Gästkrönika: Att besegra sin rädsla
Efter Juventus seger hemma mot Olympiakos i tisdags har Esed Tihic valt att skriva en gästkrönika.
Sist Juventus vann Champions league befann jag mig i Bosnien, året var 1996. Medan resten av världen i lugn och ro väntade in finalen i Rom satt jag framför tv och vred, min bror hade klättrat upp på taket för att fixa hus antennen. Jag minns rädslan inom oss båda när han hämtade det racklande trasiga trästegen, men mest hans mod och beslutsamhet att fortsätta trotts krypandet i kroppen. Jag var nio, han tretton år gammal. Kabel-TV var inte direkt ett givet alternativ i ett sönderbombat land. Serberna hade skickat oss 50 år tillbaka i tiden. Bilden var suddig, den hoppade, Fabrizio Ravanelli gjorde mål och Juventus gick segrande på straffar i en minnesvärd afton. Jag minns att jag tyckte att Alessandro Del Piero var så där lagom ungdomlig, hans karisma, anledningen till vägen mot framgång. Och så klart den heliga tian. Det är snart 20 år sedan den där efterlängtade vinsten i Rom. Juventus hade de vackraste tröjorna jag skådat, de blåa med en gul stjärna på varsin axel. Mycket har hänt sen dess. Bosnien är fortfarande långt efter världen, men kabel-tv existerar numera. Juventus har hunnit spela ytterligare tre finaler och förlorat samtliga. Det svider att skriva det där. Förlorat samtliga.
Tio år har passerat sedan man förlorade den senaste mot Milan, på straffar i England. Vem minns inte Antonio Contes nick i ribban? Ja, det var gyllene tider åtminstone för den italienska fotbollen som låg i topp. Alessandro Nesta och Fabio Cannavaro gav inte bort en millimeter på den tiden, de gav också fjärilar i magen på det flesta kvinnorna i världen. Elegansen, skönheten, kroppsspråket, den italienska charmen. En tid i fotbollsvärlden som alla italienska fotbollsälskare kan gå tillbaka och vara stolta över. Sedan kom Juventus att skickas ner till Serie B, man gjorde sporadiska comebacker i Champions League där man numera hade Nicola Legrottaglie i backlinjen och inte Cannavaro. Inget ont om Nicola, men Juventus gick inte långt i Champions för det.
In kom Antonio Conte efter två historiskt svaga säsonger och två raka sjunde platser. Conte hade modet att berätta till Agnelli att Juve hade blivit ett provinslag i sitt sätt att spela. Som en stark motivator och talare lyfte Conte samtliga inom klubben med sin motivationsförmåga. Mycket kan sägas om Conte, men han hittade ett recept som förvandlade Juventus och återigen kunde man vinna den Italienska ligan. Antonio Conte är en modig man. Han är också orädd. Nu kom Conte att göra godkända resultat det första året och utgången mot Bayern var ingen skam. Året därpå kom slaget om Stalingrad (Istanbul). Jag tänker naturligtvis på vädret. Real Madrid lekte hem Champions league. Juventus var det ända laget som gav Ancelottis mannar en riktig fight över två matcher. För att inte säga namnet Manuelle Gräffe som dömde bort Juve totalt i första matchen. Den mannen kommer ALDRIG mer döma en match i CL. På order från UEFA.
Juventus tvingades spela en avgörande match på en potatisåker, som hade totalt förstörts under natten - av snön eller andra naturfenomen. Juventus åkte ut och fick lära sig hur fruktansvärt ödet kan vara. Det var en oförglömlig eftermiddag, det inte gick att passa bollen 2-3 meter i sidled. Nu kom alla människor som inte tänker och säger att: det är samma för båda lagen men enligt mig så är det inte fallet. Juventus som lag blev marginaliserade för att de kunde inte spela sitt spel på marken. Det blev istället ett lotteri. Hur hade Barcelona eller Bayern spelat sin tika-taka där? Stoke hade slagit Barcelona på den planen åtta av tio gånger kan man misstänka. Hade Real, Bayern och Barcelona spelat där i de förhållandena?
Ett år senare stod Juventus med kniven mot strupen i Turin redan i den fjärde omgången. Dyrbara missar i Aten hade kostat. Köpenhamn matchen gjorde sig påmind. Juventus spelarna vek ner sig framför mål totalt. Nu var man hemma i Turin och skulle sända ut en signal till resten av Europas makthavare. Det regnade, men det var inte Stalingrad och Juventus vann mot Olympiakos efter en smått komisk men väldigt underhållande match. Juventus spelarna verkar nämligen ha stora psykologiska problem när det gäller spel i Europa. Det handlar mestadels om rädsla. Detta är tredje året nu som detta lag spelar i Europa. Jag tänker på de spelarna som inledde med Conte och vann Serie A. Misslyckas denna gyllene generation att nå slutspel i år så får de högst en chans till nästa år. Nu tror jag Juventus går vidare, men de måste ordna sina djupa ärr som sitter någonstans på den svartvita tröjan efter flera misslyckanden. Vi vet alla hur människan fungerar, början man misslyckas så börjar man ifrågasätta sig själv allt mer. Därför slutar matchen bara 3-2, och Juventus vinner knappt men ack så viktigt. Det handlar om att spelarna inte har mod och kraft att vinna med 7-0 som Nedved och gänget gjorde finalåret 2003. Nu kunde denna match slutat 6-1, eventuellt 7-2 men det blev 3-2 och spännande in i det sista.
Arturo Vidal kom fri efter ett pass av Carlos Tevez i början på andra halvlek, och Vidal skjuter där tio gånger av nio i en match i Serie A, men nu valde han att passa och ett gyllene tre mot ett läge blev så misslyckat som man kan föreställa sig. Vidal hade helt enkelt inte mod att skjuta. Vidal kom att ta en straff i den 94 minuten och med största sannolikhet säkra en plats bland de 16 bästa, men han missade. Han stod där, nästan ställd och höll sig för huvudet innan han skulle skjuta straffen. Jag upprepar INNAN. Jag tänkte: han kommer att missa, och när han sen eldade på publiken så avslöjade han sig. Han var rädd. Han behövde stöd. Det var onormalt agerande och han bommade. Problemet är bara att Vidal inte var ensam idag i sin rädsla framför mål, utan hela Juventus laget var rädda. De är nog rädda just nu också. Alvaro Morata missade två öppna mål under 45 minuter och det första läget tog han så långt tid på sig att jag hann läsa en tidning under tiden. Morata var också rädd. Han var nog inte lika rädd som i Aten för två veckor sedan. Men Alvaro måste göra mål på super chanserna, om Juventus ska kunna slå de stora.
Juventus spelarna har små demoner som de behöver besegra om de ska ha en chans mot Real eller Bayern, eventuellt Chelsea. Tevez har varit mållös i Europa i fem år. Visst man kan räkna de två målen mot Malmö, men vi behöver Tevez i matcher mot Atletico eller en möjlig åttondel. Tevez har mycket kvar att bevisa. Han måste besegra sina europeiska rädslor som följt honom under en lång period. Sen har Tevez den heliga tian och han måste kliva fram som Platini eller Del Piero gjorde. Nu handlar det om att Juventus spelarna har psykologiska problem så fort de hör Champions League-hymnen. Det är någonting som går över laget i den stunden, som inte händer i ligan. Ett krypande i kroppen som sänder ut nervositet, obeslutsamhet och missförstånd. Arrogansen Juventus bruka visa i Serie A, denna stolta nästan dryga attityd där man vinner komfortabelt utan att förta sig existerar inte i Champions. Den har inte funnits där på över tio år.
Med två omgångar kvar, så står Juventus där ändå med ingenting. De har besegrat en demon, nämligen att börja vinna matcher i Europa och har allt i egna händer. Snart måste de besegra demonen att göra mål och inte darra, lära sig hålla nollan. Att vinna är en vana. Med tiden blir vanor permanenta. Se bara på Inter som är tillbaka i sin negativa spiral. Inters lidande lär förbli permanent ett bra tag. Vad gäller Juventus så måste de återigen lära sig att vinna i Champions League. Matchen idag var ett tecken på att Juventus ändå gjort framsteg i sin kamp mot rädslan. Steg för steg, millimeter för millimeter uppför den trasiga trästegen. Att vända 1-2, med turen äntligen på sin sida var oerhört viktigt. Men att missa straff på tilläggstid, där matcher avgörs av vinnare och alla de chanser som spelarna missade idag säger oss någonting. Man är inte där än. Spelarna kämpar. Det krävs kraft att vinna. Sist var det Gianluca Vialli som lyfte Champions League bucklan. Jag drömmer fortfarande om den dagen en ny Juventus kapten lyfter den igen. Kanske blir det Gigi Buffon i år, eller nästa. Sen kommer den legendariske målvakten inte få mer chanser.
Innan dess, innan tiden är inne för Juventus att stå högst upp på pallen igen, måste de besegra sin rädsla för att vinna i Europa. Det tog Real Madrid över tio år att vinna den finaste turnéring av alla efter semifinalförlusten mot just Juventus den där våren 2003. Real Madrid spelarna besegrade sina rädslor efter flera misslyckanden. Låt oss hoppas att Juventus spelarna kan göra detsamma. Vi kan alla ha förståelse för barn som bli rädda för mörkret; men den äkta tragedin i livet är när män blir rädda för ljuset. Och bara när vi inte längre är rädda – först då kan vi börja vinna.
