Gästkrönika: Inter-Roma: Ett dramatiskt status quo
Axel Eklund är en 22 årig student i Milano som pluggar litteraturvetenskap. I helgen var han på Inter-Roma och berättar om sina tankar efter att ha sett matchen på plats
Att gå på fotboll ensam kan vara en sann njutning. På något sätt kan känslan infinna sig att man proffstittar – fotbollen är inte längre bara en underhållning. Dessutom: droppa rätt kommentar om rätt spelare och du är bästa kompis med bänkgrannen. Åtminstone i nittio minuter plus tillägg.
Åskan dundrar närmast i takt med den helt klart medryckande ”Amala, pazza Inter” – blixtar skär upp den svarta himlen samtidigt som det tunga regnet fullkomligt dånar mot läktartaket; in på plan marscherar två lag som befinner sig på randen till kris. Fotboll har visat sig vara en sport som är svår att översätta till film men bara detta ögonblick är bland de mest välregisserade jag upplevt.
Hypotesen är någonstans att med å ena sidan en uppenbart skakig trebackslinje och å andra sidan en backlinje innehållande Taddei och Perotta så kan inte detta sluta mållöst.
Totti är helt ur slag, vilket är tråkigt eftersom det delvis är för honom jag har kommit. Det är honom, De Rossi, Pizarro, Pjanic, Zanetti, Cambiasso, Sneijder och firma Forlan, Milito som ögonen söker under matchens gång allt medan min bänkgranne Marcos hetsiga stämma ringer i höger öra. Det började med att jag frågade honom varför Nagatomo spelar på högerkanten – är inte han vänsterfotad? Frågan fick Marco att tända till och därefter kommenterar han så gott som hela matchen för mig, föga förvånande är han en Gasp-tvivlare. Dessutom blir vi snart ense om att japanen är planens bästa spelare under första halvlek.
De Rossi droppar genomgående ur anfallsspelet, Cambiasso verkar osynlig (kanske betyder det att han är bra?), i interanfallet gör sig Milito i alla fall farlig i några löpningar medan Forlan inte gör många rätt. Framför allt bör han ju hitta en helt ren Milito i en tidig kontringssekvens – Marcos röst går upp i falsett.
Däremot är det en fröjd att se Zanetti när han driver upp i anfall, liksom det är att se Pizarro och kanske framför allt Sneijder med bollen. Pjanic är snitsig när han fyller på i luckan som bildas i anfallet efter en ständigt nerdroppande Totti.
Aldrig har jag hört ett byte hos ett hemmalag vålla ett sådant högljut misstycke som då Gasperini väljer att ta ut Diego Forlan till förmån för Sulley Muntari. Tack vare den tidigare inbytte Zarate har Inter vid det laget lyckats skaffa ett reellt tryck på Roma. Nu räcker jag inte längre till, Marco blir tvungen att vända sig till killen bakom, ”vill han försvara ett nollnollresultat?”, ”hemma!?”. När sedan Simon Kjaer, som för övrigt gör en mycket bra match, blockar ett närskott från Sneijder börjar jag ana att jag mot alla odds nog kommer att ha fått bevittna en mållös drabbning.
Marco räcker fram handen och tar avsked varpå jag tar mig ner för en av de för San Siro så typiska cylinderramperna. Lagen befinner sig kvar i sina respektive status quo, all yttre och inre dramatik denna match innehållit till trots. Jag är slutkörd på väg hemåt i regnet och om än jag aldrig kommer erkänna det för någon så nynnar jag ”Amala, pazza Inter, amala”.
