Gästkrönika: ”Det är därför jag återvänder”

Gästkrönika: ”Det är därför jag återvänder”

Mats Lerneby är frilansjournalist som tidigare bloggat för SvenskaFans. Här skriver han en gästkrönika om sin kärlek till italienarna.

Ibland får jag frågan varför jag gillar Serie A så mycket när det enda jag verkar göra är att skriva kritiskt om den italienska fotbollen. 
Det är svårt att förklara men som genom en ödets nyck har nu det perfekta exemplet uppenbarat sig.
- Han är amerikan. Han borde ta med sig Ibarbo och Doumbia med sig hem!
Så säger den italienske senatorn Maurizio Gasparri om Romas president James Palotta.
Detta med anledning av att Palotta tydligt markerat mot Romas supportrar efter de förhatliga banderollerna i den södra kurvan.
Grovt uttryckt: Palotta är amerikan och han borde han åka hem.
Sådana här saker händer titt som tätt.  
Politiker blandar sig i fotbollen i hopp om att vinna enkla poäng. 

Om jag idag hade befunnit mig i den lilla staden Castelnuovo Berardenga som vackert ligger i bergen ovanför Siena, hade jag traskat in det sista huset i byn. Ett grått trevåningshus som utgör en bastion mot de höga bergen och där undervåningen är en famljedriven bar och krog (La Taverna della Berardenga) med en liten uteservering inbäddad i grönska. 
Jag hade gått in där. 
Köpt min kaffe, satt mig ner och börjat läsa tidningarna. Efter en liten stund hade den unga kvinnan gått förbi mitt bord och sett artikeln om Gasparri. Hon hade fnyst så högt att jag varit tvungen att se på henne undrande.
Kanske hade hon pekat på Gasparris nuna.
- Den där går inte att lita på. Han är homofob och nära Berlusconi.
Sen hade hon haft en lång utläggning om Gasparris partihoppande, tvivelaktiga lagar och kappvändar-mentalitet. 
Ungefär där hade en man kommit in på baren. Kanske han som kör varor till den nordliga byn San Gusmé. Han hade hälsat och nästan genast gett sig in i diskussionen. Man kan inte lite på politiker i allmänhet och politiker i synnerhet det vet ni väl, hade han sagt och vevat med armarna och Palotta är helskum! Han är här och tvättar pengar bara, faktum är att alla skurkar! 
Hela det här landet är åt helvete, hade han sagt. 
Jag hade då i egenskap av utlänning frågat varför det var så illa med landet och i detta läget hade den unga kvinnans mamma kommit ut från köket och förenat sig i den diskussions-orkan som nu varit i uppbyggnad i baren. Hon hade pratat om höga skatter och korruption och vid det här laget hade alla glömt bort både Gasparri och Palotta och när kocken kommer in bryter allt löst då det visar sig att han en gång faktiskt röstat på Berlusconi. 

Någonstans i den här orkanen frågar kanske mannen som kör varor mig hur det är i Sverige? Detta fina land där allt fungerar? 
Tja, säger jag. I december såg vi solen en timme i min stad. En timme på en månad. 
Orkanen stendör. 
Alla vänder sig med sorgsna ögon mot mig. Men herregud lille vän hur är det med dig? Är du frisk? Hur orkar du? Är alla i Sverige deprimerade? Och jag får berätta lite om Sverige och vi går via en och annan fotbollsspelare de känner till, passerar någon musikgrupp och känd politiker tills det att vi hamnar i någon slags europeisk förståelse för varandra, att vi är tvärtom och just därför gillar varandra. 
Och när jag hade gått hem från baren efter en timme hade jag känt mig märkligt uppiggad. 
Scenen har under åren utspelat sig i olika former över hela Italien.
Och det är därför jag återvänder.
För människorna. 

Mats Lerneby2015-04-21 09:37:45

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 11)