Gästkrönika: ”Den perfekta matchen”
Mats Lerneby är frilansjournalist som tidigare bloggat för SvenskaFans. Här skriver han en gästkrönika om den perfekta matchen.
En fotbollsmatch är en föreställning. I nittio minuter. Redan på förhand då man slår sig ner på sin plats, ställer sig i kurvan eller sjunker ner i soffan, vet man en del om den där föreställningen.
Vilka som spelar, hur taktiken, vilket humör superstjärnan är på, etc.
Med andra ord ungefär likadant som att gå på en konsert med Bob Dylan.
Man vet att karln förmodligen har hatt och att man åtminstone kommer känna igen två låtar.
Det behövs inte mycket för att man ska bli nöjd. Laget vinner på en snedspark, Bob Dylan lufsar helt plötsligt fram till mikrofonen och sjunger Girl from North Country felfritt.
Men så finns det sådana där matcher som är unika. Som inte liknar någonting annat. Som får dina bästa konsertminnen eller kulturupplevelser att framstå som extremt futtiga.
Det spelar igen roll hur lång konserten eller filmen är, hur många favoritlåtar det spelas, hur många gånger hjälten gör precis det du är svag för, det kommer aldrig i närheten av den perfekta matchen.
En sådan där match som gör så att du utan problem tio-tjugo år senare exakt kan säga var du befann dig då.
Som den där sommarnatten 1994 efter det att Sverige slagit ut Rumänien på straffar i USA och jag gick i ett snår av gröna buskar nere vid Gullmarsfjorden och bara skrattade av lycka.
Eller samma år Peter Forsberg gjorde den där sinnessjuka straffen i Lillehammer och alla undrade vafan pucken var innan man såg den ligga där på rätt sida mållinjen och jag satt i mina föräldrars kökssoffa medan maten blev kall. Eller Mauris skottpassning till Valón Behrami som gjorde 3-2 i derbyt i sista minuten samtidigt som min dotter låg uppe med magknip för att hon svalt ett mynt ( Det akuta läkarbesöket DAGEN EFTER var kanske min pinsammaste stund som förälder. ”Varför kom ni inte direkt? undrade läkaren….)
Perfekt konstruerade föreställningar som skickar ditt hjärta genom en skärseld och ut i evigt solljus.
Där tiden på något sätt stannar.
Där allting blir vitt.
Jag har nu upplevt en sådan match igen.
Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag vill göra om det fler gånger.
För anspänningen tills det att man inser att man står i underbyxorna på gräsmattan framför huset och höjer nävarna mot stjärnhimlen, är helvetisk.
Det är inte en skärseld.
Det är en jävla vulkan som det tar minst två dagar att hämta sig ifrån.
Bollen går över.
Den gör faktiskt det tänker jag när jag sitter med en kudde och försöker skymma sikten till tv:n.
Den gick över.
Hur fan kunde han missa?
Vad händer nu?
Jag hinner tänka en massa saker när Higuaín dyngar bollen över Lazios mål när det står 2-2.
Lazio har tappat en 2-0 ledning är på väg att fullständigt kollapsa.
Mest av allt känner jag förvirring.
För den perfekta matchen kommer så sällan.
Ofta är det den mer perfekta hemska matchen som kommer.
Den där matchen där laget leder sig igenom merparten av tiden för att sedan på slutet göra ett självmål, pricka två stolpar och sen ut, åka på ett offsidemål eller liknande. Den där matchen som liksom befäster lidandet det innebär att vara supporter.
Jag hade klarat det om Napolis straff hade gått in. Det hade liksom följt lidandets mall.
Jag hade svurit och burit mig åt en stund men sedan hade saker och ting återgått till det normala. För att förlora är något en supporter måste lära sig. Eller som den inbitne Arsenalsupporten John Lydon skriver i sin självbiografi: ”Den största glädjen med att vara fotbollssupporter är att det i slutändan inte finns någon glädje. Det kan bara bli värre.”
Men så bryter den där tysken på mittplan och Onazi som för ett år sedan fick ett avsparkat ben men nu är frisk springer igenom som skjuten ur en kanon, hittar luckan och…. med 10 man gör mitt lag 2-3.
Som om inte det är nog gör sedan tysken själv 2-4.
Det är obeskrivligt.
Det går faktiskt inte att beskriva.
Bob Dylan kan (med all respekt) slänga sig i väggen.
Det är dock först nu, jag inser det:
Att jag måste ha sett den perfekta matchen.