Gästkrönika: Därför älskar jag italiensk fotboll
Det var en lördagskväll, tror jag. I augusti. Bologna mötte Atalanta och vann med 1-0. Beppe Signori skickade in en frispark med sedvanlig kraft kombinerat med precision.
Det var första omgången av säsongen 2001/02, en av de häftigaste säsongerna någonsin, vågar jag hävda. Och det var en match mellan två lag som denna säsong, som så många andra år, kom att tillhöra seriens mitt. Jag var 15 år och hade precis börjat nionde klass. Matchen bevittnades hemma hos en barndomsvän, mitt vanliga tillhåll för att se på fotboll, ty mitt egna hem var enbart privilegierat med SVT och TV4.
Jag vet att vi dessförinnan hade tittat på två engelska matcher, vilka dessa var har dock mitt minne förträngt. Men här väcktes en kärlek som växte närmast explosionsartat. Jag hade tidigare varit en av alla dessa ”Italien-hatare” som man numer i det närmaste föraktar. Jag hade under flera år pumpats med goda ord om den italienska fotbollen från min dåvarande svåger men inte tagit det till mig. Mycket av detta berodde säkert på att jag saknat möjlighet att se matcherna och således inte förskaffat mig något favoritlag. Men sommaren 2001 så bestämde jag mig att det var dags. Dags att ge den italienska fotbollen en ärlig chans. Dags att skaffa mig ett favoritlag. Detta var något jag aldrig hade gjort bara sådär.
Tidigare hade jag två lag som stod mig kära, dels AIK som jag älskat sen barnsben. Vad jag minns så började den romansen på grund av att jag tyckte att de hade ett snyggt namn. Dels så var det Chelsea, grunden där låg hos en kortväxt italienare, Gianfranco Zola. Han är än idag en av mina absolut största idoler. Men denna sommaren var det bråttom, jag ville ha favoritlaget klart redan under sommaren för att hänga med i all övergångscirkus. Inter var laget som tidigare nämnda barndomsvän höll kärt och var således ur diskussionen. Juventus var vår gemensamma fiende och var heller aldrig på tapeten. Då jag alltid haft en förkärlek till lag som räknas som underdogs, ojämna lag, så var både Fiorentina och Roma länge aktuella. Men valet föll till slut på de rödsvarta, AC Milan, Rossoneri.
Jag minns faktiskt inte vad det var som avgjorde. Men jag minns att jag på ett tidigt stadium övervägde att ändra mig. Inte många dagar senare gjorde Milan nämligen klart med Pippo Inzaghi som i mina ögon stod för allt som jag länge hatat i fotbollens värld. Oj vad man kan ändra sig... Under säsongen så växte kärleken som sagt, ganska dramatiskt. Jag minns ett helt galet Turinderby, ni som var supportrar redan då minns säkert den uppsparkade tuvan när Salas brände straff vid 3-3. Vi hade gett upp den matchen redan i paus, ”Juventus kan ju aldrig tappa 3-0”. Jag minns Montellas totala uppvisning i derbykrossen i Rom. Jag minns Chievos framfart och leendet som fastnade i halsen på Intersupportarna och framförallt på Ronaldo efter den sena kvitteringen i Verona.
Jag minns Pavel Nedveds kanon i Piacenza som gav Juventus kontakt i toppen. Jag minns ”bisonoxen”, den kedjerökande anfallaren Dario Hubner som blev delad ”Capocannieri” med Trezeguet. Och jag minns självklart Ronaldos tårar på bänken i Rom efter att Inter, det dåvarande förlorarlaget nummer ett, tappat guldet i sista omgången. Men framförallt minns jag vad som gjorde att jag blev kär, förhoppningsvis för resten av mitt liv.
Det fanns, i huvudsak, tre anledningar till det. Dels alla lirarna, i princip varje lag hade i alla fall en spelare som kunde göra, i princip, vad som helst med bollen. Och dels tempoväxlingarna som gör att man blir förtrollad. Att se en match som helt går i stå, som ett schackbräde där alla aktörer betraktar och bevakar, för att sedan explodera. Den sista var det tekniska kunnandet som fanns överallt på plan. En mittback i Serie A var helt olik alla andra mittbackar. Bollen skulle spelas till en medspelare, inte skickas så långt bort som möjligt.
Idag är detta inte en lika speciell faktor då jag tycker att övriga ligor utvecklats på det området. Säsongen som följde så hände en oerhört viktig sak i mitt liv, Canal Plus kom till mitt hem och med det en oerhört mycket större chans att se alla de matcher jag ville se. Över var tiden då den enda match man kunde se i hemmet var en Championshipmatch mellan något lag från Sheffield och Crystal Palace. Nu kunde jag istället se Francesco Totti skarva fram bollar som bara han behärskade. Jag kunde se Juventus, i mina ögon, tråkiga fotboll som dock ledde till att man höll tummarna så extremt mycket för motståndarna. Och jag kunde se mitt senaste favoritlag spela sin vackra men något ineffektiva fotboll. Lyckan var total!
