Fråga om ansvar
I skuggan av debatten kring Nicklas Bäckström förs tankarna in på idrottares ansvar eller bristen på densamma. Vilken socialisering sker inom idrotten och vad innebär den?
Vid presskonferensen efter det uppmärksammade dopningstestet hos Bäckströms klubb fick svensken frågan om vem som bar ansvaret. Bäckström svarar att han följde läkarens rekommendationer. På följdfrågan om han som som idrottare inte har något eget ansvar för vad han stoppar i sig vill han däremot hoppa till nästa fråga.
Det ska sägas att hockey- såväl som fotbollsspelare är oerhört påpassade människor på gott och ont. De lever ett inrutat liv och förväntas prestera i match efter match. De får många gånger göra avkall på sina sociala liv för att vara till klubbens och fansens förfogande. För detta får de ofta leva ett liv under och efter idrotten som ekonomiskt oberoende.
För att kunna fokusera på sin uppgift omges idrottare av tränare, läkare, agenter och rådgivare som ska underlätta deras vardag. Därutöver fråntas de sin agens om vad som är bäst och där väntar sedan vargarna som ser sin möjlighet att många gånger utnyttja spelarnas okunskap och position.
Idrotten innebär ofta att unga människor efter att de knappt har gått ur grundskolan kliver in i en mycket speciell värld, där de får en upphöjd status och inte förväntas bidra med mer än sina idrottskunskaper. Många skulle nog säga att detta är en nödvändighet för att kunna maximera spelarnas prestationer och fokus på sin idrott.
Samtidigt råder en prestationskultur där spelare många gånger ska spela till varje pris. Men det anses att Bäckström och andra i hans position ska kunna lita till besked från en läkare. Men nog ska man kunna kräva att en idrottare kan förhålla sig kritisk till den information hen får? Frågan är om det är precis det vi får av detta upplägg, okritiskhet.
Men var bör vi dra gränsen mellan att idrottare likt andra människor bör ta ett eget ansvar eller att som investering skyddas genom att fråntas mycket av detta ansvar? Vad händer med en människa som under nästan hela sitt liv handlat som hen har blivit tillsagd? Att vardagen flyter på grund av att andra får det att fungera. Historien har flera fall av idrottare som inte har kunnat hantera ett liv efter strålkastarljuset eller som har blivit förda bakom ljuset av sina så kallade rådgivare.
Vilket ansvar har idrotten och klubbarna att kompensera för att de nästintill fråntar människor möjligheten att skaffa sig perspektiv på den värld och vardag som omger dem? Eller är detta alltid individens ansvar?
I många fall pratas det även om att klubbarna har ett objektivt ansvar för sina spelare. Detta gäller ju även fansen där klubbar får böter och andra straff för sina supportrars beteende. De avkrävs även ett ansvar för att ”fostra” sina supportrar till önskat beteende. I Bäckströms fall riskerar dock vare sig Sverige eller hans klubb några straff, men i Italien har det ofta pratats om att klubbar riskerar böter och/eller minuspoäng om deras spelare gör sig skyldiga till olika saker. Denna konstruktion är märklig i förhållande till hur det förhåller sig i andra sammanhang. Få andra företag skulle straffas för vad enskilda medarbetare sysslar med och den gemensamma nämnaren är att det sker i idrottens namn. Att oönskade element ska straffas bort.
Intressant nog har Atalanta nyligen infört en etisk kod där deras spelare förbjuds att spela på maskiner, spela på nätet och att umgås med personer som är involverade i spelvärlden. Straffen för förseelser kan ge allt mellan böter och ett rivet kontrakt.
Klubbar tar således ansvar om spelare gör fel, men vad görs i övrigt för att de ska göra rätt? Atalantas initiativ är givetvis hedervärt, men idrottens strategier tenderar att vara mer reaktiva än proaktiva. Att spelare riskerar att korrumperas av sin omgivning ter sig självklart då de många gånger är beroende av densamma. Frågan är vem som hinner först. Ska idrotten ha ytterligare en växel att sätta in?
