle mäkta med. Milan har förvandlats till ett starkt kollektiv där ingen riktigt framhävs som den stora fixstjärnan, detta är delvis anledningen till att folk är av den åsikten att årets Milan är den sämsta upplagan att någonsin vinna Serie A. Men allt detta har varit efter design, detta är Maldinis vision och dröm. Starten på Milans resa mot ligaguldet hittar vi i Maldinis anteckningsblock från det att han tog över spakarna för tre år sedan.
- "Vad tusan tänkte du Paolo när du anställde Giampaolo?"
Caporegime - The Captain
Cristiano Giuntoli
50-åringen från Florens har på många sätt den klassiska sportchefsbakgrunden. Det vill säga att han harvade runt i de lägre divisionerna som spelare. Paolo Maldini är väldigt ensam i den här texten om att kunna stoltsera med en praktfull och minnesvärd spelarkarriär. Efter att han lade sina skor på hyllan så hade han som ambition att ge sig in i tränarkarusellen och han tog sin tränarlicens på Coverciano som så många andra innan honom. Men ödet ville annorlunda och sommaren 2009 hamnade han i Carpi som vice sportchef och hjälpbreda till den mer erfarne Giandomenico Costi. Det skulle endast dröja ett par månader innan Giuntoli hade imponerat så pass mycket med sitt fotbollskunnande att den sittande klubbpatriarken Stefano Bonarcini valde att göra sig av med Costi och ge tyglarna fullt ut till den unge Giuntoli. Och Cristiano visade ganska snabbt att han förtjänade det förtroendet. Under sina år i Carpi etablerade sig Giuntoli som en expert på att hitta och plundra de nedre divisionerna i Italien på oupptäckta smaragder och diamanter. Han hade en närmast ohotad förmåga att se underpresterande spelare som hade potential för högre nivåer men som spelade i en inte helt optimal miljö. Numera välkända Serie A pjäser som Roberto Inglese, Kevin Lasagna och Riccardo Gagliolo värvades alla in från Serie D eller från divisioner ännu längre ned i den italienska fotbollspyramiden. Giuntolis kompetens och skärpa ledde till Carpis magiska resa genom seriesystemet där de under åren 2009-2015 lyckades gå från en anonym tillvaro i Serie D till att uppnå Serie A status. Man kan anklaga Aurelio De Laurentiis för många saker men man kan inte klaga på hans otroliga handlingskraft när verklig talang introducerar sig på den stora scenen. Han var blixtsnabb på att plocka Maurizio Sarri när denne hade bevisat att sin fotboll höll i Serie A då Empoli slutade på en mittenplacering. Allt bladder om att Sarri var lite för gammal och inte hade toppklubbsprofilen var ingenting De Laurentiis brydde sig om. De Laurentiis hade uppenbarligen hållit koll på Giuntolis frammarsch i de lägre divisionerna för så fort Carpis avancemang till finrummet blev officiellt så hade Cristiano packat väskorna för Neapel. Och Giuntoli har i princip fortsatt med sin övning i Napoli med att försöka hitta spelare som är undervärderade eller som spelar under sin egentliga nivå. Det är inte längre fokus på spelare i amatördivisionerna men tänket är detsamma. Ett lysande exempel från den gångna säsongen är kamerunaren André Zambo Anguissa. För några säsonger sedan blev Anguissa hyllad som en av de främsta centrala mittfältare i La liga och hade ett marknadsvärde upp mot 50 miljoner euro. Men han var bara utlånad till Spanien och var tvungen att återvända till Fulham i Premier League. Fulham coachades av Scott Parker som istället för att försöka bygga spelet med sin bästa spelare i åtanke så gjorde han exakt tvärtom. Anguissa passade inte alls in i Parkers fattigmans Louis Van Gaal-övning utan spenderade majoriteten av säsongen på bänken i ett lag som åkte ur Premier League. Och helt plötsligt hade hans marknadsvärde krympt till mindre än hälften av vad det hade varit säsongen innan när han gjorde storsuccé i Villarreal. Vilken sportchef högg snabbare än en vithaj med blodad tand tror ni? Giuntoli såklart. Napoli lånade in Anguissa med en köpoption på 15 miljoner euro och detta är vad man kallar för sanslöst bra business. Och han har redan stått för en liknande bravad inför den kommande säsongen. Napoli har gjort klart med en av La liga främsta ytterbackar i Mathias Olivera och detta för den magra summan av 11 miljoner euro. Varför är inte summan större för en av de bästa på sin position i en av Europas toppligor? Det är för att Getafe har en ganska bekymmersam säsong bakom sig och det är inte alla som kan upptäcka en väldigt bra ytterback i ett underpresterande kollektiv. Giuntoli är en som kan det. Så länge sportchefen från renässansens huvudstad blir kvar i södra Italiens huvudfäste så är jag övertygad om att Napoli precis som under åren med Maurizio Sarri kommer smyga sig allt närmare den åtrovärda scudetton. Jag har svårt att se en bättre lämpad sportchef för Napoli eftersom I Partenopei måste fokusera på att försöka fynda, att hitta toppspelarna som toppklubbarna missat för att kunna konkurrera om de största titlarna. Och detta är Giuntolis stora styrka trots allt.
Cool guys don't look at explosions, and also they smoke.
Soldato - The Wiseguy
Tony D'Amico
Den mest anonyma karaktären i den här texten utan större konkurrens är Tony D'Amico. Det är genuint svårt att hitta någon information om honom och jag är inte ambitiös nog att lägga ned mer än max 10 minuters research gällande ett ämne. D'Amicos främsta merit som fotbollsspelare var att han spenderade en månad i Empoli 2010. That's it faktiskt. Och han dök upp på sportchefshimlen som från ingenstans. Det som hände var att folk helt enkelt började intressera sig för Hellas Verona, ställa frågor om vem det egentligen är som ligger bakom de imponerande överprestationerna som de mäktat med de senaste säsongerna. Och då mitt i centrum fanns där ett namn, fast inte i skriftlig form och inte i centrum utan mer som ett doft eko i bakgrunden. En stor anledning till att D'Amico är relativt okänd trots att han varit sportchef i fyra år i en klubb som slutat på övre halvan i Serie A de två senaste säsongerna beror på att han smög in lite grann i den rollen. Det var alltså ingen anställning som skedde utifrån utan D'Amico satt redan som chefscout sedan några år tillbaka och när presidenten Setti inte kunde få in en ny sportchef valde han istället att bara peka på någon inom organisationen och ge den personen nycklarna. Han pekade på rätt person. D'Amico har stått för en övning som påminner väldigt mycket om Giovanni Sartoris jobb i lokalrivalen Chievo Verona tidigare. Det vill säga D'Amico har återkommande plockat spelare från direkta konkurrenters överskottslager, spelare som inte ansetts vara bra nog för Serie A men som sedan nått oanade höjder i Hellas. Tony D'Amico hit-rate gällande värvningar sedan Hellas återvände till Serie A är helt otrolig. Det är svårt att riktigt förstå vilken otrolig kompetens och fotbollsöga som krävs för att lyckas med det han lyckats med. Det finns däremot saker som inte är särskilt svåra att förstå sig på. Giovanni Sartori tackar för sig efter åtta sagolika år i Bergamo och Percassi och dennes Atalanta har återigen valt att rikta blickarna mot Verona-området för att finna sitt nästa sportchefsmirakel. När jag fick reda på att Sartori skulle lämna Atalanta så skrev jag att att Atalanta nu var körda såvida de inte ersatte Sartori med Tony D'Amic....och innan jag hann avsluta den meningen så hade Atalanta just gjort detta. Och det blir ju otroligt spännande att följa D'Amicos stundande äventyr i Bergamo. Det är en helt annan situationen han nu begett sig in i. I Hellas Verona förväntade man sig ingenting och D'Amico svarade med att förvandla vatten till vin men i Atalanta ska han ersätta den mannen som stått för den mest imponerande sportchefsövningen i Italien det senaste decenniet. Det blir sannerligen ingen enkel uppgift att tackla. Vad som heller inte blir någon enkel uppgift är att försöka ersätta Tony D'Amico. Jag sympatiserar lite grann med Setti och Hellas som måste försöka göra detta. Min spontanta känsla var just att Setti inte direkt var fullt medveten om att han hade Italiens nästa sportchefsgeni mitt under näsan tidigare utan att den utnämningen mest skedde i brist på andra alternativ. Det finns en stor risk att framtiden som väntar Hellas nu kan vara en jobbig och utmanande sådan.
En av fåtal bilder på webben som finns tillgängliga på Tony D'Amico. Denna sägs vara tagen precis efter att han fattat beslutet att avskeda Eusebio Di Francesco. "He now sleeps with the fishes" är ett direkt citat hämtat från interaktionen som följde med president Setti efter beslutet.
The Returning Dons
Det var ganska roligt att mitt bland alla unga och aspirerande sportchefer i Serie B så var det duon Ariedo Braida och Pantaleo Corvino som med en kombinerad ålder av 148 år utmanövrerade allihopa och lade beslag på direktplatserna till Serie A. Att Corvino dessutom gör det med sitt kära Lecce där hans verkliga genombrott som sportchef skedde en gång i tiden är givetvis en enorm bonus för alla fotbollsromantiker. Braida är intressant nog den mest anonyme av dessa två giganter. Man tycker ju att man borde vara ett namn som återfinns i centrum av fotbollsvärlden när man satt som sportchef för Silvio Berlusconis Milan i över två decennier. Men detta är bara förbannelsen av att ha den mediaglada Berlusconi över sig som suger åt sig den mesta av uppmärksamheten. Corvino har gfjort sig skyldig till skapandet av två kultförklarade upplagor i Serie A. Den första var hans Lecce i början och mitten av 2000-talet, för vilken Calcio-älskare minns inte det laget bestående av Christian Ledesma, Mirko Vucinic, Javier Chevanton och Guillermo Giacomazzi? Och sedan var Corvino som satte ihop det Fiorentina som snabbt förvandlades till hela Europas stora hipstergäng, dåtidens Atalanta skulle man kunna säga. Ett lag bestående av först ikoner som Sebastien Frey, Luca Toni och Adrian Mutu och sedermera supertalanger som Stevan Jovetic. Och detta lag coachades av den sympatiska talangutvecklaren Cesare Prandelli vars specialförmåga låg i att tygla talangfulla problembarn. Fina, fina gäng som sagt och det är med kärlek och respekt man välkomnar tillbaka dessa två legendarer till deras verkliga hem vilket är Serie A.
Ariedo Braida på en bild tagen från Il Barones begravning och givetvis ville Braida vara med och ära Sveriges största och främsta fotbollsutövare genom alla tider.
