Gästkrönika: Det måste få ett slut
Mats Lerneby är frilansjournalist som tidigare bloggat för SvenskaFans. Här skriver han en gästkrönika om ovärdiga banderoller.
Det måste få ett slut.
Oavsett vilka färger man stödjer, oavsett vilka lojaliteter man har. Oavsett hur mycket man anser sig vara ultra eller inte, oavsett vilka man tror sig känna i kurvorna, oavsett hur man som svensk kan tycka det är häftigt med italienska supporterkultur.
De banderoller som vecklades ut i mötet mot Napoli i Curva sud och som hånade mot Ciro Espisitos mamma var motbjudande. Vidriga. Fruktansvärda.
Jag var inte där. Och det fanns säkert folk som håller på Roma som tycker likadant som jag och som visade sin avsky inför de där banderollerna.
Men det är inte poängen.
Poängen är att någon på allvar tänkt och hittat logik i att ge sig på en kvinna vars son blivit dödad.
Varpå man sedan skriver banderoller som hånar henne, hennes son och hennes sorg.
Det är så ovärdigt. Det är så förbannat ovärdigt.
En mamma har förlorat sitt barn. Låt henne sörja ifred. Det finns ingenting att försvara i ett sådant beteende. Ingenting.
Och ingen gör någonting när det händer.
Ingen spelare, ingen tränare, ingen domare.
I mina ögon är det en fråga om civilkurage.
1995 (tror jag det var) befann jag mig på Luigi Ferraris och såg Sampdoria-Torino. I mitten av andra halvlek lyfte Sampdoria-kurvan en banderoll som hävdade att den italienska domarkåren var korrupt.
Man kan tycka vad man vill om det, men domare Collina blåste helt enkelt av matchen.
Han pekade på banderollen och gjorde klart för spelarna att så länge den banderollen syntes på läktaren, blev det inget spel.
Roberto Mancini joggade bort till kurvan. På en minut försvann banderollen från läktarplats.
Givetvis borde samma sak ha gjorts i lördags. Matchen skulle ha avbrutits tills de där fåtalet idioter med felarrangerade hjärnor sparkats ut från läktaren.
Nu var det Romas fans som skämde ut sig i lördags. Men det kunde lika gärna ha hänt i norra kurvan. Eller i Milano eller i Torino. Eller någon annanstans.
Frågan är varför det händer. Gång på gång. År ut och år in.
Mitt svar på den frågan är att det saknas en värdegrund. Vad som är rätt och fel och vad ordet ansvar innebär.
Den nedåtgående spiralen har fått hålla på länge. Klubbar menar att de inte är fans som tillhör klubben ( alternativt att kurvan ”infiltrerats”), förbunden menar att klubbarna måste hålla ordning på sina fans och svär sig fria, politikerna visslar och går förbi och fansen själva tittar förvånat in i kameran efteråt och säger: ” Det var inte vi”.
För några år sedan intervjuade jag en av ledarna i Curva Nord som ska förbli namnlös här. Han lovade att man inte skulle häckla Lotito mer, att alla var välkomna i kurvan och att Curva Nord skulle bli en familjeplats. Jag såg honom in i ögonen och frågade om han verkligen menade det.
Han nickade självsäkert.
Två år senare greps han för narkotikasmuggling. Han hade använt kurvan som ett ben i en omfattande handel av knark med förgreningar till en Camorra-klan.
Idag verkar ingen veta vem den där ledaren egentligen var. Det är som ingen känner honom eller att han ens har funnits.
I lördags tog ingen i kurvan ansvar. Ingen visade civilkurage. Ingen tillkallade vakter, ingen spelare reagerade och slutade spela. Ingen gjorde någonting.
Istället hånades en mor vars son förra året förlorade sitt liv på gatan på väg till en cupfinal.
Som har skrivit en bok om det och därför anklagas för att profitera på sin sons död.
Istället för att tänka att sorg behöver bearbetas, att skriva ett bok kan vara ett sätt, ska hon hånas och häcklas. Fy fan.
Idag är röstläget högt. Tavecchio har vaknat ur sin slummer och lovar sanktioner mot Roma.
Men efter någon vecka kommer rösterna tystnat.
Och när någon annan banderoll lyfts i någon kurva nästa gång som vare sig är sfottò eller värdig utan bara idiotisk, kommer samma sak att hända. Ingenting.
Och under hela den här perioden, sjunker den italienska fotbollen allt längre ner i sin egen dy.