Gästkrönika: El Guerrero – krigaren från Santiago de Chile
Amazonas regnskog i Sydamerika betecknas av många som jordens lungor – mycket tack vare fotosyntesen som där frambringar en stor procentuell del av världens syre. Som titeln dock antyder riktas fokus och strålkastarljuset mot en zebra som på allvar kommit att symbolisera Antonio Contes svartvita artilleri. Föreliggande text handlar naturligtvis om Arturo Vidal – Den gamla damens lungor.
Jag minns en sommar. En spektakulär sommar som varade i drygt sju oförglömliga veckor. Startskottet inleddes den 2 juni 2011, på ett flyg som hade tagit mig från Heathrow i London till den amerikanska västkusten. Trots att jag befann mig i änglarnas stad var det oundvikligt och fullständigt otänkbart för min egen del att inte följa den sommarens mercato. Dels hängde det ihop med vår katastrofala säsong som på nytt resulterade i en sjundeplacering och dels med Contes underbara återkomst.
Någon gång vid mitten(?) av juni 2011 kopplades en viss chilensk mittfältsdynamit ihop med Juventus. Ryktena som florerade blev alltmer konkreta. I ärlighetens namn hade jag ingen större koll alls på den tidigare Leverkusen-mittfältaren. Ett meddelande med texten ”Vidal?” skickades därför iväg till min vän. Som chilenare (min vän) och ett stort brinnande fotbollsintresse ville jag veta mer. Hans svar bestod av totalt sju bokstävare, ett ord. Kort och koncist. Budskapet var omöjligt att missförstå: ”Krigare”.
USA:s självständighetsdag (4 juli) firades framför tv-soffan. Chile mötte Mexiko i Copa América. Jag ville se Arturo Vidal. Det dröjde inte särskilt länge innan tankarna fördes tillbaka i tiden. Jag blev påmind av en holländsk pitbull, il capitanos grinta och il Pumas briljans. När slutsignalen löd i San Juan stod Vidal föga överraskande som en (match)vinnare. Han skallade(!) in det avgörande 2-1-målet. 23 juli offentliggjorde Juventus officiella hemsida Vidals övergång. Tack och lov, ingen Ranieri kvar i klubben, som av någon mörk anledning tidigare hade fått för sig att välja Poulsen före Xabi Alonso. Jisses.
Fyra dagar efter det att il presidente välkomnade 1/3 av Italiens befolkning hem i samband med invigningsceremonin av J-Stadium, inledde Vidal en frenetisk återbetalning av varenda cent som Juventus hostade upp för hans signatur (10,5 milj€). Det lossnade direkt i hatmötet mot FC Prosciutto och sedan dess har vår krigare levererat. Doppiettan mot amerikanerna från Rom, uppsnurrningen av Campagnaro och den efterföljande struten med vänstern som hittade rätt bakom en chanslös De Sanctis var några utav Vidals höjdpunkter den säsongen. Lägg därtill antalet vunna bollar av karln. Makalöst.
Med tiden förstod man enkelt anledningen till Bayerns rasande ton mot Marotta, när denne ’sprang iväg’ med Vidal från Tyskland mitt framför ögonen på giganten från München. Och Enrique Reyes, Jupp Heynckes agent, meddelade nyligen att Juventus förkastade Bayerns bud på 45 milj€ för Vidals underskrift. Förvånande? Nä, inte mot bakgrund av Vidals prestationer den här säsongen.
Efter segern i det senaste Molederbyt, där ’King Arthur’ sköt ner tjuren från den mindre glamourösa delen av Turin, publicerade Alex Mott (Football-italia) en artikel med rubriken ”Vidal guides Juve to the titel”. Vidare menade Mott att Vidal […] ”almost singel-handedly carried the Turin giants towards silverware”. Omgången därefter, inför ett fullsatt JS, rullade Vidal kyligt in matchens enda mål mot Palermo från elva meter. Inget i jämförelse med straffsparken mot Milan. Juventus blev dock ligamästare och la Gazzetta dello Sport tilldelade chilenaren en nia i säsongsbetyg.
”I hate losing more than I love winning” säger Brad Pitt i den verklighetsbaserade filmen Moneyball (2011) i rollen som den legendariske Billy Beane. Citatet gör sig ofta påmint när Vidal trummar på i sedvanlig ordning under ledningen av Conte. Jag glömmer aldrig Champions League-drabbningen i London mot de regerande mästarna. På plats bevittnade jag en halvskadad Vidal som vägrade att kapitulera, tillsammans med det övriga gänget.
Bayern den Allsmäktige blev dock en alldeles för tuff nöt att knäcka. Conte porträtterade Bayern som en skyskrapa medan Juventus fortfarande är något i stil med en byggarbetarplats, som dock strävar mot något betydligt större. Återuppbyggnaden av nittiotalets svartvita skyskrapa ute i Europas absoluta finrum förutsätter en Arturo Vidal – krigaren från Santiago de Chile.
Vidal non si tocca!
