-
Gabriel Heinze - Vår mest oumbärliga spelare
Att se Gabriel Heinze spela fotboll är någonting väldigt speciellt. Sällan är det spektakulärt, sällan bjuds någon delikatess att minnas dagen efter. Det brukar snarare bara vara ett 90 minuter långt skådespel där hjärtat ligger på bordet och ingen släpps över bron. Och ibland finns det verkligen inget vackrare.
När sommarens mercato skulle summeras var det nog få som la större vikt vid ettårssigningen av Gabriel Heinze. Roma hade bland andra lyckats landa Miralem Pjanic, Simon Kjaer, Fernando Gago och Maarten Stekelenburg, så det var kanske inte så konstigt att den 33-åriga försvararen fick stå i skymundan när truppens eventuella titelkapacitet skulle avhandlas. Många ansåg nog att det var ett klokt backup-alternativ, antingen till vänster utifall José Angel skulle gå sönder eller till mittlåset ifall (när) Juan skadade sig/tappade formen. Men många tyckte förmodligen inte mycket mer än så.
Söndag 4 april 2010
Olympique Marseille går som tåget i Ligue 1. De suveräna serieledarna är på väg mot den första ligatiteln sedan storhetstiden i slutet av 80-talet och i början av 90-talet. Nästan två decennier har förlöpt utan en ligatitel, en tidsrymd alla i den fanatiska publiken på Velodromen verkar ordentligt sugna på att avsluta. Och för dagen står Lens mellan Marseille och ytterligare tre fundamentala poäng i jakten på den så efterlängtade seriesegern.
Gabriel Heinze spelar vänsterback. Redan efter fyra minuter har, i tur och ordning, en medspelare, en motståndare och domaren fått sig en verbal salva av Heinze, som med all tänkbar tydlighet visar vad han förväntar sig för nivå på saker och ting. Ska Marseille misslyckas med att ta tre poäng idag ska det vara för att de presterat på topp, men helt enkelt inte räckt till mot ett bättre lag. Att slarv, fusk eller domarmisstag ska komma i vägen verkar inte vara något som ingår i Heinzes planer. Och det verkar vara precis därför han är så älskad på läktaren. Folk jublar när han vänder domaren ryggen och ilsket marscherar ifrån dispyten.
Marseille vinner matchen med 1-0 och Gabriel Heinze gör en, mer eller mindre, perfekt prestation. Han gör knappt ett enda misstag på hela matchen och i andra halvlek kommer jag på mig själv med att inte längre följa matchen, min blick är klistrad på det långhåriga granitblocket och allt han gör. Den aura som omger honom är remarkabel. Det finns ett slags lyster kring hela hans person. Hans blotta närvaro verkar gjuta mod i både honom själv, i medspelare men kanske framför allt i publiken runt omkring mig på läktaren. Det är en närvaro som andas ren och skär övertygelse. Det verkar nästan som att när de ser Gabriel Heinze känner att saker och ting här i världen verkligen går att åstadkomma, bara man är villig att göra precis allt man kan.
Hans hår fladdrar åt alla håll när han med sin riviga löpstil springer upp och ner för kanten. Han missar inte en passning, han vinner varenda nickduell och manar hela tiden på sin medspelare att inte tappa koncentrationen för en endaste sekund. Han lyfter backlinjen, vinner tid på offensiv planhalva, låter domaren ännu en gång få veta att det inte ska gå att lägga sig till några frisparkar i ytterzon. Det räcker med att se Gabriel Heinze för att förstå att Lens inte kommer få in en kvittering, hur länge än matchen skulle fortsätta.
Gabriel Heinze har under hela sin europeiska karriär ansetts vara något av en legoknekt. En fotbollssoldat som inte låtit hjärtat styra i sina klubbval utan alltid uttryckt en strävan efter framgång, var än strävan fört honom. När Heinze under sin tid i Manchester United gick långtidsskadad förstärkte Alex Ferguson med Patrice Evra och senare också Nemanja Vidic, en konkurrenssituation som blev ohållbar för en matchotränad Heinze. Så vad att göra? Här fanns inte tid till att nöta bänk och att återigen börja vänta på sin chans, han var ju en färdig försvarsspelare som var redo att styra titelvinnande försvar. Och jag tror att många supportrar förstod argentinarens frustration, men att hans egen transferbegäran placerade honom i värsta rivalen Liverpool övergick nog de flestas förstånd. Hade han inte förstått bättre? Man går inte till Anfield från Old Trafford, så är det bara. Det som förbryllade mest var att Heinze med sin uppoffrande spelstil verkligen tycktes ge allt för klubben och på riktigt förstått klubbens ideal och värden. Ändå ville han till Liverpool.
Lördag 23 juli 2011
Bele Barkarby har en blöt avslutningskväll på träningslägret i Visby. Den hårda träningsveckan avrundas med en stökig volta på Hamnplan 5. Och någon gång mellan alla överprissatta drinkar och houseslingor inkasserar jag ett sms från min bror. Det är kort, men det räcker för att göra min kväll. Deta enda som står är: Heinze är klar!
Efter en jobbig och ångestladdad säsong fylls jag än en gång av hopp och jag upprepar tyst för mig själv: Heinze är klar.
Nu blev det inte Liverpool, i stället handplockades Heinze av Fabio Capello till Real Madrid, där Heinze styrde det ligavinnande laget tillsammans med Fabio Cannavaro på ett utomordentligt sätt. Men efter sin tid hos marängerna gick mönstret igen när han återvände till Frankrike och Ligue 1. Flyttlasset gick nämligen inte till PSG, där Heinze under tre fina år blommat ut till en nivå för Old Trafford. Nej, i stället valde han helt oberörd att krita på för PSG:s bittra fiende Olympique Marseille. Och vi ska även komma ihåg att underskriften på kontraktet med Roma föregicks av en lång flört med de svartvitrandiga hyenorna från Turin.
Men sådan är han, Gabriel Heinze. I hans värld är framgången och vinsten det viktigaste, vilket klubbmärke som sitter på bröstet kommer i andra hand. Och ska man döma honom för det? Jag vet faktiskt inte, men har man sett Gabriel Heinze spela en fotbollsmatch vet man att han alltid – alltid – ger sitt yttersta. Självklart har också Heinze förlorat närkamper, förlorat matcher, förlorat mästerskap. Men han har aldrig gjort det på grund av att han själv inte gett 100 procent.
Söndag 16 oktober 2011
Under säsongen första Romderby startar Roma med två (!) spelare som tidigare spelat mot Lazio. Det är naturligtvis aldrig att föredra och det är framför allt i frågan Burdisso som en redan starkt ifrågasatt Luis Enrique kritiseras. Varför chansa med en, i sammanhanget, oprövad ung dansk när man har en rutinerad, stenhård och ärrad mittback som varit med om pressen förr?
Efter 45 minuter är det dock svårt att klaga. Roma leder med 1-0 och det ser ut att vara en betydligt mer rutinerad derbyelva än vad förhandssnacket förkunnat, i synnerhet längst bak i backlinjen. Samma aura som jag såg ett och ett halvt år tidigare på Velodromen är tillbaka kring Gabriel Heinze. Han styr Romas försvar med järnhand och är fullständigt fenomenal. Hans blick är så målinriktad att det nästan är lite kusligt.
Men så, en djupledslöpning av Brocchi och en idiotisk handpåläggning av den unge Kjaer. Ger man en så pass rutinerad herre som Brocchi chansen att utnyttja en arm som inte ska vara där så tar han den, alla dagar i veckan. Och när domarens signal ljuder och det röda kortet åker upp är det bara Gabriel Heinze som ser mer förtvivlad ut än den rågblonde pågen Kjaer. Man förlorar inte matcher på det sättet i hans värld. Drar Hernanes upp en vrist i krysset från 30 meter så får man surt nog bara lyfta på hatten, men man ger inte bort mål bara sådär. Här har Roma stångats och kämpat och slitit för att freda sitt mål och så helt plötsligt tappar en kille koncentrationen och serverar tre poäng på silverfat åt Lazio. Han kokar.
Gabriel Heinze vet vad ett derby betyder. Kanske inte fullt ut vad det innebär i Rom, men såg man den senaste drabbningen behöver man inte oroa sig över att han inte förstår vad ett derby handlar om. Det handlar, när allting kommer omkring, om att vinna. Hur det ser ut, vad det får för konsekvenser och hur rättvist det varit spelar liksom inte så stor roll. Har man vunnit kvittar det. Segern är allt. Och oavsett vilken klubbs färger Gabriel Heinze än spelat i så kämpar han alltid för samma sak: att vinna.
På söndag har vi vår chans till revansch. De tre poängen är vitala i fler avseenden, men just att gå segerlösa från säsongens båda Romderbyn känns otänkbart. Nu skulle dessutom en seger innebära tre livsviktiga poäng för Roma i jakten på europaplatser, men även en ordentlig käpp i hjulet för Lazios CL-drömmar. Så att det finns tändvätska nog tror jag det inte råder några som helst tvivel om, men behöver Heinze verkligen den?
I hans värld finns ändå bara seger och det är därför han, i alla fall i min värld, kanske är vår mest oumbärliga spelare på söndag. För det enda jag bryr mig om är att vinna.
Daje Roma
