Gästkrönika: Lavezzi, kejsaren som segrade
En hyllning till en älskad spelare.
Få spelare har berört mig på ett liknande sätt. ezequiel lavezzi">Ezequiel Lavezzi är något utöver det vanliga. Under fem säsonger på San Paolo trollband han inte bara mig utan en hel stad. En stad han senare skulle försätta i ett efterlängtat glädjevrål när klubben bärgade Coppa Italia-titeln. Men nu har Lavezzi alltså valt att flytta vidare i karriären och lämnat Napoli. Det här är min hyllning till Ezequiel Lavezzi, kejsaren som segrade.
Året var 47 f.Kr. Julius Caesar hade besegrat antagonisten från Kungariket Pontos, den ökände Pharnaces. Segerns sötma var ljuvlig och Caesar myntade efter viktorian de tre världsberömda orden: Veni, vidi, vici, (jag kom, jag såg, jag segrade). Vid hemkomsten till Rom, centrum för hela Caesars imperium möttes han som den sanne kejsare han var och hyllades under pompa och ståt.
Drygt 2000 år senare, nämligen 2007, året då Luciano Pavarotti somnade in för gott, Milan blev Europamästare och en hel italiensk regering avgick, skulle bli ett mycket speciellt år för SSC Napoli. Efter att ekonomiska bekymmer tvingat ner Napoli i lägre divisioner hade man nu återvänt och var redo för Serie A igen. Men det var inte bara återkomstens år för Napoli-fansen. Det var även ankomstens år för en liten argentinare.
Ezequiel Iván Lavezzi hade i den argentinska ligafotbollen gjort sig ett namn som en snabb och teknisk anfallare. Under smeknamnet ”odjuret” sköt han dessutom San Lorenzo till ligaseger innan avfärden. Tanken var att ”El Pocho”, som han med folket senare skulle bli, skulle spela för Genoa. Men då Genoa varit inblandade i affärer gällande uppgjorda matcher blev det inga matcher i klubben. Napoli-presidenten De Laurentiis pungade ut de 6 miljoner euro som Genoa krävde och så var Lavezzi klar för Napoli.
Alla vägar bär till Maradona på ett eller annat sätt sägs det. Jämförelserna med Maradona var således oundvikliga för den unge Lavezzi. Inte bara på grund av nationaliteten, eller moderklubben Boca Juniors. Den låga tyngdpunkten, auran, tekniken, snabbheten. I samma veva som Lavezzi skrev på för Napoli skapades en wikipediasida, ”New Maradona”, med en lista på spelare som förväntades nå samma höjder som den store Diego. Ingen kommer naturligtvis att nå dessa nivåer. Lavezzi är långt ifrån Diego, men på ett annat sätt oerhört nära.
Lavezzi har alltid varit något utöver det vanliga. Något alldeles extraordinärt. Det stod klart redan vid ankomsten. Någon beskrev honom som att ”när Lavezzi får bollen är det poesi”. Och min bror har alltid betraktat honom som ”Han”. ”Nu får Han bollen, nu gjorde Han mål” osv. Lavezzi är rosen på tårtan och den där extra delikata osten som kryddar pastan. Det finns en aura runt Lavezzi som är unik. I den magiska tridente vi fått njuta av i två säsonger var han för fansen numero uno. Cavani kan göra hur många mål som helst och Hamsik kan lirka in alla möjliga passningar, men för fansen var Lavezzi den största.
Efter fem år av konster, magi och kärlek har alltså Lavezzi valt att lämna staden som älskar honom. Han fick en stad att enas i en tro. En tro på en ljusblå återkomst i toppen. En tro på att stadens älskade lag skulle kunna hävda sig mot etablissemanget i norr. En tro på en ljusare vardag. Han fick en stad att koka av hoppfullhet likt en mullrande Vesuvius.
Avskedet är helt klart en aning bittert. Något annat hade bara varit konstigt. Pocho hade kunnat få förbli Napolista livet ut. Men det finns något i oss människor som gör att vi ibland söker oss vidare i livet. Vi vill uppleva något nytt. För Lavezzi blev det Paris och jag medger att även det känns surt. Leonardo och Ancelotti har visserligen något spännande på gång men PSG är i min värld en sämre klubb än Napoli. Och varför Eiffeltornet när man kan få Vesuvius? Varför gå i Ronaldinhos fotspår när man kan vandra på Maradonas gator? Och vad har Paris matutbud som överglänser en Napolitansk pizza?
Hela flytten får mig att se Lavezzi som lyxkaviar. Väldigt fin sådan, importerad från det land som producerat de allra godaste delikatesserna. Medan man äter av den är smaken delikat, man vill ha mer. Men plötsligt tar kaviaren slut och lämnar en mycket oangenäm andedräkt och eftersmak. Dagen därpå är munnen ren igen och man kan se tillbaka på den fantastiska delikatessen man fick avnjuta.
När Napoli den 20 maj stegade ut på Roms Olympiastadion visste Lavezzi att detta troligtvis var hans sista match i den ljusblå tröjan. Cupfinal mot Juventus och en chans att skapa något vackert. Att ta den titel fansen i så många år väntat på. Napoli vann med 2-0 och bakom siffrorna var Lavezzi en av de stora segerorganisatörerna. I Rom slöts en cirkel. Triumfen var inte bara ett utmärkt sätt att avsluta en Napoli-tid med. Det var även ett kvitto på att De Laurentiis lagbygge kunde vinna troféer. Fansens drömmar besannades, den långa väntan var över. Känslorna fullkomligen svämmade över inne på arenan.
Natten den 20 maj 2012 hette kejsaren av Rom inte Julius Caesar. Kejsaren var en liten argentinare vid namn Ezequiel Lavezzi som med bar överkropp hade klättrat upp mot läktarens stängsel. År 47 f. Kr. kom Julius Caesars härskarvrål efter seger mot antagonisten Pharnaces. När Lavezzi klättrade upp hade eviga rivalen Juventus från etablissemanget i norr besegrats. Napoli var verkligen där, ingen kunde påstå något annat. Och ingen kunde ta lyckan ifrån dem. Glädjen gick inte att ta miste på, inte tårarna heller. Han anlände som en vilsen och knubbig lovande talang, utvecklades till något fantastiskt och lyckades till slut förverkliga en hel stads dröm.
Lavezzi kom, såg och segrade. Veni, Vidi, Vici.
Tack för allt Pocho.
