Gästkrönika: En sista stjärna på min ungdoms stjärnhimmel
Tidigare redaktionsmedlemmen Henric Nilsson om två av stjärnorna från tonårstiden
Jag såg Didier Deschamps omfamna Lars Lagerbäck efter Frankrikes avancemang, via 5-2 mot Island på söndagkvällen. Det var en sekvens som väckte känslor hos mig. Dels visade den upp sportslig värme som annars tycks vara en bristvara inom den cyniska toppfotbollen. Främst väckte den emellertid minnen, av hur fort tiden går.
Under min uppväxt var Didier Deschmaps en av mina favoritspelare. En poster med honom prydde tonårsrummet. Det känns som igår när jag tänker tillbaks, men Deschamps står där gråhårig och medelålders vid sidan om Lagerbäck. Det blir så tydligt att en herrans massa år virvlat förbi mellan postern och årets kvartsfinal. Det är nämligen något visst med spelarna som slog igenom under ens uppväxt. Hur bra än dagens spelare är får det aldrig samma skimmer omkring sig. Från den stjärnhimmel som glänste över mitt tonårsjag har de flesta stjärnorna fallit. Vissa har landat på tränarbänkar, förutom Deschamps även Zidane och Conte, medan andra fallit i glömska. Min tonårs stjärnhimmel står som ni förstår ganska tom idag. Jag får väcka den till liv via minnen. En stjärna lyser dock alltjämt klart. I ensamt majestät sedan några år. Gianluigi Buffons.
Han är yngre än killarna jag nämnt ovan men slog igenom under deras era, när jag var i en ålder då fotbollsspelare blir som mest betydelsefulla. Debuten skedde hösten 1995, i Parmas dress och motståndet inget mindre än Milan. Jag gick vid tillfället i nian. Den unge Gigi höll nollan mot ett Milan med tre raka Champions League-finaler i bagaget. En bedrift som omedelbart gav eko i fotbollsvärlden. Stjärnan tändes då och har vuxit och fått en allt starkare lyster genom åren. Det har funnits moln på min himmel men aldrig i närheten av Buffon. Tiderna förändras, stjärnspelarna kommer och går men Gianluigi Buffon har blivit kvar. Äldre och visare, något långsammare än vid sin absoluta zenit, men det kompenserar han med rutin och placeringsförmåga. Buffons tårar efter straffavgörandet mot Tyskland var jobbiga för mig personligen. Han har varit en förebild under 21 år, mer än hälften av mitt liv. Även om Tyskland var rättmätiga segrare sett till spelet så unnade jag Buffon ett bättre öde. Han hade kunnat prägla detta mästerskap lika starkt som Diego Maradona präglade VM i Mexiko, 1986. Så bra och viktig har han varit för Italien. Som ledare och spelare. Dock samsades sorgen med stolthet. För den värdighet Buffon visade i den tunga förlustens stund. Över alla hyllningar han fick, exempelvis av motståndare som Schweinsteiger och Neuer. Och sist men inte minst tack vare den nivå han fortfarande håller .I mina ögon tillhör han de tre bästa målvakterna i världen. Vid 38 års ålder, efter 21 år på elitnivå och med 19 år i landslaget. Fantastiskt. Det är den 4 juli 2016, min 36:e födelsedag. Jag är förvisso ingen ungdom längre men så länge den där stjärnan står stark finns en glimt kvar av den. Jag blickar upp mot himlen. Ganska tom, men en stjärna skimrar. Definitivt starkare nu än 1995, kanske rentav starkare än någonsin. Jag hoppas för alla fotbollsälskares skull att den kommer skina över oss några år till.
Henric Nilsson
