Gästkrönika: ”Enligt säkra källor”
Mats Lerneby är frilansjournalist som tidigare bloggat för SvenskaFans. Här skriver han en gästkrönika om hans senaste resa till Italien.
Jag har varit i Rom igen.
Denna resa skilde sig markant från de övriga, då den inte hade något med fotboll att göra. Och denna resa har gjort mig orolig, över min egen yrkeskår.
Jag hämtar ut bilen på Fiumicino, kör som en stolle till Bracciano-sjön, vars omgivningar är hänförande vackra, besöker det märkliga flygmuséet där relikerna håller på att förstöras av fukten från sjön, intervjuar, jobbar intensivt.
Helt plötsligt är det söndag morgon. Kastar mig i bilen, kör till flygplatsen, lämnar tillbaka bilen och hastar in bland flyg-gaterna.
Det är när jag ska borda planet till Sverige det slår mig. Jag har ju inte köpt en Corriere dello sport!
Jag gör alltid det i vanliga fall. Men den här gången har jag inte hunnit. Så jag hastar iväg, köper ett ex som jag sedan förnöjt börjar bläddra i när planet flyger över alperna.
Tidningen har sitt vanliga upplägg:
4 sidor Roma, 4 sidor Lazio, 2-sidor Milano-kris och sen 2 sidor övriga lag, 2 sidor serie B och sen övrig sport.
Detta är en journalistisk produkt som utkommer varje dag. Gazzetta Dello sport är störst, men Corrieren kommer snabbt därefter. Tillsammans utgör de majoriteten av den italienska tidningsupplagan.
Problemet är att ingenting är sant.
Varenda artikel jag läser i detta nummer av CDS är i bästa fall rena spekulationer eller total hörsägen.
Som uppslaget om Lazios nya kelgris Cataldi. På en hel sida kopplas den unge mittfältaren ihop med spelare som Nesta och Giordano. Han är den nya framtiden. Han är egen produkt. I ett lösryckt citat berättar Cataldi att han vill göra mål för Lazio (no shit sherlock!). En sak är helt uppenbar:
Tidningen har aldrig pratat med honom. Det som verkar vara en intervju är egentligen ett ihopkok av egna funderingar och klipp- och klistra teknik.
På samma sida uppskattas hans värde till 10 miljoner euro. Samma tabell beräknar Felipe Andersons värde till 40 miljoner euro.
Varifrån de här siffrorna kommer är det ingen som vet.
Artiklarna om Roma är ännu värre. På en helsida slår tidningen fast att ”Romas bortamatcher är en garanti” och menar att bara faktumet att det är bortmatch innebär tre poäng. För att understryka detta har man faktiskt gjort en intervju.
Med Chievos målvakt Bizzarri.
Förfärad bläddrar jag vidare in tidningen och inser att det inte finns någonting som kan betecknas som sant i den. Artikeln om att Berlusconi ska sälja Milan är hårresande.
”Han som vill köpa klubben är thailändaren Bee Taechaubol” skriver tidningen hemlighetsfullt.
Men lägger sedan till att det finns en mexikan som heter Carlos Slim samt en schweizare vid namn Fahd Merebi som också vill köpa klubben. Merebi är från början Libanes.
Jaha.
Ingenstans i artikeln kan man läsa vad de här tre herrarna gör eller varför de vill köpa Milan.
- Jag älskar italienska sporttidningar. Jag är intervjuad i dem varje dag. Då och då pratar jag med dem också, sa den danske spelaren Preben Elkjaer om den italienska pressen på 80-talet.
Dessvärre har lite förändrats.
De här tidningarna fungerar som källor till information för svenska och europeiska tidningar, bloggar och sajter. Som utan att kontrollera de helt påhittade uppgifterna i sina texter benämner dem som ”Enligt säkra källor från Italien”.
De kunde lika gärna ha skrivit: ”Enligt säkra källor från Fablernas värld”.
Problemet är att den vanliga journalistiken, den som ställer frågor, som granskar ekonomiska förehavanden, analyserar kritiskt i vanliga fall, helt upphör.
Vilket i förlängningen gör det enklare att tänja på de etiska gränserna, vilket tror jag är en av anledningarna till att den europeiska fotbollsekonomin ser ut som den gör idag.
Under min korta sejour i helgen manifesterades ovanstående av baristan på muséet. Jag betalar med min Lazioplånbok. Hon nickar gillande. Jag frågar om hon ska se matchen mot Viola på måndag.
Hon skrattar.
- Kanske. Men det är så mycket strunt kring fotbollen nuförtiden att jag faktiskt inte vet om jag orkar se på spektaklet.
Jag tar min caffé och tänker att hon inte är ensam om att tycka så.