Gästkrönika: C'è solo un Capitano!

Francesco Totti är inte bara ett namn. Han symboliserar för mig hela mänskligheten. Lojalitet och kärlek. Passion och finess. Han är inte vem som helst, Han är kapten för Roma. Kapten för ett herravälde. Okunniga människor kallar killen för trög och usel. Smarta människor kallar mästaren för Totti. Det går inte riktigt beskriva hur stor Han är, och hur mycket klubben har växt ute i världen på grund av Hans mästerverk. Med handen på hjärtat, utan Totti hade jag inte varit Romanista. Utan Totti hade jag inte lagt märke till Roma. Nu är jag världens lyckligaste människa, och jag lever min dröm.

 

Dagens Roma ser fantastiskt lovande ut. Ett helt annat, och bättre Roma än det jag fastnade för. Jag har svårt att se att denna satsning, med Zeman i spetsen, inte ska kunna gå vägen. Det skulle krävas tio Cicinho i laget för att resultatet ska kunna bli som förra året. Skämt åsido. Lik förbannat lurar också en viss osäkerhet runt hörnet, som alltid.  

Zemans sätt att dirigera Roma har sett strålande ut på försäsongen. Som jag tidigare nämnt på forumet så har jag aldrig varit så pass optimistisk inför en säsong som jag är nu. En optimism som lett till att jag sagt upp Boxer, för att kunna få in Tv4 Sport Xtra. Denna säsongen känns det som på riktigt igen, som att vi är med i fighten. Och drömmarna om Champions League och en ljusare framtid står återigen öppen. 

 

För tre säsonger sedan var jag nere på Roma-Lecce. Det var första gången jag besökte Rom. Jag hade höga förväntningar på staden. Förväntningar som uppfylldes, totalt. Direkt när man klev av planet så kände man sig hemma, man kände sig trygg.  Det ligger en magik i luften därnere. Som du inte finner någon annanstans. Jag har tidigare besökt Milano, Verona och Bologna, och kan med säkerhet säga att ingen stad slår Rom. Inte en chans. 

Det var höst när vi åkte ner. Kyligt och regnigt. Men som sagt, magiken fanns där alltid. Målet med resan var så klart Roma-Lecce. Roma hade startat Serie A halvknackigt, som vanligt. Ranieri var ifrågasatt redan efter sju omgångar, och i Champions League gick det åt skogen. Man hade kniven mot strupen, seger var ett måste. 

 

Det var matchdag. Jag hade svårt att sitta still, samtidgt som nervositeten käkade upp mina hjärnceller. Vi anlände till Olimpico tidigt, mycket tidigt. Det var underbart. 

Roma Roma Roma började rulla. Jag hade bara hört den på TV förut, och kunde inte tänka mig att det skulle vara så här. Det var oerhört mäktigt. Helt klart det sjukaste jag varit med om. Roma började starkt, Totti radade upp chanser. Borriello fick ett mål bortdömt och Vucinic sköt i ribban. Lecce gjorde det bra. Man spelade smart. Italienskt. Man höll undan, och hade chanser till ledning. Samtidigt som irritationen på läktaren blev allt mer påtaglig. 

I början av andra halvlek kom tillslut ledningsmålet för Roma. Riise slog ett galant inlägg till vår argentinske krigare, Burdisso som skallade in bollen till allas glädje. 1-0. Roma vaknade till, och skapade mer och mer. Lecce flyttade upp laget, och ytorna bakom deras backlinje blev större och större. 

Vucinic hade precis utökat Romas ledning till 2-0. Men det var nåt annat som var i fokus. Domare Gervasoni hade precis visat ut den generalen, skönheten, kaptenen. Francesco Totti. Men för vad? Alla var totalt förvirrade. Även Gervasoni. Men det spelade ingen roll, Totti var utvisad, och var tvungen att lämna planen efter 70 minters spel. Nu blir det invasion, tänkte jag.  Men istället för burop, kom hyllningarna. Liten som jag var förstod jag inte vad dem sjöng. Men förstod ändå hur stor människan är. Roma vann matchen med 2-0. Grazie Roma började spelas inne på Olimpico, som alltid vid seger. När vi lämnade borgen fick jag reda vad dem skrålade mot Totti. C'e solo un Capitano, C'e solo un Capitano. Jag sjöng på den hela vägen hem till hotellet. Jag var kär. Jag var lycklig. Som det lilla barn jag var.