Gästkrönika: Det är hemskt sorgligt alltsammans
Mats Lerneby är frilansjournalist som tidigare bloggat för SvenskaFans. Här skriver han en gästkrönika om derbyt i Rom.
”Det gäller att förändra saker och ting i grunden för att allting ska fortsätta vara som de är.”
Meningen är hämtad från Göran Häggs lysande biografi över den älskvärde stollen Gabriele D’Annunzio, av vissa ansedd som Italiens nationalpoet. Jag ska inte här gå in på D’Annunzios synnerliga vidlyftiga och händelserika leverne, men konstaterar att han fortfarande anses som en lallande stolle av folk på yttersta högerkanten samtidigt som han anklagas för att ha varit fascist av folk på vänsterkanten. Att D’Annunzio var gränslös är helt klart. Att han utmanade det italienska system av familjer och näringsliv som redan fanns i seklets början är uppenbart. Att han neutraliserades genom att kastas ut genom ett fönster 1922, således tämligen logiskt.
Men att han dyker upp i skallen är jag ser derbyt från Rom, är ute oväntat.
Här finns förutsättningarna för världens vackraste match.
Nä, jag skojar inte.
Ett derby från Rom har alla förutsättningar att vara något annat än just en vanlig match.
Det är ingen spekulation, det är fakta.
Under 20 års tid har romderbyt och dess känslor gett oss sanslösa upplevelser. Jag skulle här kunna rada upp flera exempel, men det finns ingen anledning. Alla vet.
Men det har också funnits problem.
Dessa problem har skapat våld. Eller för all del, mäktiga ultrasgrupper med en egen agenda.
Den 21 mars 2004 fick exempelvis ett derby avbrytas då de två kurvorna förenades i vad som på ytan var en protest mot polisbrutalitet, men som egentligen handlade om makten över biljettförsäljningen.
Det här är nu ingen anklagelse emot ultrasgrupper.
Det är en anklagelse emot alla.
För genom att inte göra någonting under en lång tid, har man skapat en situation som nu riskerar att förstöra hela derbyt.
I mitten av 90-talet fanns det nynazistiska stollar i lazioklacken. Beståndet av hjärnceller var så begränsat att man tyckte det var en bra idé att vifta med svastikor i kurvan.
- Nja, det där inte våra fans. Det där är några andra, sa den dåvarande presidenten Sergio Cragnotti.
Klubben gjorde ingenting. Markerade inte ett dugg. Man visslade och låtsades som det regnade.
Några år efter det, gjorde den södra kurvan den synnerligen märkliga kopplingen mellan Laziofans och Auschwitz och att det inte spelade så stor roll om man var jude eller laziale, det brann bra i ungarna ändå.
- Öh, det där är inte våra fans. Kurvan måste ha infiltrerats, sade den dåvarande presidenten Sensi.
Klubben gjorde alltså inte en skit.
Förbundet FIGC, denna bastion av oförmåga, blundade hårt och hoppades att alla de ”otrevligheterna” bara skulle försvinna.
Att prata med varandra, att genom dialog hitta en lösning var inte aktuellt.
Nä, lösningen var mer poliser och mer brutalitet som i sin tur gjorde en del grupper än mer extrema.
Under de tio år som gått har arenorna förfallit, skandalerna avlöst varandra och numera åker till och med utländska huliganfirmor på weekendresor ner till Rom för att ställa till jävelskap under derbyt.
Med svenska ögon kan utvecklingen verka bisarr, men med italienska ögon är den dessvärre logisk.
”Det gäller att förändra saker och ting i grunden för att allting ska fortsätta vara som de är.”
Det är en mening, talande för hela den italienska fotbollen och just igår blev det så tydligt.
Istället för att hitta en lösning, en gemensam lösning på arenaproblem, extremism, etc, skapar man ännu större problem. Det var knappt 35 000 på derbyt igår. Kurvorna strejkar, givetvis i egensyfte men OM man från alla sidor varit intresserade av en förändring hade de ”säkerhetsåtgärder” som nu orsakat sådana rabalder lösts för länge sedan.
Och det är det som är problemet.
Ingen är intresserad av förändring.
Och derbyt riskerar att falla ner i det hål av prestige och passande historieomskrivning där bland annat D’Annunzio redan finns.
Det är hemskt sorgligt alltsammans.