Gästkrönika: "Cirklar utan bromsar"
Forumräven MeLiX delar med sig lite av sina funderingar.
Han hade nummer nio på ryggen och firade sina mål som ett frenetiskt sambagungande flygplan med armarna utsträckta som jättelika vingar. Innan han landat med sin brasilianska segerdans hade han slitit mitt hjärta ur min trygga inlindade vagga och lämnat mig handlöst fallande från en hög höjd jag inte kunde hantera. Där och då kändes min landning inte som det viktigaste, även om det säkert skulle göra ont när marken vidrördes så var det lika fängslande vackert att låta sig ryckas med av detta galna sydländska lag.
Jag var bara ett barn, men en nykär sådan och tog värvning i en blå arme som aldrig ville sluta stötta sitt lag. Det som började så bra med både sköldsegrar och internationella triumfer byttes snabbt ut till en stinkande hög av sopor som byggde sin egen avgrund många år framöver. Förvandlingen var enorm, outhärdlig och luktade riktigt illa. Trots detta, kunde Jag inte låta bli att trollbindas av våra heta passionerade supportrar som aldrig slutade att hoppa i våra två vackra curvor.
Jag lärde mig förtränga och skapade en fantasivärld där jag hittade positiva tecken ur nattsvarta rubriker. Det var lite som att riva sig på rosentörnar, men samtidigt gömma smärtan bakom doften och det vackra prakten i rosenbladen. Ju mer jag rev mig på törnarna och ju mer blod som gick till spillo, desto mer avancerade blev mina lögner.
Segrar kom att bytas ut mot femhundraelva kryssmatcher i SerieB, och till slut efter år av kronisk tortyr och misskötsel lades klubben ner. Mina lögner om vår storhet hade tagit slut, och hur mycket jag än försökte lura mina vänner så var mina bluffar sedan länge helt utblottade. Naken stod jag där och vägrade ta farväl av ett lag som rotat sig så djupt in i själen.
Men liket rörde på sig, och det mullrade för fullt uppe i Vesuvius. Snart skulle vulkaniska eldklot lysa upp staden i sitt försök att väcka pulsen igen. Tillsammans med generöse De Laurentiis byggdes klubben upp igen.
Våra blåa supportrar klev in ett höghastighetståg, ett tåg som skulle visa sig helt sakna bromsar och som vägrade att stanna till på hållplatser med namn som, Serie C1, SerieB, Serie A, Euroleague och Champions League.
Jag öppnar tågfönstret, sträcker ut huvudet och fångar ett djupt andetag av den nyvunna friska luft som susar förbi. Jag måste erkänna att jag njuter verkligen av stunden. Tillbaka i kupén kan jag inte låta bli att fråga konduktören, som kommit in för att fråga efter min biljett, vart detta höghastighetståg åker till. Konduktören tittar snällt på mig och säger, vi åker mot flygplatsen.
Oj flygplan, tänkte jag ivrigt, det var där min kärlek började. Cirkeln är på väg att slutas igen, ja så måste det vara. Nu är jag säker på att titlarna är riktigt nära.
South will rise again!
