Gästkrönika efter derbyt: Frälsaren av Rom
Alla tittar åt olika håll. Paulo Dybala håller upp fem fingrar, Manu Koné vägrar lämna ifrån sig flaggan, Alexis Saelemaekers tar emot sitt pris – och Lorenzo Pellegrini faller till marken. Här och nu är han Romas lagkapten igen. Här och nu är han störst i Rom.
Det var den värsta av dagar, det var den bästa av dagar. Kallt i skuggan och varmt i rampljuset. Claudio Ranieri stod med armarna i kors, en senator som precis tagit ett oväntat beslut. Det var inte första gången. Hur uttjatat det än blivit – våren 2010 bytte han ut Francesco Totti och Daniele De Rossi i halvtid, litade på Mirko Vucinic som i brinnande scudettostrid hamrade in 1-1 och 2-1. Nu? En sårad, splittrad kapten skulle spela från start igen, leda Roma mot ett vältrimmat, väloljat Lazio.
Lorenzo Pellegrini är ingen Totti. Han är inte De Rossi. Han är snarare resultatet av att kvaliteten på italienska fotbollsspelare knappast är lika hög som för tio, tjugo år sedan. Jag är övertygad om att Pellegrini inte hade varit en startspelare i Roma, en nummer tio i landslaget, om han spelat en eller två decennier tidigare. Han är lite för långsam och lite för svag för att vara lagets centralfigur. På andra sidan myntet? En vass högerfot, ett underskattat spelsinne. Och ett bultande, blödande hjärta.
Att vara romare innebär inte per automatik att man är gudabenådad som Totti eller vrålande som De Rossi. Det kan också betyda att man är tyngd av pressen, att man plågas av bindeln. Kliver man ut på dagens Colosseum, inför ögonen på 60 000 själar som kräver bröd och skådespel, kan man i slutändan förvandlas till den lille killen från kvarteret som bara vill sparka boll och inte erövra världen med hela romarrikets förväntningar på sina axlar.
Där är Pellegrini. Efter alla turer och tongångar, efter att José Mourinho känt sig förrådd och De Rossi fått lämna tränarbänken, efter en usel höst med honom som ledare, har Pellegrini fått ut minimalt av sina kvaliteter. Men nu stod han där, längst fram i ledet. Han hade gått fram till Ranieri och visat att han är redo, och när klockan slog exakt 10.00 rasslade nätet i målvaktens vänstra kryss. ”Figli di Roma, capitani e bandiere”, vrålade speakern. Roms söner, kaptener och fanbärare. Lorenzo – Pellegrini. I kör, unisont dånande på läktarna. Där stod han. Klubbmärket mot himlen, en kyss till varginnan. En stråle ljus som jagade i väg mörkret, och en lagkaptens händer formade till ett hjärta.
Sedan hände allt på en gång. Leandro Paredes skavde, sparkade och stod i vägen med glidtacklingar. Paulo Dybala höll upp fem fingrar mot förargade fransmän och den norra kurvan. Mats Hummels spelade som en världsmästare och det smittade av sig på Gianluca Mancini och Evan N’Dicka. Mile Svilar höjde blicken varje gång han fångade bollen i famnen, Manu Koné hade samma ansiktsuttryck matchen igenom som en av planens giganter och Alexis Saelemaekers slog ut med armarna efter att ha punkterat de ljusblå lungorna innan Lazio hunnit hämta andan.
Den här segern förändrar inte allt. Roma har fortfarande sig själva att beskylla för en katastrofal höst. Det orimliga i att sparka De Rossi, snedsteget i att plocka in Ivan Juric, en halv miljard spenderade på en duo som knappt får lukta på gräset. Men ändå – nu kommer ljusare tider. Roma ska fortsätta dansa i Europa. Dybala är het igen. Ranieri har gett hela klubben trygghet och ska ha ett finger med i leken när efterträdaren anställs. Det må vara kallt i skuggan, men i det värmande rampljuset står Lorenzo Pellegrini. Han är ingen Totti, han är ingen De Rossi. Men efter sju sorger och hundraåtta bedrövelser förvandlades en sårad, splittrad kapten till en frälsare av sitt folk. Det var inte den värsta av dagar. Det var den allra, allra bästa.
Vi på roma-redaktionen tackar Nemrud för denna välskrivna gästkrönika!
