Gästkrönika: Efter misären – är vi tillbaka?
Sommaren 2006 – Juventus får sin dom: Serie B. Först –30 poäng, hjärtattack. Sedan -17 och till slut -9 poäng. En lättnad? Knappast. Nu fick lagen i Serie A en konkurrent mindre, den värsta konkurrenten av dem alla. Supportrar till Juventus världen över var förtvivlade och helt förstörda. På andra sidan var glädjen enorm bland rivalerna. Juventus var ett sjunkande skepp.
Efter vilda och härliga scener där Gli Azzurri med massa Juventusspelare i laget tog ett efterlängtat VM-guld blev de efterföljande veckorna allt annat än roliga. Hjälplös, besviken och skärrad – det stod klart att Juventus fälldes och åkte ner till Serie B. Supportrar runt om i världen tillsammans med klubben Juventus var dock eniga: vi skulle tillbaka direkt! Tiden i Serie B var en lång och segdragen bakfylla. Glädjen över att få se laget spela fanns där, men att det var i Serie B gjorde det hela ännu värre.
Folk på forumen postade massa länkar till streams som var av usel kvalitet oftast, men det spelade ingen roll. Vi ville vara en del av det, en del av vägen tillbaka. Tillsammans. Ett med Juventus. Att aldrig lämna en sargad själ när den hade det som svårast. Efter en säsong och minuspoäng tog vi oss tillbaka i hopp om att det nu skulle bli bättre. Lika bra som förr. Om inte bättre. Det blev två hyfsade första säsonger för att därefter bli en rejäl kollaps. Tankarna snurrade, vart var vi på väg? Skulle vi aldrig bli det Juventus vi var så vana vid?
Ranieri lyckades skapa en bra grund, men han var aldrig någon vinnare. Därefter följde tränare såsom Ferrara, Zaccheroni och Del Neri. Ingen kunde riktigt få ordning på laget som saknade tydliga idéer om hur fotboll ska spelas samt en vinnarmentalitet. Något Ferrara hade som spelare, men som han inte lyckade pränta in som tränare. Vi fans hoppades hela tiden på en förändring inom Juventus, att nå tillbaka till toppen som vi var vana vid, men förgäves. Vi blev allt mer frustrerade. Tränarna sparkades med jämna mellanrum och spelet såg allt annat än bra ut.
En tung, frustrerande och ledsam tid. Skulle vändningen komma? När? 5 år? 10 år? Man pratade om ett långsiktigt projekt för att nå tillbaka till toppen ifrån ledningens sida. Spelare kom, och lämnade. Det var inte särskilt många som var lämpade för Juventus. Mest mediokert. Vad hade hänt? Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta såsom man behandlade våran klubb. Frustrationen växte i takt med detta överallt, det syntes tydligt. Vem stod för det yttersta ansvaret? Frågorna var många, svaren var få.
Fem år efter Calciopoli kan svaret ha kommit. Som om en ängel uppenbarades han ifrån ingenstans mitt framför en med orden: ”Jag ska ta tillbaka Juventus till toppen – med svett, tårar och blod”. Antonio Conte hade presenterats. Förväntningarna var höga på legenden och den gamla kaptenen som hade många framgångsrika år i Juventus. Superlativen på forumet, inte minst, hade inga gränser. Vissa var dock tillbakadragna och något skeptiska , med all rätt, utifrån de senaste årens resultat. Var detta vändningen? Det vi inte än, även om det har gått riktigt bra denna säsong.
Conte har lyckats i det mesta som de tidigare tränarna inte lyckades med. Han har skapat ett starkt kollektiv som kämpar åt ett och samma håll. Med Pirlo i laget har han byggt spelet kring honom som huvudfigur. Till det har han tillsatt två kämpar i Marchisio och Vidal som ska hjälpa till att städa. Vi har fått in krigare som Lichtsteiner och tidigare nämnda Vidal, en Cáceres som kan vikariera var som helst i backlinjen, en Barzagli som fått alla andra i backlinjen att bli lugna och stabila och som bidragit till att vi blivit riktigt starka defensivt igen. Känner ni igen er? Ett Juventus som byggt en stark grund bakåt först och främst – men viktigast av allt – en vinnarmentalitet. Tack vare Antonio Conte.
Det syns så tydligt hur spelet förändrats, hur alla kämpar och sliter, glädjen vid alla mål. Harmonin och passionen. Grintan och jävlaranamman. Allt i ett. Skapat av Antonio Conte. Vi är ett fruktat lag igen, ett lag som alla pratar om, som man vill vinna över till varje pris. Annat lät det förr. Då var vi slagpåsen. Andra tider nu dock. Samma gamla tider. Regisserat Antonio Conte.
Med spelare som Poulsen, Molinaro, Boumsong, Grygera, Belardi, Knezevic, Amauri, Tiago, Melo med flera var det svårt att nå högre höjder. Det de flesta här saknat är hjärta, passion och grinta. Något Conte bidragit med till detta lag. Han lämnar inget åt slumpen. Allt kan hända framöver, men med honom är vi på väg att resa oss tillsammans och en bra bit på vägen till att nå där vi ska vara. Oavsett vad som hänt i historien vet vi vilka som är de rättmätiga innehavarna av titlarna vi förlorade. Vetskapen räcker gott för mig. Vi är tillbaka mina Juventusbröder. Starkare, modigare och återigen fruktade.
