Gästkrönika: ”Det står still”

Gästkrönika: ”Det står still”

Mats Lerneby är frilansjournalist som tidigare bloggat för SvenskaFans. Här skriver han en gästkrönika om sitt besök i Milano i slutet av januari.

Vi sitter i bilen från arenan. Mr G har propsat på att vi ska lämna arenan fem minuter före slutsignal och när vi snirklat oss ut från arena-området annonserar det hysteriska radioprogrammet han lyssnar på och där folk hela tiden ringer in och skriker, att Torino gjort mål. 
Mr G:s reaktion är intressant. 
Han börjar skratta.
– Vad var det jag sa? Mancini är en jävla nolla. Han kan inget om fotboll!

Han börjar fippla med en cigarr vid ratten samtidigt som han ringer en kompis och berättar nyheten. Manövern får hela bilen att hastigt och lustigt befinna sig i bussfilen, något som inte verkar bekymra Mr G nämnvärt.
– De jävlarna förlorade. De är körda!
Han trummar på ratten förnöjt.
Man skulle kunna tro att Mr G är Milanista. Det är ett rimligt antagande med tanke på hur han beter sig. Men Mr G är stenhård inter-supporter.

Några timmar innan har han på sedvanligt italienska manér lirkat in oss på San Siro och på något outgrundligt sätt står jag några minuter innan avspark nere på gräset och undrar hur fan detta gick till?
Som den ordningsamme svensk jag är, går jag fram till en matchsteward, visar upp mitt matchpass och undrar om jag verkligen får vara här på gräset.
– Nej. Men det är ok.
Efter en stund går jag upp och sätter mig på platserna reserverade för Inter-folk. 
 
Amala dånar ut i över den betongstinna San Siro där avföring finns på toalettens väggar och allting har den där välbekanta känslan av förfall över sig som man möter nästan överallt i Italien.
Och Inter?
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag håller på Lazio men har alltid varit svag för Inter men det här? Det är elva stycken unga vältränade gossar utan kämpaglöd som irrar runt på det gröna gräset.
De verkar inte ha en aning om vad de sysslar med. Och reklamskyltarna utanför må ha hur många bilder av Zanettis leende som helst, men han spelar inte längre. Och det är tyvärr väldigt tydligt.

Mr G håller en lång utläggning om detta efteråt, vilket får ekipaget att segla genom korsningarna vare sig det är rött eller grönt ljus. Han menar att Thohir är en gangster som tvättar pengar för spelkartellen. Att Mancini är en idiot och att minst halva laget borde sparkas.
Han är less på skiten. Därför ska jublet efter Torino-målet mer ses som slags en maskerad gråt.

Vi åker ut till hans gode vän Mr M som bor på en gård söder om Milano. Vi äter tonfisk med pasta och dricker lite vin. Fastän det är januari skiner solen och för en svensk känns det som vår.
Mr G andas in.
– Men det är samma i Milan. De spelar helt utan styrning, säger han apropå Milans match mot Lazio häromsistens.
Mr M tar fram grappan och stämningen är melankolisk vid bordet.
Mr G suckar.
– Jag vet inte hur man ska göra för att förändra detta. 
Mr M säger att det inte bara är fotbollen utan hela landet. 
Det står still.

Jag berättar om min romerske vän, Mr P som sist vi sågs sa att om Italien hade fungerat hade det varit världens bästa land.
Mr M och Mr G begrundar detta. 
– Kloka ord för att vara romare, säger Mr M.
Vi skålar. 
När jag åker hem upptäcker jag att jag nynnar på Amala. 

Mats Lerneby2015-02-04 20:30:00

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 11)