Galen i fotboll

Det är en grå, lite ruggig förmiddag som Paolo möter upp på ”Piazza Vecchia” i gamla stan. Restaurangen där han chefar ligger i ett hörn av det torg som Le Corbusier kallat för världens vackraste. Torsdagen är vilodagen, restaurangen håller stängt. Och vi får chans att skrapa på ytan av en hobby utom ramen för det väntade. 

 

Paolo gillar fotboll. Han spelade femmanna när han var liten och följer med i alla ligor. När han slutar i köket och det är kvällsmatch på Atleti Azzurri D’Italia åker han ner till stadion, även om han bara hinner se sista kvarten. Han har, delvis på grund av sitt jobb, kommit att träffa alltifrån Maradona till Platini och blivit vän med flera storspelare som exempelvis Caniggia och Vieri. Så långt ligger allt inom det normalas gräns. 

 

Men när det handlar om Paolos intresse för fotbollströjor rör sig hobbyn raskt ut i en underbar galenskap. Vi snackar om cirka 2 000 matchtröjor. Bara äkta tröjor, som i Paolos värld innebär riktiga matchtröjor, inga originaltröjor producerade för försäljning i butik. 

 

- Jag förvarar de flesta av dem hemma, vikta i hyllor. Jag har köpt rejäla bokhyllor som jag fyllt på längden och bredden med mina tröjor. Tröjor istället för böcker, förklarar han.

 

I en naftalindoftande påse har han med sig ett stickprov av samlingen. Bland andra en Seedorf, en Lampard, en Gattuso från Glasgow Rangers-tiden, och av svensk damlandslagströja. Därutöver tre par oanvända skor signerade Eto’o, Trezeguet och Mellberg. 

 

- Gör ni en intervju? Han älskar verkligen fotboll. Häromdagen sov han i bilen för att träffa Juventus materialare vid deras magasin rysligt tidigt på morgonen. Sen åkte han hit och började jobba med dagens lunchgäster, avslöjar en kollega från restaurangen med ett leende när han passerar.

 

I någon mening var det pappan som startade Paolos samlande genom att köpa tröjor som stående present till sonen. 1976 tog Paolo själv över initiativet. Startskottet, som han minns det, gick när han fick sin första riktiga matchtröja. Det var via en vän till familjen med kontakter i laget Beerschot i Antwerpen. Spelaren hette Juan Lozano och tröjan var till och med använd. Därefter ville Paolo bara ha mer.

 

- Detaljerna! Det är detaljerna som gör samlaren i mig galen. En lapp i halskragen, en speciell logotyp kanske snett över bröstet, en osynlig söm. Och på det området har det hänt en hel del sedan jag började med det här, säger han och gestikulerar för att visa att utvecklingen skenat iväg.

 

Tidigare hade lagen kanske ett, två eller på sin höjd tre matchställ under en säsong. Ett hemmaställ, ett bortaställ och sen kanske ytterligare ett för att uppmärksamma ett speciellt tillfälle eller blidka en speciell sponsor. Idag finns det lag som har 12-14 matchställ under en säsong. Se bara på Atalanta, Bergamos serie A-lag, som tog fram en speciell ”God jul–tröja” inför hemmamötet med Catania den 11 december, ett ställ som efter matchen auktionerades ut på E-bay till förmån för välgörenhet.

 

- De mest åtråvärda tröjorna är förstås de som är framtagna till en enda match, med särskilt tryck. De är svettiga att få tag i, men ger den äkta samlaren störst tillfredsställelse, preciserar Paolo.

 

Generellt gillar han de svenska lagens tröjor, för alla de logotyper som smygs in, från kragsnibb och nedåt. Obegripligt nog är han särskilt förtjust i tröjor med ”bandystuk”, det vill säga nedlusade med små, ofta obskyra sponsorer. 

 

- Sen har jag alltid gillat ICA. Lite som Pellicano, va? undrar han och liknar mycket riktigt den svenska matjätten med Bergamos dominerande livsmedelskedja.

 

Han fingrar därefter på den svenska landslagströjan (nr 7, Sara Larsson) och undrar vad som står på en av etiketterna. ”Du gamla, du fria” – en fras ur nationalsången svarar jag informativt varpå han suckar nöjt och ler. 

 

- Göteborg! Vet du att de har foton av spelarna på tröjorna? Är det inte fantastiskt? Som jag har jagat deras materialare för att komma över tröjor. Vid ett tillfälle träffades vi faktiskt. Göteborg var i Bergamo för en vänskapsmatch mot Atalanta och en blåvit herre, som jag låter bli att nämna vid namn, fick flera fina tröjor av mig. Han lovade att i gengäld förse mig med IFK-material men sen hörde jag aldrig av honom igen, berättar han och besvikelsen går inte att ta miste på.

 

Föga förvånande anger Paolo pengar och kontakter som samlarens viktigaste verktyg. Den som har mycket pengar kommer långt. Den som har särdeles goda kontakter likaså. Och den som sitter på både och är givetvis svårslagen.  

 

- Själv har jag jobbat upp goda och viktiga kontakter genom åren, sen har jag vänner med pengar. Det ger mig en fungerande verksamhet, berättar han.

 

Atalanta och Milan är de lag från vilka Paolo har flest tröjor. Atalanta därför att han bor i Bergamo och förstås sympatiserar med stadens lag. Och Milan därför att han är milanista, med Rivera och Van Basten som ungdomens idoler. I linje med storlagen i Paolos samling är tidigare Atalantaspelaren Glenn Strömberg, tillika vän och stamgäst på Paolos restaurang, och Maldini de spelare som han har flest tröjor från.

 

- Glenn gav mig bland annat en svensk landslagströja från en vänskapsmatch mot Tyskland på 80-talet. Den är väldigt speciell, för ni bröt tydligen mot regeln att hålla tröjan fri från sponsorer. Det står Sparbanken snett över bröstet och jag tror ni fick något typ av straff, minns Paolo.

  

Vilket är det högsta pris han betalat hittills, och kanske då nödvändigtvis inte i rena pengar, utan i tid och engagemang, undrar jag och han tystnar. - En svår fråga, menar han. Sen kommer svaret.

 

- Kanske när jag valde bort min enda systers bröllop för att kunna åka till New York och se en vänskapsmatch mellan New York Cosmos och Anderlecht. Det var 1983. Men det var absolut värt det. Hon skilde sig dessutom sedan, resonerar Paolo.

 

I Anderlecht spelade då den Juan Lozano som Paolo fått sin första tröja ifrån och lärt känna när han bodde i Belgien. Alla spelarna erbjöds ta med sina respektive på resan till Amerika och Juan som var ogift lät Paolo vara hans ”plus en”. 

 

- Jag behövde knappt tänka efter. Såklart ville jag följa med. Han har fixat många fina tröjor till mig genom åren. Bland annat en från UEFA-cupen 1982-83 när Anderlecht mötte Benfica och vann. Ett Benfica där för övrigt svensken Sven-Göran Eriksson då var tränare och Strömberg spelade, berättar Paolo. 

 

Vi resonerar om varför italienare ofta blir så upp över öronen passionerade i allt vad de tar sig för. Exempelvis att följa ett lag eller samla på matchtröjor. Måhända är det ett nationellt karaktärsdrag? I Bergamo är exempelvis cyklismen mycket utbredd och det går inte en helg utan att staden och de kringliggande bergspassen invaderas av en tvåhjulig armé. Det rör sig om ”hobbby-cyklister”, inte sällan överåriga och lite lätt överviktiga, i de senaste Giro D’Italia-munderingarna utrustade med Colnago eller Bianchi-cyklar för många tiotusentals. Men Paolo menar att fotbollen ändå är speciell. 

 

- Fotbollen är för en italienare som Coca-Cola för en amerikan, man får det med modersmjölken. Och här handlar det direkt om att vinna, från dess att man spelar som barn. Oavsett om det handlar fotboll eller schack. Allt handlar om att vinna, ofta tyvärr till vilket pris som helst. Sen ska man inte glömma bort att över 100 000 italienare livnär sig på fotbollen på ett eller annat sätt, påpekar han.

 

Vidare framhåller han ett särdrag i Serie-A som du finner i få andra ligor, nämligen osäkerhetsmomentet. David kan slå Goliat. Det är spännande när Juventus möter Cesena, inte som när Barcelona möter Getafe och alla vet att det kommer sluta 5-0.  

 

- Fotbollen i Italien har förändrats enormt. Jag tror att den kommer överleva allt den utsätts för men jag tycker det är trist att det finns allt färre ”Bandiere” kvar, spelare som inte bara följer pengarna utan blir sina lag trogna i vått och torrt, likt Del Piero eller Maldini. Å andra sidan gör det att tröjan hamnar i fokus, inte spelarna, och det gillar ju jag, säger Paolo med ett ironiskt leende.

 

Då har jag bara tre avslutande frågor. Först; finns det någon matchtröja du bara måste komma över innan du kan dra dig tillbaka?

 

- Jag kommer att tänka på två. Dels Maradona från VM 1986, dels någon Messi-tröja. Den senare vet jag att jag kan komma över via samlarkontakter i Spanien, bara jag är beredd att betala en rejäl slant. Men Maradona -86, den är svår på riktigt, konstaterar Paolo. 

 

Därefter; Av alla dina tröjor - vilken betyder mest för dig?

 

- Lätt fråga. Ferenc Puskás, från 1966, när Real Madrid mötte Penarol Montevideo möttes i interkontinentalcupfinal, svarar Paolo.

 

Och avslutningsvis; Finns det någon du kan dela detta med? Någon som förstår dig – på riktigt?

 

- Ja, ja absolut. Vi är 5-6 i världen som känner till varandra och samlar på riktigt, slår Paolo fast. 

 

Jag tackar för pratstunden, vi är på väg att skiljas åt och texten kan rundas av. Eller vänta förresten. Behöver jag nämna att han gärna sätter sig i kontakt med svenska samlare? 

 

- Det är svårt med språket, med svenska E-bay och Blocket. Men jag vill gärna komma över svenska tröjor. Så om någon vill sälja en tröja eller rentav byta mot någon framförallt italiensk tröja får hon eller han gärna höra av sig. Lämna ut min mejl, trut@tiscali.it, avslutar Paolo. 

 

Och jag lovar honom att göra så.