Gästkrönika: Hoppet är tillbaka
Som en del av uppladdningen inför derbyt gör vår föredetta chefredaktör Siavoush Fallahi comeback på SvenskaFans. I den här artikeln skildrar Sia sina tankar om Inters tränarbyte.
Efter 1.5 år som Inters tränare fick Walter Mazzarri till slut sparken förra veckan och ersattes av Roberto Mancini. Kritiken mot Mazzarri var tuff redan den gångna säsongen där Inter till slut tog sig tillbaka till Europaspel genom att ta en godkänd femteplats. Från eget håll fick Mazzarri kritik först och främst på grund av att han inte lyckades vinna tre matcher i sträck. Han misslyckades trots ett bra spelschema(utan matcher i Europa) att ta Inter till en bättre position i tabellen än Fiorentina som saknade Gomez och Rossi i princip hela säsongen och han misslyckades även med att hitta lösningar när Inters spel körde fast. Det här även fast han var bland de bäst betalda tränarna i ligan.
Allt det här till trots så köpte Inters supportrar idén att ha Walter Mazzarri som tränare. Han tog sig igenom en tuff period när Inter bytte ägare och laget nådde aldrig riktigt samma låga nivå som den stackars Stramaccioni tvingades avsluta sin period i Inter med. Han började på order från Thohir att spela in Kovacic och Icardi. Nästa krav från presidenten var en fyrbackslinje, men det skulle vara svårt att implementera under en pågående säsong. Försäsongen kom och förväntningarna på Mazzarri var stora. Inte på grund av att han är Mazzarri utan för att han är tränare för Inter, en erkänt tuff ”piazza” för tränare. Mazzarri lyckades överleva en bänkning av Zanetti i kaptenens sista derby och med ett förnyat kontrakt i somras var det dags för tränaren att leverera, utan ursäkter.
Det är få som har läst Mazzarris bok. Om någon har tänkt tanken råder jag er att inte göra det, om ni inte vill bli förbluffade av hans ego. Med citat som ”om ett lag är värt 50 och jag får ut 100, då är jag Mazzarri” och ”Där stod vi, jag och Guardiola. Två fotbollsmästare och diskuterade filosofier”. Efter att det kom fram att Mazzarri röstade på sig själv som vinnare av ”guldbänken” som delas ut till den bästa italienska tränaren varje år är mitt personliga favoritcitat från boken ”Guldbänken? Jag förtjänar platinabänken”. Citatet är ännu roligare när man fått reda på att Mazzarri röstade på sig själv som vinnare av guldbänken(framför Conte, Montella, Donadoni, med fler). För att ha vunnit väldigt lite, har Mazzarri en självbild som är väldigt intressant och en del av hans misslyckande beror just på hans självbild.
Missförstå mig inte, jag hävdar inte att Walter Mazzarri är en dålig tränare eller en sopa. Tvärtom. Jag har aldrig velat ha honom i Inter, men när han ersatte Stramaccioni kan jag inte säga att jag tycket valet var spännande. En erkänt duktig tränare. En general som skulle förbättra Inters försvarsspel och få ut det mesta av laget. Precis som han tidigare presterat i Napoli, Reggina, Sampdoria med fler lag, skulle han göra hos oss. Det som fällde Mazzarri var dock att han trodde Inter är ett lag med samma mentalitet som hans tidigare nämnda arbetsgivare och här kommer jag tillbaka till Mazzarris självbild.
Mazzarri ser sig själv som guds gåva till fotbollen och skryter mer än gärna om att han räddade Reggina från nedflyttning trots att laget hade minuspoäng. Han pratar mer än gärna om sina resultat med Napoli och Sampdoria. Det verkar som att tror det är samma sak som att vinna ligatitlar och europacuper. Hans hårda jobb, de fina resultaten och förmågan att alltid få ut mer av laget än vad som förväntades tog Walter Mazzarri till Inter. Väl i Inter var Mazzarris största misstag att tro han kunde fortsätta göra exakt samma sak som tidigare. Mazzarri, precis som en av hans företrädare Benitez gjorde misstaget att försöka anpassa Inter efter honom. Istället för att anpassa sig själv till Inter och bli en del av Intervärlden, gjorde Walter Mazzarri helt och hållet tvärtom. För i Inter är det egentligen ingen supporter som bryr sig om vad Mazzarri gjorde med Reggina, eller ser det som en otroligt bedrift, utan i Inter är det nuet som räknas, på gott och ont.
Jag är fullt medveten om att Inter inte har den trupp de besatt en gång i tiden, jag är fullt medveten om att lag som Roma, Juventus och Napoli är mycket bättre än Inter, men jag förväntar mig inte heller en scudetto. Det minsta jag kräver från en tränare är att han ger mig en anledning att drömma om att vi en bra dag kan slå vilket lag som helst, att han ger mig en anledning att sitta 19:59 en matchdag och trycka på F5 10000 gånger för att se om det finns någon överraskning i startelvan. Jag förväntar mig att han talar för mig och att jag, du och alla våra medsupportrar kan identifiera oss med tränarens ord. Mazzarri lyckades inte med något av det här.
Han skyllde mer än gärna förluster på allt från Kovacic, till värmen(!) och regnet(!?). Det här trots att han varit den mest skyddade Intertränaren jag kan komma ihåg. Till slut blev situationen ohållbar. Meazza övergavs, de få som var på plats visslade ut Mazzarri när hans namn lästes upp och något var tvunget att hända. Även om Mazzarri hade lyckats med Inter, hade hans ersättare behövt stå för en större förändring genom att byta spelsystem, träna in nya taktiker och förändra allt som Mazzarri byggt upp. Lite som i Napoli, där i princip en hel startelva byttes ut för att laget skulle slippa lida av dopo-Mazzarrieffekten.
Jag trodde aldrig Inter skulle ha råd att sparka Mazzarri. Men jag hade en ståndpunkt som var klar, ska han sparkas måste det göras innan derbyt och matchen mot Roma. Det hade varit oerhört konstigt att ge Mazzarri matcherna mot Milan och Roma på sig att prestera och sedan sparka honom om det gick dåligt. Derbyt är en match som lever sitt egna liv och Roma borta är en av säsongens svåraste matcher och det verkar som att Thohir höll med om resonemanget.Mazzarri sparkades och in kom Mancini som kan ta vara på landslagsuppehållet för att förbereda laget inför den tuffa starten. Trots allt, vill jag tacka Mazzarri. Men sen dagen Mancini kom tillbaka och offentliggjordes som Inters nya tränare känns det som att luften jag andas är friskare och att mitt liv lysts upp. Det känns som att jag har lämnat en mörk grotta och tagit mig till ljuset. Entusiasmen är tillbaka. Hoppet är tillbaka.
Jag tror inte Mancini kommer leda Inter till en ligatitel eller ens en CL-plats. Men jag förväntar mig att han återupprättar entusiasmen på San Siros läktare ännu en gång och låter oss börja drömma naivt igen. Jag förväntar mig att han tar striden för laget i medierna, att han är kompetent till att kommunicera och att han blir ett med miljön. Men först och främst förväntar jag mig att Roberto Mancini är rätt man att bygga en ryggrad som kan lägga grunden för kommande framgångar för Inter. Med start i helgens derby.
Välkommen tillbaka Mister Mancini. Få oss att börja drömma igen.
Följ @SiavoushF
