Gästkrönika
Under uppväxten får en fotbollsspelare lära sig att spänna vristen för bästa möjliga tillslag på bollen. Tottis vrist var aldrig spänd. Den är lika len som ett barns läppar. Tottis vrist kysser bollen, ger den ömhet och kärlek. Den smeker den till kryssen, den chippar den från elva meter, den klackar den till fristående lagkamrater. 24 år i samma klubb. 24 år med samma hårt bultande hjärta under klubbmärket. Under den kapitolinska varginnan med de diande Romulus och Remus. Rom må vara den eviga staden. Men Tottis amuserande konst på Olimpico kommer vara för evigt. I våra minnen I våra hjärtan. Tack för allt, il Capitano. /Ludvig Axelsson
Gästkrönika2017-05-28 14:38:10
