Gästkrönika: Luciano Spalletti; en hyllning
Luciano Spalletti fick efter en katastrofinledning på förra säsongen lämna plats åt mannen som återigen skulle få i romanisti att drömma, Ranieri. Den sista tiden i klubben var dock inte på något sätt en avspegling på de fyra säsonger som Mister spenderade i Rom.
Med sig själv som styrman förde han skutan Roma igenom stormar och vågiga hav in i en ny era av solksken och ära. På vägen har han gett oss otroliga minnen och upplevelser, vilka jag har försökt samla och skildra i denna krönika. Det är ett otillräckligt försök till en hyllning av en fantastiskt stor tränare, människa och romanista. Mina ord tillägnas dig Mister, och med denna krönika har jag gjort mitt för att hålla din legend vid liv.
Situationen före ankomsten
Spalletti anslöt till Roma under en turbulent tid i klubben. Man hade föregående säsong disponerat tränare såsom Rudi Völler, Del Neri och självaste Bruno Conti. Man hade precis klarat sig undan nedflyttning (!) i och med 1-0 vinst borta mot Atalanta signerad Antonio Cassano, under den näst sista omgången av Serie A. Mätt med de måtten en klubb av Romas dignitet mäter var det milt sagt en misslyckad säsong.
Det nya spelsystemet
Spalletti printade ganska snart efter ankomsten in sitt favoritsystem, 4-2-3-1, i spelarnas medvetande. Han använde sig av en hårdför backlinje med legendariska Panucci ute på höger kanten, radarparet Mexès och Chivu i mitten och den smått galna Cufré på vänsterkanten. På mittfältet hade så äntligen Daniele De Rossi börjat leva upp till sin potential som Romas, och Italiens, nye mittfältsgeneral. Bredvid honom huserade oftast den unge Aquilani eller fransmannen Dacourt. Det var dock i det offensiva mittfältet (i och med det nya systemet så fanns det ju i ärlighetens namn inget anfall) det såg riktigt, riktigt roligt ut. De två snabbfotade yttrarna Mancini och Taddei huserade på höger, respektive vänsterkanten medan den engelskfödde Perrotta spelade i rollen som trequartista. Den enda kaptenen Francesco Totti hade bestämt sig för att bli anfallare, istället för att fortsätta i sin tidigare roll som trequartista där han hade presterat så magnifikt över åren, för att försöka slå bland annat Roberto Baggios målfacit i Serie A (han är i dagsläget 13 mål ifrån att tangera nämnda Baggios 205 mål). Tottis vilja är som känt lag och det var såhär det fick bli. Saknaden av en renodlad anfallare fylldes istället av en trupp i fullständig harmoni med tränarens spelidé, en idé som främst handlade om blixtsnabba omställningar och spelvändningar. Il Misters underhållande tolkning av det gamla catenacciosystemet blev snabbt omtalat runt om i fotbollsvärlden, och Roma blev återigen ett lag att räkna med.
11 raka vinster 2005/2006
Den första triumfen, till stor del tillskriven spelsystemet, kom redan samma säsong som införandet. Den 26 februari 2006 uppnådde Roma något som aldrig tidigare hade uppnåtts i Serie A. Man hade i och med kvällens derbyvinst ett facit på elva raka vinster. Den resa som började i Rom mot Chievo tog oss genom städerna Treviso, Udine, Parma och Siena. Taddei och Aquilani gjorde målen i den klassiska derbymatchen och efteråt så firade man genom att hylla sin kapten, som ådragit sig en skada i matchen innan mot Empoli. Totti följde matchen med bland andra Bruno Conti vid sidlinjen. En stor dag för alla romanisti, en dag som i alla fall jag aldrig kommer att glömma.
Årets tränare i Seria A 2006
För sin otroliga prestation med Roma på så kort tid blev Luciano Spalletti utnämnd till Migliore allenatore, Årets tränare, i Serie A under slutet av 2006.
Lyon 2006/2007
Efter att ha gnetat sig igenom gruppspelet och tagit sig till åttondelsfinal i den finaste av alla klubbturneringar, väntade Lyon, en klubb som var mitt uppe i sin bästa tid någonsin, med sju raka ligatitlar mellan åren 2002 till 2008. Fransmännen hade säsongen innan pulvriserat PSV Eindhoven med sammanlagt 5-0 i åttondelen medan Roma hade åkt ut i sextondelsfinalen mot Middlesbrough i dåvarande Uefa Cupen. Det första mötet slutade 0-0 på Olimpico och gav Roma ett något oväntat överläge. Ett nickmål av säsongens blivande vinnare av Guldskon, Francesco Totti och ett av de vackraste målen jag någonsin sett någon i en Roma tröja prestera senare, så hade Roma avancerat till kvartsfinal i Champions League. Mot Manchester United. Det mötet ska jag dock inte gå in på mer närgående av, förhoppningsvis, underförstådda anledningar.
Coppa Italia (6-2, 2-1) 2007
På grund av Calciopoli hade Inter vunnit ligan de två senaste säsongerna, i båda fallen följt av Roma. Det var vid denna tidpunkt som den idag etablerade rivaliteten gick in i en ny fas. Med Italiens riktiga storklubbar, Juventus och Milan, ur bilden hade F.C Internazionale tagit över tronen som ledande lag i Italien. En lång och hänsynslös dominans av italiensk fotboll inleddes, som till denna dag hittills inte har upphört. Roma följde allt som oftast tätt efter, dock utan att införskaffa sin efterlängtade fjärde scudetto. En annan sak som inleddes runt denna tidpunkt var de nämnda klubbarnas numera klassiska Coppa Italiarivalitet, med finaler 2005, 2006, 2007, 2008 samt 2010. Av dessa har Inter vunnit mest, tre stycken. 2007 var dock Romas år. Hemma på Olimpico chockade man både Inter och sig själva genom att slå de italienska mästarna med 6-2, med Totti, De Rossi, Perrotta, Mancini och Panucci x 2 inskrivna i målprotokollet. 2-1 till Inter i returmötet innebar Spallettis första trofé med Roma.
Supercoppa Italiana 2007
I början av säsongen 2007/2008 gjorde så förra säsongens italienska mästare upp med cupmästarna om den relativt prestigelösa Supercupen. Spalletti kunde inkassera sin andra titel med Roma efter att De Rossi gjort matchens enda mål på straff.
Real Madrid 2007/2008
Spalletti-erans, enligt mig, hittills största triumf skulle dock komma i Spaniens huvudstad. Ett Roma som för första gången på ett tag var inblandade i kamp på tre fronter. Ligan skulle visa sig leva in i det sista, man vann Coppa Italia och Champions League.. Ja, man var egentligen aldrig speciellt nära att vinna, dock så utförde man ett smärre mirakel. Det började med det första mötet av åttondelsfinalen mellan Roma och de mesta mästarna, Real Madrid. Man bjöd ett fullsatt Olimpico på en mycket bra insats, som slutade 2-1 till hemmalaget. På grund av bortamålsregeln var detta dock inte nödvändigtvis ett alltför positivt resultat. De niofaldiga mästarna behövde vinna med ett mål i sin egen borg, mot ett Roma vars största framgång i Europasammanhang var en final mot Liverpool 1984, som gick förlorad efter straffläggning. När Taddei efter 73 minuter nickade in 0-1 verkade det faktiskt som om det man gått och intalat sig faktiskt var möjligt dagarna före matchen, skulle förvandlas till en realitet. Ett häftigt uppvaknande visade sig dock vara oundvikligt och det kom så tillslut med Raúls kvittering bara minuten senare. Det som följde var 17 minuter av ren och skär tortyr i from av kallsvettningar, magont och ångest, tills Balkans Maradona, Vucinic gjorde ett av sin karriärs viktigaste mål, när han i den 92 matchminuten vred om kniven i Galacticoshjärtat.
Glädjescener utan dess like följde och personligen sjönk det in först dagen efter att Roma, mitt Roma, var det dittills enda laget som slagit ut Real Madrid ur Europacupsammanhang med vinst i båda mötena.
Coppa Italia (2-1) 2008
Roma gjorde mycket bra ifrån sig under säsongen 2007/2008, man var bland annat endast tre poäng ifrån scudetton, som återigen tillföll Inter. Det var allas vår Zlatan som krossade drömmen detta år med sina två mål i ett regnigt Parma. Man kände att besvikelsen skulle sitta i ett tag, men Roma hade chansen att tillfälligt mildra smärta. Man hade, återigen, tagit sig till final i Coppa Italia, och föga förvånande var det Inter som stod på andra sidan mittlinjen. För första gången bestod finalen bara av en match, istället för det tidigare systemet då man hade använt sig av returmatch. Redan innan visste man att en eventuell vinst skulle betyda mer för Roma än det skulle för Inter, och Nerazzuris lite halvt reservbetonade laguppställning verkade bekräfta det. I vilket fall lyckades Roma, med visst besvär, tillslut besegra Inter och inkassera sin andra Cuptitel i rad, samt sin nionde någonsin. Spalletti hade nu vunnit tre titlar på tre säsonger (!) och det kom att visa sig att det också skulle bli den sista.
Roma Chelsea (3-1) 2008/2009
Det hade inte varit en rolig säsong före matchen mot Chelsea och den skulle, enligt mig, inte bli mycket roligare efter heller. Jag kommer ihåg att det otroligt hypade amerikanska presidentvalet skulle få en vinnare samma natt. Detta var dock något jag hade svårt att bry mig om på grund av den stundande matchen. Man hade varit riktigt nära att få ett kryss med sig från Stamford Bridge, men det hade John Terry satt stopp för. Personligen var jag mycket besviken efter den matchen. Det är inte på något sett fy skam att kamma noll mot de blå hemma i London, men som matchen hade artat sig kändes det välförtjänt med åtminstone en poäng. Chansen för revansch var dock kommen. Och som man skulle ta den.
Jag har gjort det till en regel att inför varje match Roma spelar tro stenhårt på en vinst, hur otroligt det än verkar. Vad är det annars för mening? Det är inför sådana matcher som den mot Chelsea jag får intala mig lite extra att det faktiskt går. Det Roma åstadkom den där magiska kvällen hade dock inte ens jag kunnat intala mig skulle vara möjligt. Man utklassade Chelsea, både spelmässigt och sett till resultatet. Vucinic blev med sina två mål matchens stora hjälte. Är det inte förresten bitterljuvt att han på egen hand kan avgöra matcher mot Chelsea, Real Madrid, Milan och Inter, för att sedan vara nästan obefintlig mot lag som Brescia? I vilket fall tycker jag detta var en av de bästa stunderna vi fick uppleva under Spalletti-eran och det kändes längst bak i undermedvetandet att det egentligen bara kunde gå neråt härifrån. Tyvärr var också så, med vissa undantag, fallet.
Avskedet
Det sägs att en tränare inte kan få ut mer av sitt lag efter fyra år i en och samma klubb och att laget inte kan få ut mer av tränaren. Detta stämmer inte i samtliga fall (läs: Ferguson, Wenger) men det stämde i fallet Spalletti-Roma. Efter att ha inlett säsongen 2009/2010 med förluster mot Genoa och Juventus avgick Spalletti ödmjukt och parterna skildes åt på ett, för att vara Italien, värdigt och fint sätt. Det spekulerades i att Spalletti i ilska och sorg av vetskapen att han inte skulle få stanna kvar i klubben länge till, med flit hade förlorat de två öppningsmatcherna. Ovanliga startelvor och ett par minst sagt konstiga byten talar för att denna teori stämmer. Den otroligt ovanliga och fina kärleksaffären mellan Spalletti och Roma talar emot det. Hur det verkligen ligger till vet nog bara Mister själv om. Personligen kommer jag för alltid att minnas Spalletti-eran med glädje och tankarna kommer att vandra tillbaks till alla de otroliga stunder som nämnts i denna krönika.
Den utåt sett iskalla men inuti varmaste av människor är för alltid inskriven i Romas historia och vart Mister än befinner sig i världen, vare sig det är i Sankt Petersburg eller hemma i Toscana, kan han alltid, om han lyssnar noga, höra ylandet från vargarna. Vargarna som aldrig glömmer vad han gjort för dem.
Grande Mister!
