Från en liten dammig tjock-TV i Malmö till Cardiff - Resan till toppen från en Juventinos perspektiv.
Jag kommer till baren och frågar servitören om de sänder matchen mellan Juve – Spezia. Han tittar på mig med lite skämtsamt blick och jag kan känna ironin i rösten när han svarar ”Självklart sänder vi den toppmatchen...här, du kan titta på matchen genom den här tjock-TV:n”
Sommaren 2006 var på alla sätt en väldig plågsam och samtidigt en otrolig härlig sommar. Italien vann som bekant VM för fjärde gången och Buffon fick äntligen bli världsmästare tillsammans med Del Piero. Jag var vid det tillfället i Little Italy – San Fransisco med mina släktingar och firade med min italienska flagga och hade på mig en gammal Del Piero-tröja .En söt italiensk tant bredvid mig viskade något i mitt öra på italienska. Jag bad om hon kunde upprepa det på engelska och då sade hennes väninna ”Hon frågar om du har ett favorit lag i serien som du hejar på”. Jag svarade stolt: JUVENTUS så klart! Och då minns jag hur tanten tittade på mig med en sur blick och sade ordet MERDA och SERIE B. Jag uppfattade inte mer än så utan försökte bara tänka på matchen.
I Italien är fotboll väldigt stort. Mycket större än i Sverige. Det är en kultur. Det är en religion. Det är något alla pratar om på torget en söndag eftermiddag. Antingen hatar du ett lag eller älskar du ett lag i nöd och lust. Som ett giftermål. Ett band som ska vara förevigad. Jag älskar Juventus. Min första kärlek. Hejar du på Inter och är sann Interista älskar du inte Juventus. Då säger du MERDA...precis som den där tanten gjorde.
FYFAN FÖR ÄCKLIGA TJUVE – NI ÄR SÅNA FUSKARE!
Jag blev en Juventus-fan på riktigt när Juventus förlorade CL-finalen 1997 mot Dortmund. Varför heja på ett lag som förlorar? Det var färgerna, det var passionen, det var alla tårar som fick mig bli så kär. Självklart var det också att laget kom från Italien. Ett land jag blev helt kär i sommaren 1994 när jag såg Baggio missa den där straffen. Att heja på Juventus har aldrig varit en lätt uppgift. Speciellt inte när de åkte ner till Serie B 2006. Ord som fuskare, tjuvar, råttor, smuts och korruption har hela tiden kopplats med Juventus ända sen dess. Många spelare liksom Juventini (falska) lämnade det sjunkande skeppet. På något sätt var jag glad att väldigt många falska fans valde att lämna oss. Vi äkta stannade kvar. Vi äkta åkte tillsammans till en sketig liten pub och kollade matcherna på Eurosport. Vi äkta kollade igenom den där tjocka-TV:n och såg spelare som Marchisio blomma. Vi äkta brydde inte oss ett skit om det var Napoli eller Albinoleffe som stod som motståndare. Vi äkta tog all stryk. FYFAN FÖR ÄCKLIGA TJUVE tänkte ni. FYFAN vad vi ska visa er tänkte vi! Vi är äkta. Vi är Juve!
Ni kan aldrig vinna titeln!
Mellan 2007 till 2011 var det 4 år av lite ingenmansland för oss Juventini. Det var liksom som att okej vi var där uppe igen men det kändes som att mycket fattades. 3:a 2:a 7:a, 7:a i serien och inte direkt något storspel i Europa. Del Piero levereade och in kom en drös spelare men det fattades något. Det var inte längre självklart att Juve skulle vinna. Ekvationen Juventus = Vinna existerade inte. En viss svensk dominerade istället serien och hela Sverige var helt galna i Milan. Juventus skulle vara i Serie A men inte mer än så. Ni kan inte vinna längre...Ni är inte bra nog..Ni värvar så dåliga spelare hörde man från alla håll och kanter. När skulle det vända för oss? När skulle folk sluta skratta oss rakt upp i ansiktet. Det började bli väldigt tröttsamt. Vi som hade erövrat hela världen en gång i tiden och ansågs vara oslagbara var numera ett mediokert lag med gamla legender. Vi som var helt bortskämda med vinster fick istället nöja oss med att vara topp 5 om ens det. Juventus behövde något nytt och jag liksom många fler drömde om att bli stora igen. Snälla snälla låt det ske snart..Jag orkar inte längre. BASTA!
Ranieri X 2, Ferrara, Del Neri = CONTE + Juventus Stadium och en besviken Ibrahimovic.
Sommaren 2011 var en otrolig här sommar. Jag gick ner 13 kg den sommaren och fick upp självförtroendet. Juventus gick nog inte ner 13 kg utan istället gjorde man ett drag som skulle bli helt avgörande för oss Juventini. Året innan hade Juventus fått en ny president och framför allt en ny ledning med en sportchef som skulle visa sig vara en av de vassaste sportcheferna i världen och som hade fått självaste Arsene Wenger att förstå vad sportchef innebär. Nu äntligen var nånting på G. In kom Conte...Conte ?? Antonio Conte? Vem mer? Pirlo?? Vaaa. Hur tänkte vi här. En inte så meriterad tränare, som förvisso hade tagit upp Siena och Bari från Serie B, men aldrig tränat ett topplag tidigare och en avdankad fotbollspelare från Milan. Skulle vi inte vinna igen? Var det tänkt att vi skulle bli 6 eller 7:a igen? Men Conte visste exakt vad han ville ha för spelartyper. Ut gick Melo och Sissoko in kom Vidal och Pirlo. In kom grinta, fight blandad med bländande passningsspel och kreativitet och ett radarpar som skulle ösa in mål. Juventus Stadium invigdes. Juventus vann äntligen Lo Scudetto och Del Piero sa adjö inför fullsatt arena. Ni minns Totti nyligen. Det är väldigt tufft att se legender lämna serien. En legend som dessutom hade en sådan speciell plats i många Juventinis hjärtan. Det året slog vi rekord! Noll förluster i ligan och äntligen var vi på toppen igen! Nu skulle vi bara erövra Europa också. Vem skrattade nu? Inte Zlatan eller hans Milan i alla fall. Svenska folket var i chock. Zlatan hade missat en ligatitel och Juventus dominerade igen. Det kändes så skönt.
Drömmen om CL
Conte-eran var en dominans utan dess like i den inhemska ligan. Ute i Europa drömde vi fortfarande om att vinna titlar eller ens komma långt. Jag glömmer aldrig när vi åkte ut mot Gala i gruppspelet. Det var liksom inte bara att vi hade åkt ut ur CL utan det var sättet som vi hade åkt ut på. Dålig plan, ljust, galna turkar som hånade oss. En holländare som avgör i 82:a minuten när vi dessförinnan hade möjligheter att avgöra. Det gick inte ens att spela fotboll! Jag minns Juve-podden efteråt och hur vi alla var lite i chock om vad som skulle hända nu. Hur skulle vi finansiera budgeten nästa år? Ledningern hade knappast trott på sånt tidigt öde.
Men sättet hur vi har tagit oss till toppen kan ingen klaga på. Hur välskött klubben har varit. Hur noggrant allt har sköts ända in i gräsroten. Jag bara älskar att vara Juventino. Hur vi värvar, hur vi säljer, hur vi planerar, hur vi vinner och hur framför allt hur vi sätter nya mål. Lägg märke till hur jag säger ”vi” för vi – fansen kommer alltid vara en del av klubben. Vi riktiga, vi som var med er i Serie B och såg den där matchen mot Spezia. Vi som grät när Del Piero sa adjö, Vi som stod upp trots alla hån mot oss. Vi är Juventus.
Mister Allergri – Drömmen lever
2014 lämnade Conte oss och in kom Allegri. En tränare som tidigare hade gjort succé med både Sassuolo och Cagliari och succén fortsatte även i Juve. Spelsystemet ändrades och äntligen kunde man drömma om CL. Denna gång kändes det på riktigt. Jag minns finalen för två år sen mot Barcelona. Oavsett resultat var jag väldigt nöjd med sättet Juventus hade presterat. Ett år senare åkte vi ut lite snöpligt mot Bayern i åttondelen.
Ut med tjock-TV in med LCD
Idag exakt 10 år senare finns inte längre en tjock-tv till salu. Idag 10 år senare har Spezia bytts ut mot Real Madrid. Idag 10 år senare vet alla fotbollsfans runt om hela världen vad Juventus går för. När Juventus kliver ut på planen på lördag gör de det med stor stolthet och värdighet. Jag hoppas innerligen på att Buffon får lyfta upp bucklan mot natthimlen i Wales så att den här fantastiska sagan om Juventus kan få ett värdigt slut.
På lördag åker jag till baren och behöver knappast fråga om de sänder den stora finalen. På lördag fyller mitt Juventus hjärta 20 år. Oavsett resultat kommer jag att gråta efter den här matchen. Förhoppningsvis är det glädjetårarna som kommer rinna ner från kinderna. Älskar dig Juventus.
FORZA JUVENTUS
FINO ALLA FINE
