Gästkrönika: Juventus spektakulära fall (del 1/2)
Vad hände? Från fyra dubblar, nio raka ligatitlar och två Champions League-finaler till att hela ledningen avgår, poängavdrag haglar och förluster på över €600 miljoner bokförs över bara tre år. Juventus fall har gått så enastående snabbt att det är svårt att begripa hur det gick till. Den förra redaktionsmedlemmen Håkan Wahlström nystar i mysteriet Juventus.
Det här är en kryddstark historia som byter riktning och karaktär flera gånger på sin brokiga väg. Från en gradvis förändring av transferstrategi till vårdslöshet med pengar, skattebrott, kreativ bokföring, och ett beslut att lägga alla ägg i en portugisisk korg. Historien tar många svängar men det finns ett konsekvent tema, en sanning som agerar smärtsam röd tråd: Allt handlar om pengar.
Kapitel 1: Framgång
Under början av 2010-talet, med Andrea Agnelli som nytillträdd president, hade Juventus en tydlig transferstrategi som gick ut på att minimera transfersummor genom att huvudsakligen vända sig mot spelare med utgående eller utan kontrakt. Andrea Pirlo, Paul Pogba, Patrice Evra, Kingsley Coman, Fernando Llorente, Andrea Barzagli… Listan på framgångsrika transfers från den här tiden kan göras lång, och Juventus sportsliga ledning fick välförtjänt beröm i fotbollseuropa. Från ett finansiellt perspektiv var det mest utmärkande karaktärsdraget på strategin att det inte bara var välfungerande, det var även säkert. Spelarlöner hölls på rimliga nivåer, och sällan om någonsin spenderade Juventus stora transfersummor på enskilda spelare. Truppen på den här tiden kan liknas vid en diversifierad spelarportfölj där den finansiella risken spreds ut på många spelare. Totalkostnaderna hölls nere medan laget höll hög kvalitet och radade upp titlar.
Kapitel 2: Skiftet
Någonstans på vägen tappade Juventus kontakten med sitt framgångsrecept. Det hände inte över en natt, men med tiden började klubben spendera mer och mer pengar, och tog därmed en större och större finansiell risk. Pjanic handlades in för €32 miljoner, Dybala för €41 miljoner… Löner och transfersummor steg, men länge höll man det ändå på en någorlunda balanserad nivå av risk. Tills en dag då diversifierad spelarportfölj, låg risk och balanserade kostnader skickades raka vägen ner i avloppet. Den 26e juli 2016 aktiverade Juventus Gonzalo Higuaíns utköpsklausul på €90 miljoner och gav honom den största lönen i Serie A. Det här var början på slutet.
Kapitel 3: Vårdslöshet
Så transferstrategin hade ändrats och Juventus började ta på sig större finansiell risk. Detta skifte skulle kunna benämnas som ökad ambition, men det ger inte en rättvis helhetsbild av situationen – ledningen blev också vårdslös. Från säsongen 2014/15 till 2017/18 ökade Juventus sina lönekostnader med 30%. Detta var delvis en följd av att man plockade spelare från en mer etablerad hylla i butiken då spelare som Douglas Costa, Juan Cuadrado och Federico Bernardeschi handlades in. Men till stor del berodde också de skenande lönekostnaderna på svaga insatser vid förhandlingsbordet och minskad varsamhet med klubbens pengar. För att lista några tydliga exempel:
Szczesny lyfte runt €4 miljoner per säsong när han köptes från Roma. Idag tjänar han över €12 miljoner
Emre Can gick från att tjäna €2,7 miljoner i Liverpool till €9,3 i Juventus. Lägg därtill att han fick en sign-on bonus på €16 miljoner
Alex Sandro fick en lön på €0,6 miljoner i Porto, idag tjänar han över €11 miljoner
Det här är bara några exempel på en organisationsbred trend. De nämnda spelarna förtjänade absolut en löneökning från sina tidigare kontrakt, men att i många fall mer än trippla spelares löner signalerar brist på kompetens och vårdslöshet med pengar.
Vi samlar oss. Från 2011 och framåt hade Juventus en effektiv och framgångsrik transferstrategi som både gav ett slagkraftigt lag på planen och finansiellt välmående. Ledningen började sedermera ta större risker, vilket bäst illustreras av den svindyra värvningen av Higuaín, samtidigt som man överbetalade för spelarlöner. Säsongen 2017/18 ökade Juventus sin skuldsättning med 91% (!) och gjorde en bokförd förlust på €19,2 miljoner. Samtidigt fick man nära maxutfall i form av prispengar från turneringarna man deltog i genom att vinna Serie A, vinna Coppa Italia, och nå kvartsfinal i Champions League. Vid det här laget blinkar varningssignalerna röda och larmet går i ansiktena på Juventus ledning. Någonting är uppenbarligen rejält galet med ekonomin när klubben går med förlust samtidigt som man gör så bra resultat på planen. När Juventus äntrar transfersommaren 2018 är det ännu inte för sent att styra om kursen och få ordning på situationen. Om man börjar kontrollera lönekostnaderna lite bättre och är lite mer försiktig på transfermarknaden är det fortfarande möjligt att skapa långsiktig och hållbar framgång för klubben. Försiktighet var dock inte i Andrea Agnellis tankar…
Kapitel 4: Galenskap
Sommaren 2018 spenderade Juventus €115 miljoner i övergångssumma och signerade ett kontrakt värt runt €60 miljoner per år med en 33-årig Cristiano Ronaldo. Den lönen kan ställas i relation till Juventus då näst bäst betalde spelare Higuaín, som tjänade en fjärdedel så mycket. Under en period där Juventus går med förlust och snabbt ökar sin skuldsättning bränner de allt krut de har, och en del de inte har, på en spelare som i stort sett helt saknar återförsäljningsvärde. Det finns många siffror att nämna kring affären Ronaldo, men huvudsaken är denna: Köpet av Cristiano Ronaldo var det enskilt mest förödande beslutet som togs under Andrea Agnellis tid i Juventus.
