Gästkrönika: Hunger
Följande är en gästkrönika skriven av Aram Zangana, även kallad Rise of the Machine!
Under sommaren såg jag fram emot försäsongen likt en fotbollsspelare längtar efter att sluka en hel festmåltid, innehållandes alldeles för många kalorier, efter en fotbollsmatch med 120 min löpning och därefter straffar. Jag längtade och önskade att det skulle bli något gott. Vad skulle Mister duka upp?
Den stabila backlinjen med Barzaglis smakfulla brytningar, ett dynamiskt mittfält med delikatessen Pirlo samt ett starkt anfall kryddat med Tevez. Jag var nästintill på svältgränsen innan försäsongen drog igång. Det skulle inte serveras annat än något gott nog åt självaste kungen (läs Del Piero)! Ett annat scenario fanns inte ens på kartan.
Matcherna drog igång och jag fick bevittna en inställning hos spelarna som skulle få Ramsay Gordon att skrika ut för full hals och tugga fradga. Likt Conte accepterar den mannen inte några halvmesyrer. Den totala avsaknaden av grinta som karaktäriserar lagbygget från norra Italien var som totalt bortblåst.
Till en början var jag så pass förblindad av glädjen över de svartvita tröjorna som äntrade fotbollsplanen att jag viftade bort oron över spelarnas inställning. Visst skulle Conte se till att glödet hittade sig tillbaka till den innersta kammaren av varje spelares hjärta. Conte har ju den respekten och han kan vara rätt skräckinjagande, tänkte jag.
Nu är försäsongen förbi och det känns som att glöden har förirrat sig någonstans mellan ligaguldet och det som i efterhand måste betraktas som framgången i Champions League. Conte har inte lyckats visa vägen till glödet som känns så borttappad att det krävs en detektiv av James Bonds kaliber för att leta rätt på den. Vart håller du hus när man behöver dig som mest Leif GW Persson?
Spelare som tror att det räcker med att ställa ut skorna för att vinna måste vakna upp. Att Norge har slagit självaste Brasilien i en tävlingsmatch är det yttersta beviset på att motivation slår klass.
Säsongstarten närmar sig med stormsteg och längre ner i stövellandet växer ett stort hot. Ett lag med en stark och hungrig trupp som inte känner någon press. Lägg därtill en ny tränare som letar ännu fler förstärkningar så har du fått iaf mitt Juventus hjärta att slå lite snabbare. Inter är självklart inte laget jag tänker på då deras "fifteen minutes of fame" var och förblir en anomali som aldrig någonsin kommer att återupprepas igen då den saknar motstycke i världshistorien och den kommer inte att kunna rationaliseras av ens de skarpaste fotbollshjärnorna flera decennier framöver. Laget och hotet jag räds är självklart Napoli. Hotet från Napoli stort och det bör inte viftas bort alltför lättvindigt.
Innan säsongen kickar igång ska en match mot Lazio spelas. En förrätt till den nio månader långa underbara huvudrätten som går under namnet Serie A. Hela laget måste inse vikten av att skicka en signal söderut. Det är 90 min som ska visa att försäsongen var bara just en försäsong. Jag vill se Buffons pondus, Chiellinis självuppoffrande spel, Pirlos elegans, Vidals krigarmentalitet och Lichsteiners galenskap. Vi vet att Juventus är det bästa laget i Italien. Nu vill jag se ett Juventus som visar att de fortfarande vill vara bäst. Juventus motståndare ska darra inför tanken att mäta sina krafter med dessa 11 gladiatorer. Likt alla andra Juventus fans hungrar jag efter Lazio matchen då det är hög tid för Juventus spelarna och Mister att demonstrera sin hunger. Må söndagens match eka stort över hela Italien och särskilt i Napoli!
