Gästkrönika: En alldeles särskild dag

Just detta att inte behöva hinna med allt blir också en del av staden när man får lite tid.
 

En tidig morgon, mellan kaffet på baren och bönen i kyrkan, ser jag en välbekant figur komma gående på den smala gatan. mest en gränd, utanför vårt hus.

Han ser lite besvärad ut, nästan jagad.

Han har en väska kastad över axeln. Mitt på lyser Romas klubbmärke.

Han är extremt lik Daniele De Rossi. Det där är min första tanke och den sjunker in under flera minuter, också sedan vi passerat varandra efter att mannen i fråga kastat ett snabbt, skyggt ögonkast på mig.

Det är ett ögonlast som säger: ” Okej, den här gatan är trång, det är tidigt på dagen, men vem är du, är du ett fan, är du en motståndare, vem är du när jag behöver smita förbi dig på bara några decimeters avstånd….”
 

När han passerat blir jag stående stum. Det känns som om jag faller. Det känns som någon svept undan benen på mig.

För oändligt långsamt går det upp för mig att mannen jag just mött VAR Daniele De Rossi.

Han gick mindre än en enda meter ifrån mig och allt jag lyckades göra var att tappa min dumma haka och stirra på honom. Som en tonårstjej på en pojkbands-spelning.

Jag kände hur hela kroppen darrade.
 

Tänk om jag förstått vem det var. Tänk om jag fått chansen att berätta vad han betytt och betyder för mig.

Men jag fick aldrig den chansen. Eller rättare: jo, jag fick chansen. Men jag tog den inte.

Detta var 2011. Jag var gammal redan då. Ändå är jag stolt över att förvandlas till ett barn i känslolivet vid sådana här tillfällen. Jag är glad att jag kan tillåta mig själv att bli darrig i knävecken bara av möta en fotbollsspelare på en gata.

Marcus Birro