Gästkrönika: Fotbollens gentlemän
"Men i en värld av motbjudande människor finns det, i den största sporten av alla, faktiskt en del guldkorn kvar. De är få, men vackra. De är gentlemän."
Den trollbindande sporten har sina lirare som bjuder på show. Cristiano Ronaldo flammar förbi spanska försvarare och Jeremy Menez lägger i en så hisnande fart att den franska ligans ytterbackar kommer be till högre makter. Sporten har sina slitvargar som hellre sparkar ner ben än fördelar boll, en beskrivning som passar bra in på Lass Diarra och Fernando Reges. Men i en värld av motbjudande människor finns det, i den största sporten av alla, faktiskt en del guldkorn kvar. De är få, men vackra. De är gentlemän.
I Milano spelar den åldrande eminensen Javier Zanetti. Jag säger ”spelar” för trots sina 38 år är han alltid en av Inters elva krigare när det vankas match, så länge hälsan tillåter. Zanetti är en stridsvagn med orubblig fysik och det är nästan omöjligt att sno åt sig bollen från honom. Han är också de blåsvartas kapten, och fick efter femton år som ledare för ett internationellt kollektiv stiga upp på den europeiska tronen dekorerad med tyskt blod och italienska glädjetårar. ”Il tractore” har upplevt det mesta med Inter. Att han kommer från en kontinent väst om Europa har gjort att vissa inte vill se honom som fanbärare för ett lag från Italien. Men då glömmer man vad Internazionale faktiskt står för. Zanetti ses dessutom aldrig klaga på domaren och föregår med gott exempel match efter match. En gentleman i ordets rätta bemärkelse.
Vi håller oss kvar i norr, till Italiens mest hatade fotbollslag. Juventus är en svartvitrandig klubb som har flest fans i Italien men som efter evig stämpel som fuskare inte varit annat än många klubbars hatobjekt. Framförallt från södra Italien viskas det högt om hur smutsiga ”Tjuve ” är och ses som symbolen för Calciopoli 2006. Men ingen kan förneka att en man med äkta heder bär tröja nummer tio och kaptensbindeln i det här laget. Alessandro Del Piero har ett fullständigt befogat smeknamn; konstnären. När han smeker frisparkar i bortre krysset med fantastisk precision är det inget annat än penseldraget på ett mästerverk. Del Piero spelar inte längre alla matcher för sitt Juve, men står utan klagomål vid bänken för att mana på sitt gäng med en sån inlevelse att det är lätt att se honom i en framtida tränarroll. Apropå bänken, vilken 19-åring kan stoltsera med att ha bänkat en av Italiens absolut största stjärnor Roberto Baggio från en offensiv mittfältsposition som verkade vara en obestridd hemvist för den gudomlige hästsvansen? Endast Alex Del Piero. Gentleman var ordet. En sån som aldrig lämnar sin dam, oavsett ålder eller seriesystem.
Antonio Di Natale bildade en fruktad duo med Alexis Sanchez under hela 2011. Udinese började året nästan för bra, och ledda av sina två pärlor glänste laget ikapp med sin respektabla tabellplacering som betydde kval till finrummet. Di Natale är fanbäraren. Klubben ägs av den duktiga familjen Pozzo som i Di Natale gjort undantag från sin acceptans att släppa spelare som vill bort. Di Natale är annorlunda. Di Natale är orörbar. Det har storklubbarna fått känna på, framförallt Juventus som spelaren själv nobbade förra året. I flera säsonger har han varit en av världens mest underskattade anfallare, och det är bara synd att han inte fått kröna sin tillgivenhet med att spela i den finaste av finaste turneringar. Men inget hindrar Di Natale från att stanna. Bara det faktum att han stannar i ett lag som i sina vanliga stunder är ett gäng för övre halvan är tillräckligt mycket respektingivande för att kallas gentleman.
I Rom spelar mannen vars spelsinne Gud har välsignat och begåvat. Francesco Totti anses vara lika mycket ett geni som en galning, och i vanliga fall är det framgång som avgör vilket av dem man faktiskt är. I Tottis fall kan framgång översättas till lite onödiga cupguld och en ligatitel med klubben han älskar. Stämpeln som galning kommer från en spottloska här, en nedsparkning där. Ni vet, händelser som gjort att framförallt svensk media ser honom blott som ett irriterande slyngel som aldrig kommer växa upp. Men ligger det inte i småbarns natur att känns sig missförstådda? Att han är en humörspelare kan möjligen förklaras med att han känner sig kränkt och inte fått sitt stora erkännande, vilket är lika mycket hans fel som omgivningens. Totti har nobbat anbud från Spaniens två giganter för att istället stanna i Roma och ändå försöka hävda sig som en av planetens bästa spelare. Passningarna är enastående, skotten är mördande och tekniken briljant. Ingen kan klacka eller chippa med sån spelförståelse som Francesco Totti. Tottis ”geni eller galning”- debatt kan pågå i evigheter, men i slutändan står Roms kejsare på Olimpicos gräsmatta, i blodröd tröja och med ett magiskt nummer på ryggen. Han har en järnhård, kisande blick och kanske är det slutet han stirrar på. Ett slut som i så fall skulle innebära att hans talang visserligen blommade ut, men aldrig accepterades eller erkändes för större delar av världen. Men han har stannat. Och det är vad en gentleman gör.
Blickar vi mot träbenta men fantastiska England har vi John Terry, vi hittar Ryan Giggs och sneglar på Gerrard. Bland Spaniens eleganta armada finns Carles Puyol som snart hittat på egna titlar att vinna eftersom alla möjliga är slut på laget. Iker Casillas har år efter år dragits med ett försvar lika samspelt som två pluspoler, men spelar trots allt i tidernas största klubb. Det är ingen konst att stanna kvar i Manchester United och Barcelona, där vinnarmentalitet och titlar ekar i omklädningsrummen. Självklart har båda ligorna även sina småklubbskaptener som lärt sig att dansa i regnet då ett ridande ur stormen varit omöjligt. För mig finns dock de sanna gentlemännen i Italien. De gör det eftersom topplagens fanbärare gått igenom motgångar utan motstycke.
Det tog femton år för Javier Zanetti att vinna Champions League. Alessandro Del Piero har hängt med Juventus en sväng i Serie B som lika gärna kunde varit divisionen under. Antonio Di Natale har inte ens smakat på en plats i ligans topptrio. Och Francesco Totti har inte tagit sitt Roma längre på världens stora scen än att ha blivit utskrattade på drömmarnas teater. För mig är det här ärorika herrar i en värld där moral börjar bli ett alltmer främmande begrepp. För mig är denna heder lika mycket beundransvärd som den nonchaleras av alla anglofiler. För mig kommer Totti, Del Piero, Di Natale och Zanetti alltid vara de äkta gentlemännen i världens största sport.
